19 maj 2019

Yetifoton då och nu

Yeti av Meli-Val
År 1889 publicerades de första rapporterna om spår efter en väldig humanoid i Himalaya i västerländska tidningar. Detta skedde i och med att britterna under just 1800-talet började utforska området. Givetvis har snömannen varit känd under en betydligt längre tid i sina hemtrakter, men det var först då som ryktena nådde ut till resten av världen.

Under 20-30-talet kom många rapporter om yeti i vår västliga media. Intresset blev ännu större under 50-talet och har väl egentligen aldrig helt avtagit efter det, även om det går i vågor precis som allt annat.
De allra flesta rapporter har kunnat motbevisas. En skalp som påstods komma från en yeti visade sig vara tillverkad av delar från en antilop, en skeletthand var mänsklig, päls har ofta visat sig vara björnpäls om den väl nått så långt att den blivit undersökt. Av rapporterna på 1900-talet så står dock något fortfarande som ut, nämligen de foton som togs 1951 av bergsbestigaren Eric Shapton. Ännu har man inte kunnat motbevisa bildernas äkthet.
Originalbilderna såldes 2014 på en onlineauktion och inbringade 6,875 pund (idag värt 84705 kronor).

Den mesta kända av Eric Shaptons bilder.
På baksidan av ett av fotografierna hade en annan bergsbestigare, Tom Bourdillon från expeditionen skrivit följande:
"Här är fotona av fotavtrycken. [...] Vi fann dem i ett högt bergspass vid Nepal-Tibetanska flodområdet under Everestexpeditionen 1951. De verkade komma från ett annat pass på ungefär 6000 meters höjd, och sedan ned till 5700 m där vi först såg dem, och sedan vidare ut över glaciären. Vi följde dem nästan en mil [Engelsk mil = 1,6km]. Vad det är vet jag inte, men jag är ganska säker på att det inte är något djur som man vet finns i Himalaya, och att det är stort. Jämför djupet med spåren gjorda av Mike Ward (ingen lättviktare) i snön."

Nämnda bild av spåren med Mike Wards spår bredvid.
Efter dessa foton fortsatte rapporterna att komma, även in på 2000-talet, främst från just bergsbestigare som sett spår eller trott sig se själva varelsen.

Och då är vi alltså framme vid nutiden, när tidningarna skriver om att den indiska armén funnit spår efter "den fruktansvärde snömannen". Fotspåren upptäcktes den 9:e april, men man väntade litet och jämförde fotspåren med tidigare rapporter om yeti innan man släppte bilderna och nyheten över Twitter, något som upprört många som inte tycker att en armé skall "twittra om fantasivarelser". Själv tycker jag att det är mycket spännande och att om en officiell organisation finner intressanta spår skall de självklart sprida informationen vidare. Hur skall man annars kunna avgöra vad bilderna visar, om ingen någonsin får se dem?
Utöver att många anser spåren vara falsarium så är det också några som tror att de kan vara från en björn gående på två ben. Detta stämmer intressant nog med faktumet att av nio undersökta "bevisföremål" för yetis existens så visade sig åtta av dem vara från björnar, men inte vilka björnar som helst utan en okänd sort som påminner om isbjörnar, möjligen en hybrid mellan isbjörn och brunbjörn enligt forskarna. Sådana hybrider är inte helt omöjliga, då de redan är konstaterade på andra sidan av Atlanten i form av korsningar mellan grizzlybjörnar och isbjörnar, en korsning som till och med är fertil, till skillnad från många andra artkorsningar.

En "grolar" eller "prizzly", vilket då är nämnda korsning.
Enligt mig är det en vinst oavsett, för en okänd björnsort är verkligen inte fy skam!


Det oförklarliga (1986) ISBN 91-7024-246-1

13 mars 2018

Paus

Hej mina läsare och följeslagare i intresset kring kryptozoologi. Tyvärr måste jag meddela att jag inte kommer att uppdatera bloggen regelbundet - eller kanske över huvud taget - på obestämd tid.
Det händer ju ibland saker i livet som måste prioriteras, och en sådan sak har hänt nu.

Notera dock att detta inte är ett "farväl", utan ett "på återseende"!

25 feb. 2018

In Search Of...


På sjuttio- och åttiotalet sändes den här serien i USA. Utöver kryptider så undersökte den också övernaturliga fenomen på ett spännande och fängslande sätt. De flesta av avsnitten går numera att hitta på Youtube och jag har länkat till ett av mina favoriter, om inte annat för att med Leonard Nimoy som berättare förtjänar serien nya tittare. Mycket nöje!


19 feb. 2018

Boktips: Drakormens Gåta

Boken är både vacker och behändig
Denna fantastiska bok anlände till mitt hem nu i veckan som var. Den är utgiven av Kronoberg läns Hembygdsförbund 2017 och är såväl som en rykande färsk kryptozoologibok även en historisk sådan, daterad till cirka 70 år innan uttrycket "kryptozoologi" ens togs i bruk. Då skrev nämligen folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius Om draken eller lindormen, vilket var ett seriöst försök att samla vittnesmål och rapporter om drakormen i den svenska, framför allt Småländska, naturen.
I den här boken skildras således hans efterforskningar med inledning, kommentarer och efterord av Thomas Malm, professor i humanekologi vid Lunds universitet.
För såväl historieintresserade, som etnologer, kryptozoologer och de som är trollbundna av myter och legender är den här boken ett klart och tydligt måste i bokhyllan!

Boken går att beställa direkt från Kronobergs läns Hembygdsförbund. Trevlig läsning!

Källa: Drakormens Gåta av Gunnar Olof Hyltén-Cavalliuys och Thomas Malm, ISBN: 978-91-86870-23-2


11 feb. 2018

Mutantkräftan som klonar sig själv


För trettio år sedan fanns det ingenting som hette "marmorkräfta". För ungefär 25 år sedan skapades arten genom att en kräfta muterades och därmed fick förmågan till att klona sig själv! Möt kräftan med det latinska namnet Procambarus virginalis.

Arten består alltså enbart av honor som föder nya honor, vilka är genetiskt identiska med modern. Arten började i akvarier, men har sedan dess funnit sin väg ut i naturen på flera olika ställen. Från början var det bara rapporter om enstaka individer, men nu har ett antal länder i Europa funnit allt större populationer. Även på andra ställen i världen har kräftan förökat sig explosionsartat. På Madagaskar finns nu enligt rapporter miljoner marmorkräftor som dessutom riskerar att helt konkurrera ut de inhemska kräftorna. Det är kanske inte så konstigt dock eftersom en enda individ kan producera hundratals ägg åt gången, så på bara ett år kan en kräfta ha blivit tvåhundra kräftor - alla redo att reproducera sig i lika stor mängd.

I Tyskland finns det både marmorkräftor att köpa i djuraffärer, men biologen Frank Lyko som forskar om dem kan nu i stället bara gå till en sjö i närheten och hitta vilda exemplar i stället. Han berättade att han och två kollegor under endast en timmes tid lyckades fånga 150 stycken med sina bara händer.

Det är oroande hur fort det går, men samtidigt så räknar forskarna inte med att det kommer att bli en hållbart art i det långa loppet. Arter som försökar sig helt på egen hand är inte vanliga och de tenderar att dö ut till sist, dock inte under vår livstid. Korta tidsperioder i det här fallet är runt 100 000 år.

Låter det spännande? Det är dock ingenting du kan eller bör skaffa. 2016 förbjöds det i EU att äga, handla med eller släppa ut marmorkräftor.

En marmorkräfta i akvarium.

Upp till 15 cm långa blir marmorkräftorna.
Källor: The Shrimp Farm, New York Times,  io9, Wikipedia, Marmorkrebs.org


3 feb. 2018

Åskfågeln i Texas

En bild av en åskfågel, skapad av Steven Thompson
Här kommer något väldigt speciellt för er läsare. Det är en ögonvittnesskildring från en man vid namn Todd Dreher som såg något mycket intressant i skyn över Texas, år 2012.

Todd berättar att han var på väg till jobbet en tidig morgon i Pearland, Texas, när han såg en bevingad varelse som inte liknade någon av fåglarna i området. Han jämförde fågeln med träden omkring och hur högt den beräknades vara uppe i luften och insåg genast att det här inte var en av de vanliga gamarna eller större fåglar som fanns i trakten. Eftersom Todd växte upp som jägare så är han också välbekant med djurlivet omkring sig och van vid att artbestämma fåglar på avstånd. Han har också sett stora gamar, både flygande och på nära håll, så det hörde inte till vanligheterna att han fick se någonting för honom okänt.


Det var under rusningstrafiken, så Todd kunde inte stanna bilen för att tittare närmare på varelsen. Storleksmässigt uppskattar han att den var som två eller två och en halv kalkongamar sida vid sida. En kalkongam blir nästan två meter mellan vingspetsarna. Denna varelsen var i alla fall svart och segelflög på vindarna, men eftersom folk bakom Todd började tuta med sina bilar var han tvungen att röra sig vidare.

Vad var det som Todd Dreher såg för sex år sedan? Todd själv säger att han är rätt säker på att det var en åskfågel, och det är inte den första rapporten om en enorm fågel i omgivningarna.


Jag kontaktade en annan kryptozoolog i Texas, Lyle Blackburn, och han skickade mig några gamla nyhetsartiklar som berättar om andra rapporter av en gigantisk fågel med ett vingspann av 4-5 meter, också i Texas. Artiklarna beskriver en varelse som inte bara blivit sedd, utan som också skall ha attackerat folk. Eftersom den Sydamerikanska kondoren (Vultur gryphus), vilket är den största fågeln på den halvan av jorden bara finns i just Sydamerika så är det verkligen något okänt dessa människor sett. Nämnda kondor blir upp till 3,3 meter mellan vingspetsarna, men kan säkert uppfattas som närmare fyra meter.


Så, vad är en Åskfågel? Det är huvudsakligen den term som kryptozoologer använder för att beskriva enorma okända fåglar i Amerika, här i Europa använder man oftare termen "fågel Rock" för samma sak.
Åskfågeln är i grunden från amerikanska urinnevånarnas mytologi och rapporter om den finns från många hundra år tillbaka. Fossila fynd visar faktiskt att fåglar med så mycket som ett vingspann på fem meter existerade samtidigt som människan en gång i tiden, och kanske, kanske finns det några kvar där ute, glidflygande på hög höjd.



En rekonstruktion av den största kända fågeln genom tiderna, utdöd sedan länge.
Gamar kan tveklöst bli riktigt stora. Detta är en gåsgam.
Kalkongamen blir nästan 2 meter mellan vingspetsarna.
Article in English here.

Källor: Todd Dreher, Lyle Blackburn, Wikipedia


21 jan. 2018

Riktiga drakar: Olm (Proteus anguinus)

En del tycker olmen har en del mänskliga drag
Naturligt enbart i underjordiska grottsjöar precis öster om Adriatiska havet lever ett mycket speciellt litet djur kallat olm. Olmen har inget pigment, och har tre rosa eller röda yttre gälar på varje sida, vilket gör att den påminner litet om axolotl som skrivits om tidigare här. Olmen har en långsträckt bål och fyra förhållandevis jättekorta ben. Den blir som mest 30 centimeter lång och har ögon som hos vuxna individer är helt täckta av hud och enbart ljuskänsliga.

Arten beräknas ha en livslängd på över 100 år och de kan gå över tio år helt utan mat. Det är en mycket ansenlig ålder för en liten ödla. 

En annan intressant sak med ödlan är att utvecklingen av såväl ägg som kläckta exemplar är helt beroende av vattentemperaturen. Vid 8° tar det sex månader för äggen att bli redo för att kläckas, medan i en vattentemperatur på 15° tar det hälften så lång tid! I tiogradigt vatten kan det dessutom ta 14 år för arten att bli könsmogen!

Olmen upptäcktes 1689 efter att några spolats upp ur grottorna av översvämningar. De beskrevs då som drakyngel och man trodde att de faktiskt var yngel till riktiga drakar som ryktades leva i grottorna i Slovenien. Det dröjde nästan hundra år innan olmen fick ett vetenskapligt namn och så småningom började bli känd som ett eget djur i stället för att vara en mytologisk avkomma.

Som om allt detta inte vore nog för att göra det här djuret speciellt så är teorin att arten existerat, mer eller mindre i sin nuvarande form i 15 millioner år.

Framben, bakben och långsmalt huvud.

Här ser man ganska tydliga likheter med axolotl

En ett år gammal olm från Postojnagrottans akvarium
Källor: Wikipedia, Postojnska Jama, ABC News