Inte okänt havsmonster filmat

För lite mer än ett och ett halvt år sedan så började den här videon som filmats från en oljerigg spridas över nätet med titlar som "Okänt sjöodjur filmat!" och liknande. För bara några veckor sedan började den postas åter en gång, trots att förklaringen till vad som visades på filmen dök upp ganska snart efter att den släpptes.

Den fantastiska och fantasieggande varelse som vi ser på skärmen är en manet kallad "Deepstaria Enigmatica". Den upptäcktes först 1967 och hittas oftast i arktiska vatten, men har även setts i närheten av de brittiska öarna. Deepstaria Enigmatica har märkts röra sig mellan 800-1800 meters djup och den blir väldigt tunn, vilket man kan se på filmen.

Mest intressant är nog att när man ser det här filmklippet är det inte svårt att föreställa sig att en varelse som denna kan ligga bakom en kryptoid kallad "skinnet". Man vet inte så mycket om "skinnet", men legenden säger att det är en stor, tunn och platt varelse utan ögon som kan anfalla såväl fiskar som människor genom att helt enkelt sluta sig om dem och dra in dem i sig. Om inte annat har med säkerhet legenden inspirerats av gigantiska maneter som denna.

Källor: Dailymail, NBC News, Wikipedia

"Tro vad du vill, men tro inte allt."

Jag har nyligen fått frågan om jag räknar mig som en "troende" när det gäller en viss kryptid. Vilken det gäller är inte riktigt relevant, utan jag tänkte att jag skall försöka förklara min grundläggande ståndpunkt och inställning till ämnet.

Jag "tror" inte på någon kryptid. Att det skall krävas tro i sammanhanget antyder nämligen från början att det handlar om fantasifoster och inte verkliga varelser.

För att kunna ha en någorlunda vetenskaplig inställning till ämnet måste man vara öppen för både kryptiders existens och icke-existens. Att tro på en specifik varelse, eller att inte tro på den, skapar nämligen begränsningar och viker av från den vetenskapliga tanken i grund. Det gäller helt enkelt att lämna alla möjligheter öppna.

Jag har tidigare uttalat mig om att jag betvivlar Nessies existens, men att jag tror på att storfot kan existera. Det handlar dock inte om tro egentligen, utan om kvalificerade gissningar utifrån tillgängligt material. Få skulle bli gladare än jag om mina gissningar och teoretiseringar blir rättmätigt motsagda och överbevisade.

Således handlar mitt favoritcitat i rubriken om att man gärna får tro på vad man vill, vilka teorier om vilka varelser som helst, men att man också skall göra det med ett nytert synsätt och ha belägg för vilken ståndpunkt man sällar sig till.

Sammanfattningsvis så är jag som kryptozoolog alltså inte "troende", men det är utan tvivel att jag hoppas på bevis för fler intressanta djurs existens.

Var god dröj...

Sidan är inte nedlagd, uppdateringen dröjer bara lite extra. Tack för att ni väntar!

Drakkadavret i Spanien: Serpiente de verano

Klicka på bilden för att se en större version!

Åter igen har det flutit iland ett mystiskt kadaver på en strand, denna gång på stranden utanför byn Villaricos i Spanien. Kroppen är fyra meter lång och tycks enligt bilderna ha märkliga, nästan djurliknande horn. Det är märkligt hur många olika instanser som skrivit om upptäckten och som nästan tycks hoppas på att det skall vara en behornad drake.

Min personliga första tanke var att det skulle kunna vara en sillkung, men det kändes inte helt rätt. Dels brukar sillkungar ha en klart röd kam längsmed hela kroppen och jag tyckte att något spår torde finnas av den, dels de märkliga hornen.

Efter lite undersökningar och dividerande kom jag dock fram till samma sak som ett fåtal mer publikationer redan skrivit om, och som även iktyologen (en iktyolog studerar just fiskar) Dean Grubbs meddelat till NBC News:

"Det där är definitivt ett hajskelett. Utväxterna vid ryggen förvirrade mig först, men det är lägre kaudalt stöd för fenor. 'Hornen' är scarpulocoracoider som stödjer de pektorala fenorna."

Det han med andra ord säger är att det som syns på bilden längst ned är en del av en fena och att hornen i fråga är samma sak som våra skulderblad. Resten av hajen som skulle ha gjort den lättare att känna igen har fallit bort under föruttnelseprocessen.

Jag har också lyckats få ta del av iakttagelser från en ortsbo som upplevt fyndet på nära håll. Denne berättar att hela historien gör honom generad i och med att allt tagits dåligt omhand av de lokala myndigheterna. De experter som skulle undersökt kadavret på plats gav det mycket oprofessionella utlåtandet att det helt enkelt var "någon slags fisk".

Intressant nog kallas i Spanien nyheter som är uppblåsta bara för att fylla tidningssidorna under sommaren för "Serpiente de verano", alltså "sommarorm".

Källor: MMN, Live Science, NBC News

Riktiga drakar: Xenodermus javanicus

På engelska heter den till och med "Dragon snake" på grund av sina märkliga och fantastiska fjäll. Den finns i sydöstasien och sägs bli mellan 60-70 centimeter lång.

De upptäcktes först 1836 och beskrivs trivas såväl på fält som i bergstrakter. Huvudfödan är grodor. Tyvärr finns inte så mycket mer information, så i stället bjuds ni på fler bilder av denna vackra orm!

Liggande i mossa.

En albinovariant

Närbild på de fantastiska fjällen

På hugget

Källor: bl.a. The reptile database

Boktips: Bläckfiskar av Cousteau och Diolé

Ett litet lästips så här i sommartider. Oavsett om du vill ligga på stranden i solen, eller kura ihop dig innanför glasrutan i regnet så har man ju alltid glädje av en god bok.

Denna bok skrevs 1973 och gavs ut 1981 på svenska, men den är ändå fortfarande högaktuell. Det är en underbar bok där dokumentärfilmaren Jacques Yves Cousteau tillsammans med sin vän Philippe Diolé skriver om sina möten med bläckfiskar och de upptäckter de gjort kring djuren genom åren.

Visste du exempelvis att bläckfiskar bygger detaljerade bon som de pryder med allehanda saker de hittar på havsbotten? Visste du att bläckfiskar har långtidsminne? Sådant och mycket annat får man lära sig.

Författarna har kanske främst försökt att öka förståelsen för bläckfiskar, och visa världen att de inte alls är de bestar som litteratur och film alltid gjort gällande. Det är en vacker, intressant och ögonöppnande bok - som dessutom är späckad med underbara bilder.

Av uppenbara skäl finns den inte i vanliga bokhandlar, men man brukar kunna hitta den på loppis, på sidan Bokbörsen och på en hel del bibliotek. Mycket nöje!

Uppföljare om pantern i Louisiana

Efter att ha tagit med en attrapp i form av en puma, placerat den där katten på bilden befinner sig, tagit kort på den och sedan jämfört det med korten från fjärde juli så visade det sig att katten på bilden visserligen är stor, men inte i närheten av en pumpa i alla fall. Med andra ord pratar vi om en förvuxen tamkatt.
Det här är också ett utmärkt exempel på att avstånd kan leka lite med uppfattningen av sakers storlek.

Lite synd, men sådan är kryptozoologin; full av avslöjanden, förklaringar och för många av oss därmed besvikelser. Vi får hoppas på nästa spännande rapport!

Undertecknads egen panter tar en promenad på en gräsmatta.

Panter siktad i Louisiana

Under firandet av fjärde juli fick en familj syn på ett stort, svart kattdjur i Louisiana. De lyckades också fånga djuret på ett antal fotografier. Av allt att döma är det definitivt ingen vanlig, svart katt de har lyckats få bilder av.
De tillkallade senare sheriff och vildlivsexperter som undersökte platsen i två dagar utan att hitta några bevis utöver vad som såg ut som spår efter rödlo. En sak som verkligen motsäger att det handlar om en lokatt är dock den långa, långa svansen på det fotograferade djuret. Lodjur har nämligen korta svansar. Just nu säger experterna att det kan vara en vanlig huskatt, men av allt att döma gör storleken detta osannolikt.

Vad är då en panter egentligen?
En panter är egentligen inte en egen art, utan det är när ett stort kattdjur som råkat födas med helsvart päls. Vanligtvis är det svarta jaguarer och leoparder man pratar om när man menar pantrar. Det finns rykten kring svarta pumor också, men ett exemplar har aldrig hittats och företeelsen anses av många vara en myt. Såväl storleksmässigt som svansmässigt så stämmer ju dock en panter in på det fotograferade djuret, så kanske har man kommit närmare bevis på att svarta pumor faktiskt existerar.

Allt detta innebär ju dock något annat intressant, nämligen att om det nu finns melanistiska (svartpälsade) lodjur så skulle vi kunna ha pantrar här i våra Svenska skogar också!

Acadiana's Multi-Media News Station

En vanlig rödlo. Ser inte svansen på tok för kort ut?

 

En puma.

Källor: klfy, wikipedia

Riktiga drakar: Pacific Blackdragon (Idiacanthus antrostomus)

På ett djup på mellan 200 meter nattetid och 1000 meter dagtid kan man hitta den här skönheten. Likt många andra djuphavsfiskar så jagar den med hjälp av sin lysande utväxt som lockar till sig småfisk och annat ätbart.
Den är inte särskilt stor, utan blir bara drygt under 40 cm, även o det finns rapporter som är över 20 cm längre än så. Honorna blir också betydligt större än hanarna. Faktum är att hanarna varken har den lysande utväxten, tänder eller magar, så de lever bara tillräckligt länge för att fortplanta sig.

Egentligen är detta alltså ingen jätte, men dess skräckinjagande utseende gör att den ändå förtjänar sitt namn som en av vår planets drakar.

Källor: Greenmoxie, EOL, Fishbase, Monterey Bay Aquarium, Oceana

Semester

Sidan har semester! Enbart sporadiska uppdateringar kan ske fram till Augusti!

Ha en skön sommar.

Utrotad i åttio år

Ball's Pyramid

Utanför Australien, ungefär två mil från klippan ni ser här ovan ligger det en ö som heter Lord Howe. På den ön fanns det en gång en insekt som var mest känd för att den var stor. Den kallades "trädhummer". Denna insekt råkade ut för rejäla problem när ett skepp gick på grund utanför ön och däremd introducerade svartråttor till faunan. Råttorna fann insekterna delikata och 1920 sågs det sista levande exemplaret av insekten.

1960 såg några klättrare något som liknande trädhumrar på klippan Ball's Pyramid. Det var döda exemplar, men de såg ut att ha dött nyligen. Det är bara det att trädhumrar är nattlevande varelser, och ingen hade direkt lust att klättra på den farliga klippan i mörkret för att undersöka saken närmare. Så gick tiden.

80 år efter det sista levande exemplaret setts förflöt innan ett par vetenskapsmän bestämde sig för att undersöka det gamla ryktet. Efter att ha klättrat upp dagtid först så fann de något som såg ut som avföring från en stor insekt och då återvände de nattetid. Vid en ensamväxande buske hittades 24 friska och fullt levande trädhumrar.

Ingen vet hur de tog sig dit, eller hur de överlevt så länge på en sådan eländig plats. Allt man vet är att det är de allra sista i världen.

De sista, men inte längre utrotade.

Källor: Wikipedia, NPR

Mammutens återkomst?

Ni kanske minns filmklippet med en påstådd mammut som florerade på nätet för över ett år sedan? Den videon visade sig naturligtvis vara ett falsarium, men nu har något nytt hänt som gör att man i framtiden kanske kommer att kunna ta äkta mammutfilmer!

Ryska forskare har nämligen hittat ett ovanligt välbevarat mammutkadaver och inuti detta fanns blod och muskelvävnad, trots att djuret beräknas ha varit dött i mellan 10 000 till 15 000 år. Allt det här underlättar givetvis möjligheten att hitta levande celler och det i sin tur leder till möjligheten att kunna klona det utdöda djuret.

Det finns fler projekt i världen för att försöka få tillbaka utdöda arter. Exempelvis så försöker man inom Revive and Restore Projekt att få tillbaka den sedan 99 år utdöda vandringsduvan eller den tasmanska tigern som tros ha dött ut under 1900-talet.

Utöver försöken som inbegriper DNA och liknande så finns det också projekt som försöker att avla fram försvunna djur, som i ett försök i Belgien där man arbetar för att avla fram vad man kan beskriva som "en modern uroxe".

För de som har Jurassic Park i färskt minne kan det vara bra att veta att dinosaurierna varit utdöda lite för länge för att man skall kunna hitta något DNA för att klona tillbaka reptilstyret.

Tasmansk tiger, också känd som pungvargen

Vandringsduva

Källor: Revive & restore, DN

Gammelgäddan

Alla känner till gäddan i våra svenska vatten. Det inte alla känner till är hur stor den egentligen kan bli och att den även kan bli aggressiv mot människor. I och med att sommaren står för dörren, fiskesäsongen har börjat och badandet bara ligger några veckor framåt i tiden så tänkte jag att det kunde vara intressant att få reda på mer om denna best.
Nyckeln till att lära sig mer om okända djur är ju nämligen att känna igen de som är i högsta grad verkliga.

Namnet "gädda" har sin ursprung i det fornnordiska ordet gaddr, som betyder spik eller spets och syftar på gäddans tänder. Jämför med ordet "gaddar" som i praktiken är samma ord.

Honan blir markant större än hannen och rekordet för en hona som dragits upp och verifierats i Sverige är strax över 19 kilo, även om det cirkulerar historier om bra mycket tyngre gäddor. Alla är ju inte intresserade av rekordböcker heller. Min far har exempelvis dragit upp större gäddor än så, visserligen med nät, men ändå. Kanske kan jag leta reda på en bild så småningom för att visa er här på sidan.

Den mest spännande (och därmed också otroliga) fiskehistorien om en gädda kommer från Hornavan, vilket är Sveriges djupaste sjö. Den berättar om hur en lokal fiskare fått lite för mycket innanför västen innan han skulle vittja sina nät. Han lyckades på något sätt dock få ombord en gigantisk gädda som fastnat i nätet och ta in den till stranden. Väl där insåg han att han aldrig skulle orka släpa den hem, utan bestämde sig för att rensa och filea den på plats. När han vaknade upp nästa morgon så började han fundera på om gäddan inte varit väldigt mycket större än de brukar vara egentligen, så han gick ned till stranden för att se om huvudet i alla fall fanns kvar. Tyvärr hade det dock släpats iväg av vilda djur under natten. När han gick hem igen och vägde filéerna så vägde de 27 kilo, vilket torde visa på att gäddan i sig vägt runt 40 kilo!

Historier om gigantiska gäddor finns överallt i vårt land, och i varje sjö brukar det finnas en specifik "gammelgädda" som man talar om med både längtan och vördnad. Gammelgäddan ryktas alltid vara större, äldre och listigare än alla andra fiskar, en slags konung i sjön om man så vill.

Detta leder oss också in på att det finns legender om gäddor som faktiskt bär kronor. Dessa skall uppstå när en rovfågel attackerat gäddan, men gäddan i stället dykt och fågeln drunknat. Fågeln skall sedan då sitta fast så djupt med klorna att den så småningom ruttnar, men klorna sitter kvar som en krona ovanpå gäddan. Självklart finns det bara historier, men inga bevis på att något sådant någonsin förekommit.

Det finns också ganska många, och flera av dem sanningsenliga rapporter om gäddattacker. Det är inte så vanligt att en gädda attackerar en människa, men det händer med jämna mellanrum. Oftast handlar det om folk som blivit bitna i en hand eller fot när gäddan inte riktigt förstått vad den haft framför sig i sin helhet, men ibland kommer rapporter som avviker från detta.

Exempelvis har jag en bekant som när han bara var ett litet barn blev biten i axeln av en gädda. Tänk er själv den förvirring som uppstår när ett litet barn tultar upp ur vattnet och proklamerar "Mamma, fisken bet mig" med blodet rinnande från ena axeln.
Det har också hänt att gäddor på vissa platser blivit synnerligen rovgiriga och attackerat flera människor per sommar. Förmodligen är det något som slagit snett i huvudet på sådana djur, precis som med andra rovdjur som plötsligt börjar attackera allt i sin väg utan urskiljning.

Men, som sagt, det är ovanligt att gäddor blir gigantiska och det är ovanligt att de attackerar människor. Turligt nog borde det ju inte heller vara gammelgäddan som går på bitarstråk i och med att den nu skall vara så smart och listig... Och att bita för stora byten är ju inte så smart.


Källor: Wikipedia, personliga samtal, hörsägen

Ogopogo - sjödemonen från Kanada

Okanagan-sjön i Kanada är en möjlig hemvist för ett av de mest kända sjöodjuren, Ogopogo. Legenden börjar redan innan nybyggarnas tid med okanakaneindianerna. De kallade Ogopogo för Na-ha-ha-itkh eller n'ha-a-itk, vilket betyder ungefär "sjödemon". Det berättas att indianerna alltid tog med sig en hund eller kyckling som offer när de skulle färdas över sjön. På så sätt hade de något att ge till monstret om det närmade sig så att de själva kunde komma undan oskadda.

När nybyggarna väl dök upp i området så var Susan Allison, en missionärsfru, den första som såg Ogopogo 1872. Hon fick syn på något som liknade en stock ute i vattnet, men som sedan började simma mot strömmarna och vinden. Efter det har observationerna duggat tätt ända fram till våra dagar. Stränderna kring sjön är tätbefolkade och att se Ogopogo beskrivs inte ens som en ovanlig syn, vilket känns lite som en överdrift med tanke på att det tagits många filmer och fotografier vilka som vanligt inte visat någonting tydligt alls.

Den förste som lyckades filma något märkligt i sjön var sågverksarbetaren Art Folden 1968. Filmen är givetvis inte särskilt tydlig, precis som man kan förvänta sig av en så gammal film tagen av en lekman, men den har analyserats av otaliga experter och tycks trots allt visa något okänt levande i sjön.

Som vanligt när en varelse får en legend kring sig så är beskrivningarna av varelsen ungefär lika många som observationerna. En del säger att varelsen är väldigt bred, andra beskriver något som på det tjockaste stället är nästan en meter över ryggen eller smalare. Några säger att den har ett stort huvud, andra beskriver ett mindre. Färgerna skiftar, sättet att simma skiftar (allt från spiralliknande rörelser till ett mer ormlikt slingrande) och givetvis längden. Varelsen på Art Foldens film kan man dock genom att beräkna avstånd och storlek på träden vid stranden bedöma som ungefär 18 meter lång eller längre. Vanligaste längden som beskrivs är ungefär hälften av detta.

Faktum kvarstår dock att det finns massor med människor som svär på att det finns någonting extraordinärt i sjön. Experter, vanliga människor, ovanliga människor - alla sorters människor. Det är väl också det som fortsätter att hålla legenden vid liv och som när hoppet om att man en dag skall lyckas få bevis eller i alla fall en bra förklaring.

Källor: The Legend Hunters, Mysterycasebook, Art Folden Ogopogo video, Wikipedia, Lakemonsters of the word, Arthur C. Clarkes Gåtfulla Värld

Riktiga drakar: Tuataror (Rhynchocephalia)

Visst ser den väl ut som en ödla? Det är den dock inte. Tuataror eller "bryggödlor" som de också kallas på svenska är en alldeles egen kräldjursordning som i dag bara har två levande arter. De räknas in under kategorin "nutida dinosaurie" och "levande fossil", med andra ord djur som har mer gemensamt med utdöda varelser än med några som lever i dag. Alla deras släktingar dog ut för ungefär 100 miljoner år sedan.

Tuatarorna lever på Nya Zeeland där de haft mycket problem sedan människorna kom dit och tog med sig djur som kom att hota de uråldriga kräldjuren. Av den ena arten finns det i dag bara kvar runt 400 vuxna individer, men de lever dock tryggt och skyddade för tillfället.

En bryggödla kan bli upp till 80 centimeter lång (hanarna), men håller sig ofta kring 60 cm, medan honan är något mindre. De blir mellan 60 och upp till över 100 år gamla och växer över hälften av den tiden så att de blir större och större. Några experter tror att de rent teoretiskt sett skulle kunna nå 200 års ålder om förutsättningarna är perfekta.

Här kommer en annan väldigt intressant sak som gör tuatarorna unika och det är att de har ett tredje öga! Detta sitter ovanpå huvudet och syns bara på riktigt unga djur, eftersom de sedan blir övervuxna med skinn och fjäll. Dock har de förmodligen någon gång fungerat som vanliga ögon eftersom de har alla av ögats komponenter och är kopplade till hjärnan. Även i vuxen ålder när ögonen är dolda så tror man dock att de fortfarande kan skilja på ljus och mörker och kanske även samla in d-vitamin från solen.

Bryggödlan är för övrigt nattlevande, men tycker om att ligga och sola på dagarna om de är fullvuxna. De små brukar gömma sig under trädstammar och liknande, kanske främst för att de större ibland ägnar sig åt kannibalism. Utöver att äta upp varandra så tycker de om att äta insekter, spindlar, grodor, andra ödlor och fågelägg.

Tuatarorna finns i många olika färger och de kan också skifta färg flera gånger under sin levnadstid.

Det finns många inhemska legender om dem och de är enligt sägen budbärare åt Whiro, vilken är gud över död och katastrofer.

En brun bryggödla

En liten grön hane

Ännu en grön

Mer än så här kan man inte se av det tredje ögat till sist.

En större bryggödla med pärlor som utsmyckning på en tagg.

Tidigare fanns tuataran avbildad på New Zeelands mynt och här har smyckeskonstnärinnan Donna Spray gjort en vacker ring av den.

Och till sist en stor mörkgrå tuatara som vilar på en trädstam.

Källor: Wikipedia,  Department of conservation,

Axolotl - den lilla vattenguden

Denna märkliga varelse är ingen kryptid, utan finns i högsta grad på riktigt. Det är en alldeles speciell sorts mexikansk vattensalamander. Namnet Axolotl fick den av aztekerna och kan på språket nahuatl betyda två olika saker; den mest populära översättningen är "vattengud" medan översättningen "vattenhund" är nästan lika vanlig. "Xolotl" var nämligen dels namnet på guden för deformation och död, men kunde också betyda "hund". Exakt vilket av det som aztekerna tänkte på när de gav varelsen namnet lär vi nog aldrig få veta.

Från början fanns den i de två sjöarna Xochimilco och Chalco, men den senare finns inte kvar längre och den första är nu bara mindre kanaler och laguner. Det finns med andra ord inte så mycket plats kvar för axolotler i det vilda, och inte heller finns så många kvar i vilt tillstånd. Utöver boendebristen så beror det också på att man sålt dem som föda (!) i Mexico City. Numera är de dock rödlistade som utrotningshotad art.

Däremot är axolotlen som art inte hotad i fångenskap i alla fall, den är nämligen ett mycket populärt akvariedjur och finns i nästan alla länder i såväl privata bostäders mindre akvarium som djurparker.

En axolotl blir ytterst sällan mer än 40 cm lång och ofta bara kring 25 cm lång. Den har två häftiga egenskaper som är värda att notera: Den första är att den är nära släkt med tigersalamandrarna, så nära att den kan para sig med sådana och få ungar som ser ut som "vanliga" tigersalamandrar. Den andra är att den utan större problem kan återskapa förlorade kroppsdelar, såsom ben, svansar och till och med ögon och lever!

Här kommer den märkligaste saken med axolotlerna: De är helt vattenlevande, men kan i vissa fall genomgå en metamorfos och förvandlas till landlevande axolotler. De får då mer släta sidor av huvudet och gälarna avvecklas, bland annat. Ett populärt namn för dessa individer är "morpholotl".
Det är i sanning ett magiskt djur!

En axolotl. Det är märkligt att det ser ut som om de ler.

En ung axolotl.

En tigersalamander i sitt larvstadium. Visst är den lik en axolotl?

Källor: Wikipedia, Axolotl or Salamander, Axolotl.org, Axolotl

Jackalope

En tolkning av hur en jackalope ser ut

Enligt nordamerikansk folktro är en jackalope en korsning mellan hare och hjort eller antilop. Det är således som bilden visar en hare med horn på huvudet. Det är en varelse med massor av intressanta myter kring sig. Exempelvis så sägs man kunna mjölka jackalope-honor när de sover med magen uppåt, och att mjölken har näst intill magiskt medicinska egenskaper. Det sägs också att en jackalope kan härma ljud perfekt, bland annat att man kunde höra dem sjunga och härma cowboys röster då dessa samlades vid lägereldar och sjöng på kvällarna i den gamla västern.
Tydligen parar sig bara jackaloper när det är åskstormar på gång och det är därför de är så ovanliga, ja, enligt legenderna då.

Det bästa sättet att fånga en jackalope är att sätta ut en flaska whisky på natten. Då kommer den tydligen törstiga lille gynnaren att dricka sig full och bli lättare att fånga.

Det som troligtvis ligger bakom legenden är dock lite mindre trevligt, tyvärr. Det finns ett virus hos bomullssvanskaninen som heter papillom. Det ger djuret vårtor som kan växa så mycket att de liknar horn, oftast på kaninens huvud.

En kanin smittad av papillom-viruset

Den enda ljusningen med den trista vetenskapliga förklaringen är ju dock att det ofta finns någon form av sanning bakom myter, och i det här fallet är den visuellt närmare legenden än vad som är vanligt.

Källor: Wikipedia, Stanford

Är stor fot storfots fot?

Den 29 mars hittade två pojkar den här ruttnande foten i skogen utanför Lakesville, Massachusetts. Det som gör den speciell är att det inte är en människofot, vilket undersökningar av rättsläkaren bekräftade. Detta har givetvis fått storfot-fans över hela klotet att lystra och vakna till liv med förhoppningar om att vi äntligen fått bevis för den varelse som det skapats legender och historier om i så många år.

Just nu är foten skickad till ett laboratorium för att man en gång för alla skall fastställa vad det är för något.

Tyvärr tror jag inte att det är något mer spännande än en björntass under stark förruttnelse. Jämför exempelvis med skelettet efter en björns bakbenstass:

Men som vanligt uppmuntrar jag alla att tro exakt vad de vill, vem vet, kanske blir vi överraskade den här gången?

Källor: Forensics4fiction, Discovery

Hoan Kiem-sköldpaddan

Enligt legenden så var det nästan 600 år sedan som sköldpaddsguden Kim Qui gav Le Loi ett magiskt svärd som han använde för att frigöra Vietnamn från Kina med. Strax efter segern seglade Le Loi över Hoan Kiem när en sköldpadda kom och stal svärdet från honom. Många försök gjordes att återfinna svärdet och sköldpaddan, men till sist accepterade hjälten att svärdet hade blivit återlämnat till sköldpaddsguden.

Hoan Kiem-sköldpaddan ansågs vara en legend fram till 1967 när ett exemplar blev dödat av en fiskare. Det exemplaret finns nu uppstoppad i ett närbeläget tempel och det är en bjässe på 1,9 meter i längd. Länge trodde man att det var den sista av sköldpaddorna i Hoan Kiem, tills 1998 då den nuvarande filmades för första gången. Så vitt man vet finns det bara ett enda exemplar kvar i hela världen av den här sortens mjukskaliga sköldpadda. De mer romantiskt lagda tror även att denna sköldpadda är den samma som återhämtade Le Lois lånade svärd.

Källor: Wikipedia,Youtube, Cryptomundo

Den märkliga okapin

Den första okapin som föddes i fångenskap

För lite mer än hundra år sedan var okapin en kryptoid. Trots att man hade sett skinn av den på det naturhistoriska museet i London så trodde man att det var ett falsarium, någon slags kreation skapad av skinn från en zebra och andra däggdjur.

I sekelskiftet upptäckte Ugandas brittiske guvernör Sir Harry Johnston hur pygméer från Kongo blev kidnappade och bortförda för att visas fram i underhållningssyfte. Han räddade pygméerna och de i sin tur berättade historier om okapin för honom. Johnston blev nyfiken och trots att han inte lyckades med att få se en okapi personligen så lyckades han få med sig ett skinn i gott skick samt ett kranium. På så vis kunde man sedan fastställa att okapin var verklighet och dessutom en släkting till giraffen. 1901 fick den sitt vetenskapliga namn Okapia johnstoni.

Okapin är mycket skygg och ger sig bara ut om nätterna för att söka föda. Den finns i vilt tillstånd enbart i regnskogen av nordöstra Kongo-Kinshasa och lever inte i flock utan rör sig för det mesta ensam.

En vuxen okapi är ungefär 150-170 cm i mankhöjd och kan väga upp till 250 kilo. Det saknas ännu forskning om många olika aspekter kring djuret. Exempelvis så vet man att en okapi i fångenskap kan bli upp till 33 år gammal, men hur gammal den blir i vilt tillstånd har man ingen aning om.

Okapin har en lång, lila tunga som den bland annat använder till att rengöra sig med.

Man trodde att okapin var släkt med hästar snarare än giraffer från början,
och vi ser ju varför, inte sant?

En okapikalv med sin mamma

Källor: Biomedical Ephemera, Wikipedia, WWF

Enhörningen - legend och sanning

Enhörningen har ända sedan antiken varit ett av de mest populära mytiska djuren. Nuförtiden är de ofta avbildade som hästar med horn, medan ursprungsbilden sades ha klövar, lejonsvans och getskägg utöver det karaktäristiska spiralvridna hornet.

De flesta legender kring enhörningen rörde sig kring dennas magiska egenskaper, att hornet hade förmåga att bota alla sorters sjukdomar och att enhörningen på ett nästan gudomligt sätt enbart kunde närmas av en jungfru, gärna utan några metallföremål på sig eftersom enhörningen liksom många andra mytiska djur inte tålde vare sig järn eller stål.

Det spekuleras fortfarande om huruvida det finns någon vetenskaplig bakgrund till legenden om enhörningen och helt otänkbart är det inte att sagan inspirerats bland annat av djur med två horn som på grund av vanskapelse bara råkat få ett.

"Enhörning" hittad 2008 i Italien

En del tror också att den jättelika, utdöda noshörningen Elasmotherium kan ha legat som grund för några av legenderna. Den levde för 50 000 år sedan och var i storlek av en mammut samt hade ett väldigt imponerande horn.

En skalle av en elasmotherium

Det mest kända djuret som kan ha inspirerat och som fått ge upp sitt "horn" för enhörningslegenden under många år är narvalen. Den har en spiralvriden tand som kan bli upp till tre meter lång och det är denna som många gång har sålts under påståendet att det är ett enhörningshorn. Det vill sig så illa att man i vissa delar av världen ännu jagar narvalar för att använda hornets "magiska" egenskaper, bland annat som potensmedel.

Två narvalar korsar tänder

Det finns ett spännande sammanträffande när det gäller enhörningen och narvalen. Enligt legenden så kastade Noa av enhörningen från arken eftersom den var ensam och den förvandlades då till en narval. Här kommer det märkliga sammanträffandet: Enligt DNA-studier på senare år så har det visat sig att valar och hästar är besläktade på ett mycket närmare håll än man tidigare anat.

Källor: Wikipedia, NyTeknik, hubpages

Dingiso (Dendrolagus mbaiso)

Dingison är en pungdjursart som tillhör släktet trädkängurur. Den finns i Nya Guinea. Det som är speciellt med det här djuret är inte att det är ett okänt djur, utan att det upptäcktes väldigt sent av världen. Första gången det beskrevs för vetenskapen var 1995 och det filmades inte förrän 2009 efter att dokumentärfilmare från BBC fått leta efter den i 11 dagar samman med urinnevånarna.

Med detta vill jag givetvis säga att trots att vår planet är grundligt befolkad och undersökt så finns det fortfarande djur man inte känner till, och mer att upptäcka och utforska!

Kraken

The Kraken av signaturen Fenster

Below the thunders of the upper deep;
Far far beneath in the abysmal sea,
His ancient, dreamless, uninvaded sleep
The Kraken sleepeth: faintest sunlights flee
About his shadowy sides; above him swell
Huge sponges of millennial growth and height;
And far away into the sickly light,
From many a wondrous grot and secret cell
Unnumber'd and enormous polypi
Winnow with giant arms the slumbering green.
There hath he lain for ages, and will lie
Battening upon huge seaworms in his sleep,
Until the latter fire shall heat the deep;
Then once by man and angels to be seen,
In roaring he shall rise and on the surface die.

- Alfred Tennyson, 1830

(Inlägget tillägnat Alv Rehnberg som fyller år i dag)

The Ballad of Nessie

Tyckte att det var hög tid för lite underhållning på det kryptozoologiska området igen, så här är Disneys lilla charmiga kortfilm om Nessie från 2011.

Jättepapegojan kakapo

Den tyngsta papegojan i världen kallas kakapo eller ugglepapegoja. För 200 år sedan var det en av de vanligaste fåglarna på Nya Zeeland. 1994 fanns bara 47 exemplar kvar. I dag ser det lite bättre ut med 124 kända levande individer, som alla till och med fått individuella namn.

Kakapon blir upp till 64 cm lång och väger upp till fyra kilo som fullvuxen. Den här papegojan är speciell på många sätt, bland annat för att den har små morrhår vid näbben, samt att den inte kan flyga, men klättrar väldigt bra. Kakapons förfäder invandrade nämligen till Nya Zeeland och då det vid den tiden inte fanns några större rovdjur där så förlorade den med tiden förmågan att flyga och kan nu bara glidflyga väldigt korta sträckor.

Införandet av rovdjur i och med kolonialismen var det som nästan ledde till artens utrotning, men de som lever i dag finns på några öar som hålls fria från rovdjur och de hålls under noggrann övervakning. Att de ökar ganska långsamt i antal kan bero på att en kakapo bara häckar var tredje år, samt att de inte börjar med sådant förrän honorna är hanarna är fem år gamla och honorna ända upp till tio år. Allt som allt kan fågeln bli åttio år gammal, eller mer.

Vi får hoppas att beståndet fortsätter att öka, för den här fågeln är fantastisk och håller inte mindre än fem världsrekord, bland annat är det den tyngsta papegojan, den enda papegojan som inte kan flyga och den enda nattlevande papegojan.

Källor: Wikipedia, Illustrerad vetenskap

Y. UNDIN