Veckans konstverk: Mokele Mbembe av GojiraLegionnaire

(c) GoijraLegionnaire, se mer av dennes arbete på
https://imperialgojiralegion.deviantart.com/

Indiens märkliga underjordiska grodor

Nasikabatrachus Bhupathi

Det finns en familj grodor med bara två arter som medlemmar, dels denna ovan (Nasikabatrachus Bhupathi) som officiellt förkunnades upptäckt för bara ett par dagar sedan och dels dess enda släkting som beskrevs av forskare för första gången 2003 (Nasikabatrachus Sahyadrensis).

På engelska kallas den här grodan för "purple pig-nosed frog", men på svenska har den ännu inte något eget namn. Det som gör arten speciell är inte bara den vackra blå teckningen kring ögonen, vilket ger ögat ett ovanligt vaket utseende, utan också att de lever näst intill hela sina liv under jord. De lila grodorna ger sig inte ens upp på ytan för att äta, utan gräver i stället gångar med sina hårda framben och har en specialanpassad lång tunga som de använder för att slicka i sig termiter och myror i gångarna.

Det finns egentligen bara en sak som kan locka fram de lila grodorna från sina gångar - vilket är regn, eller i förlängningen fortplantning.
När monsunperioden inträder så börjar hanarna uppge läten från under sanden i bergsbäckar. De uppsöks sedan av honor och parar sig i vattnet där äggen sedan läggs. Dessa kläcks till grodyngel inom bara ett par dagar, men i stället för att vara vanliga grodyngel som bara simmar omkring så har de en slags sugmun som de suger sig fast vid stenarna med under de av monsunregnen skapade vattenfallen. Där äter de alger med sina små munnar och tillbringar ungefär 120 dagar i strömmen. Det är den längsta perioden som de här arterna någonsin är ovanför marken... Om nu under vattnet kan räknas.

Nasikabatrachus Sahyadrensis

Nasikabatrachus Sahyadrensis

Källor: National Geographic, Atlasobscura, DailyMail, Wikipedia

Gryttie - sjöko eller legend?

Sjön Gryttjen

I Hälsinglands skogar ligger djupa sjön Gryttjen. Det är oklart hur djup sjön egentligen är, men den mest troliga rapporten är att det största djupet är 36 meter, även om det från lodlinjemätningar på 1940-talet framkom att det tycks finnas hålor som är djupare än 100 meter. Oavsett så är Gryttjen också känd för att härbärga ett legendariskt sjöodjur kallat "Gryttie". Tydligen är legenden om Gryttie en lokal legend med rötter i 1800-talet, men det var inte förrän 1985 när en grupp intressenter bildade "Gryttie-gruppen" som ryktet om Gryttie började nå ut till omvärlden.

Gryttie-gruppen har gjort två olika tekniska undersökningar av sjön för att försöka ta reda på vad som ligger bakom såväl legend som flertaliga ögonvittnen.

1987 - Under sommaren hyrde gruppen en undervattensrobot från militären kallad "Lady Bird". Denna bestod av en fjärrstyrd videokamera som färdades längsmed sjöbotten på larvfötter. Systemet inbegrep en monitor på stranden, vilken mottog bilder från kameran. Tyvärr kom ingen ny information i dagen genom denna expedition.

1988 - Gruppen lade samman sina resurser och köpte en då väldigt modern undervattenskamera som fjärrstyrdes under ytan via propellrar, också med en monitor på stranden för att kunna övervaka bilderna. Det var under denna expedition som man fann något man tror är en läppsköld från ett sirendjur.

1992 undersöktes sjön av en maringeolog från Stockholms universitet. Undersökningarna genomfördes med vad som kallas en "side scan sonar", med andra ord ett sidoseende ekolod. Syftet med undersökningen var dock inte egentligen att hitta Gryttie, utan att mäta eventuella gasutsläpp från de påstådda djuphålen. Under denna undersökning så uppenbarades dock något intressant då mätinstrumenten registrerade någonting nästan fem meter under ytan som var massivt (alltså inte kunde ha varit ett fiskstim eller gas) och 4,5 meter långt.

Många är de som gått vidare på teorin om sirendjur. Vad är då ett sirendjur? De nu levande sådana lever enbart i tropiska vatten, såsom dugonger och manater, men fram till på 1763-talet fanns det en bland annat arktiskt levande art kallad Stellers sjöko som levde främst i Berings hav. Denna var också betydligt större än de tropiska varianterna (upp till fyra meter) på 7,5 meters längd. Stellers sjöko levde främst i ganska grunda vatten. Namnet kommer sig av den förste europe som beskrev arten, Georg Wilhelm Steller. Efter att Steller upptäckte och beskrev arten så blev den intensivt jagad på grund av såväl kött som skinn och 27 år efter att den upptäckts av europeer var den utrotad.

Om det skulle finnas ett bestånd av Stellers sjöko i Gryttjen så vore det i sanning en fantastisk upptäckt, nästan än mer fantastisk än om det skulle vara en helt ny art.
Eller så är det givetvis bara legender... Själv undrar jag varför man inte undersökt den upphittade läppskölden för att konstatera dess ursprung. Jag har gjort några små försök att nå ut till de jag funnit som namngivna medlemmar i gruppen för att ställa den frågan till dem det berör, om jag får någon kontakt kommer givetvis en uppföljning här på bloggen!

Stellers teckning av sjökon med två sjölejon för storleksjämförelse.

En bild av en nutida släkting till Stellers sjöko

Källor: Gryttie homepage, Wikipedia, Cryptopia, Radio Ljusdal

Veckans konstverk: Wallowa Lake Monster av Trendorman

Wallowa Lake Monster av Trendorman. Se mer av hans fantastiska verk på https://trendorman.deviantart.com/

Två nya reptiler funna i Indonesien!

Pseudocalotes baliomus. Foto: Zootaxa 2017

Det är alltid roligt när det hittas djur som man inte tidigare visste existerade. Nu i år har man hittat två stycken tidigare okända reptiler på Sumatra i Indonesien. Dels är det den här lille gynnaren ovanför, vilken döptes till pseudocalotes baliomus, ett namn som syftar på de kännetecknande vita prickarna över ödlans skulderblad. Ödlan lever i skogen på Sumatras östkust.

Den andra reptilen som har hittats är en orm, uppkallad efter en Indonesisk herpetologist* vid namn Irvan Sidik, vilket då ledde till det latinska namnet Lycodon sidiki. Ormen i fråga är inte giftig, men den ser ut som sina giftiga släktingar vilket i sig är en överlevnadsstrategi.

Lycodon sidiki. Foto: Zootaxa 2017

Pseudocalotes baliomus. Foto: Zootaxa 2017

Källor: Mongabay, Wikipedia, foton från Zootaxa

 * = Reptilforskare

Nessie: Ian Bremners foto

Välkomna tillbaka efter sommaruppehållet! Nu återupptar uppdateringarna varje söndag i och med det här inlägget. Först ut i flödet är ovanstående foto som togs i Loch Ness förra året.

En eftermiddag i september 2016 åkte den 58-årige amatörfotografen Ian Bremner kring Loch Ness och fotograferade. Ovanstående foto säger han sig inte ha noterat förrän han kom hem och häpnade över vad han såg. Bremner påstår sig ha varit en skeptiker som genom det här fotot blivit övertygad, men själv är jag inte lika övertygad direkt.

En jämförelse, först en inzoomning av fotot:

Och sedan en relevant jämförelse:

Bilden ovan är ett foto av en säl i just skotska vatten, och det är allmänt känt att sälar färdas upp via floden Ness, från havet till sjön.

Så även om det är ett fantastiskt foto så är det som mest fantastiskt för att det visar hur lurad man kan bli av sina egna - eller andras - ögon.

Kanske ligger det till med sälarna som med manaterna i den här charmiga serien:

Källor: The Sun, Doubtful News, Metro, Man versus Manatee