Ödlevarelsen i Finland

Det inkom en spännande rapport från Finland som jag skulle vilja återberätta för er. Det handlar om en kvinnas farmor, Selma, som under hela sitt liv stod fast vid ett möte hon hade som liten flicka, på 1920-talet. Detta var trots att Selma var starkt religiös och normalt sett inte pratade om "ogudaktiga" saker såsom skrymt och oknytt.

Det var en varm sommardag i Norra Savolax när Selma och några andra barn var ute och gick i skogen i närheten av en liten damm. När de kom närmare dammen såg de vad de beskrev som en ödlemänniska som solbadade på en sten. Varelsen blev skrämd av att barnen närmade sig och dök ned i dammen. Den hade fjällig ödlelik hud, händer och fötter och var ungefär i storleken av en människa. 
Barnen blev så klart väldigt rädda, men de såg aldrig varelsen igen. Selma fortsatte att berätta om mötet för sin familj under resten av sitt liv.

Det mest spännande med den här rapporten är först och främst att rapporter om ödlemänniskor i kryptozoologin visserligen inte är okända - i vissa delar av U.S.A. är de till och med vanliga - utan att jag tidigare aldrig hört en rapport från Norden.
Det finns visserligen en del finska väsen i folktron som lever i vattendrag, såsom näkki (lik vår svenska näcken) eller en motsvarighet till vårt nästan bortglömda sjörå.

Eftersom berättelser om sjörån är så ovanliga i dag så behöver jag kanske förklara det litet närmare. Förr i världen trodde man att det fanns så kallade "rådare", någon som "rådde om" och tog hand om olika saker i naturen. Det fanns exempelvis sjörån och bergsrån utöver det mer ihågkomna skogsrået. 

Men ingen av dessa vattenväsen i folktron beskrevs specifikt som humanioid med fjällig hud. Det är det som gör att rapporten står ut och blir speciell.

Så, vem vet, de tusen sjöarnas land kanske innehåller ännu mer än vi kunnat ana?

Craigs Crypto Corner: Fotot av sjöodjuret Champ

Sandri Mansis fotografi av varelsen i Champlainsjön är med hästlängder det absolut bästa sjömonsterfoto som någonsin tagits!

Här är vad som hände:

På tidig eftermiddag tisdagen den femte juli 1977 var Sandra Mansi och hennes familj ute och körde längsmed Champlainsjöns strand. 

När barnen insisterade så letade herr och fru Mansi upp en härlig plats som hade sin egen lilla strand. Barnen som var sugna på att simma tog snabbt av sig kläderna de bar över badbyxorna och sprang ned mot strandkanten. Herr Mansi följde barnen ned till stranden medan Sandra hämtade sin kamera för att kunna ta några fina familjefoton. Vad hon egentligen kom att fotografera den dagen har skapat diskussioner som pågår än idag.

Medan Sandra letade reda på sin Kodak Instamatic kunde hon höra barnen plaska i det klara, grunda vattnet nära sandstranden medan deras pappa såg på. Sandra hittade sin kamera och kontrollerade om den var redo för att användas. Det var den och hon gick ur bilen och började gå ned mot sin familj.
Plötsligt hörde hon sin man skrika till och börja ropa åt barnen att komma upp ur vattnet, så hon skyndade genast på stegen. När Sandra nådde fram till strandkanten såg hon ut över sjöns vattenyta och såg något som gjorde henne livrädd! Där, ungefär 45 meter från stranden såg Sandra till sin förskräckelse en väldigt underlig varelse bryta vattenytan och vattnet som skummade och skvätte omkring det. Först trodde Sandra att hon såg en val som kom upp för att andas. När den kommit upp lyfte Sandra sin kamera. Oväntat dök då en hals upp från kroppen där ute, och den knyckte och svängde på huvudet som om varelsen var rädd för någonting. När hon tog fotot vände varelsen huvudet över ryggen. Hon hann bara få en enda bild innan djuret dök igen, ned i djupet, efterlämnandes flodvågor på ytan.
Medan Sandra tog det nu berömda fotot föste hennes man de två barnen ur vattnet och tillbaka till bilen.

Paret Mansi blev hånade och fick möta mycket tvivel under många år efter att händelsen ägt rum. Skeptiker tycker särskilt om att nämna faktumet att paret i efterhand inte kan komma ihåg exakt var de var när fotot togs. Chockade som de var av händelsen så kunde paret Mansi nog bara tänka på det faktum att deras barn varit i samma vatten som varelsen.

Sandra Mansi påstod aldrig att hon tog ett faktiskt foto av det legendariska sjöodjuret "Champ" i Champlainsjön. Allt hon någonsin sa var att hon helt enkelt fotograferade något som visade sig den där julidagen 1977.

Till dagen som är idag är Mansi-fotot förmodligen det bästa beviset på att sjömonster existerar i vår värld. I min åsikt så tror jag att Sandra fotograferade ett extraordinärt djur som bara råkade visa sig själv på rätt plats vid rätt tid!

Experter som studerat fotot beräknar att ryggen som visas över ytan är mellan 4,6 till sex meter lång. Halsen beräknas vara mellan 1,8 till 2,4 meter lång i sin helhet.

Om jag hade haft möjlighet att fotografera ett UFO jag såg -92 så skulle jag ha sagt att jag helt enkelt fotograferat något som visade sig. Jag skulle inte ha påstått att det var en utomjordisk farkost. Precis som Sandra Mansi som sa att hon helt enkelt fotograferade någonting levande som dök upp över vattenytan. Vad än som är på det här fotot så tror jag att det definitivt är något levande, och jag skulle nog gå så långt som att säga att vad Sandra Mansi fotograferade den där tisdagseftermiddagen den femte juli 1977 var faktiskt "Champ" - Champlainsjöns monster.

Craigs Crypto Corner: Brontosauren i Kongo

Denna elliptiska vattenmassa är Télé-sjön som ligger i den enorma träskdjungeln Likouala i den nordöstra delen av republiken Kongo.

Själva sjön håller sakta på att tas över av den omgivande växtligheten som utgör träskdjungeln. På grund av dess anmärkningsvärda yta och den svårkomliga omgivningen är det en av de få outforskade platserna på jorden. 

Télé-sjön och den omgivande träskdjungeln tros vara hem till legenden om Mokele Mbembe.

I århundanden har de lokala pygméstammarna berättat för västländska utforskare och missionärer om en varelse, stor som en elefant, men med en hals lika lång som dess kropp och ett ganska litet huvud. Namnet "Mokele Mbembe" översätts bokstavligen till "Den som stoppar flodars flöde". Pygméerna beskriver alla ett djur som påminner starkt om långhalsdinosarirna, sauropoderna, såsom Apatosaurus och Brontosaurus.

När en expedition visade bilder av stora djur, inklusive bilder av dinosaurier, för de infödda pekade alla utan att tveka ut Brontosauren som djuret de alla kände till.

De infödda berättar om att Mokele Mbembe avskyr flodhästar och attackerar och dödar dem om den får chansen, och intressant nog är det överraskande få flodhästar i den delen av Kongo.

De inhemska folken har ingenting att tjäna på genom att ljuga om vad de har sett, eftersom de är totalt isolerade från resten av världen. Pygméerna berättar helt enkelt bara om vad de har sett. De vet inte vad en dinosaur är och inte heller att de anses utdöda.

Likouala-regionen är över 60 000 kvadratkilometer av ogenomtränglig träskfylld djungel och som jag redan nämnt har den aldrig blivit utforskad.

Vem vet? Kanske lever det i Kongo någonting som inte borde finnas där. 

En livs levande dinosaurie kan låta löjligt, men andra varelser man trott varit utdöda i 65 miljoner år har tidigare oväntat dykt upp. Man börjar osökt att tänka på kvastfeningen exempelvis, som vetenskapen trodde varit utdöd i miljoner år tills ett levande exemplar infångades 1938.

Mokele Mbembe är inte den enda påstådda levande dinosaurien i världen heller! Det finns många rapporter om flygödlor i skyarna, och andra sorters dinosarier rapporteras i andra delar av Afrika såväl som Nya Guinea, USAs öknar och även den Australienska vildmarken!! 

1981 kom det enda fotografiet som påstås vara Mokele Mbmebe. Det togs på Télé-sjön och man tror att det visar hur ett av de här djuren lyfter sitt huvud över vattnet.

Det här fotot visar ett fotspår gjort av en tretåig fot. Spåret var nästan 90 centimeter rakt över. Vad som än gjorde det är gigantiskt!

Så, vem vet?! Kanske finns det faktiskt förhistoriska varelser från det förflutna vid liv än idag. Den anmärkningsvärda storleken och svårframkomligheten i Kongos djungelträsk gör det möjligt att tro på att det kan finnas dinosaurer där. Än så länge är ju merparten av djungeln helt outforskad. 

Vad tror ni?

Jag gillar tanken på på att det fortfarande finns nya djur att upptäcka.

Podd-tips: Blackburn's Monstro Bizarro

 

Nu vill jag passa på att tipsa alla om Lyle Blackburns podcast Monstro Bizarro.
Lyle presenterar sig själv som författare, musiker och monsterjägare och är en kryptozoolog från Texas, och ni som läst den här bloggen ett tag kan känna igen namnet både från länken nere till vänster och tidigare inlägg..
I podden tar han upp många intressanta fall, en del relativt och andra betydligt mer välkända. Man får höra vittnen han själv intervjuat och det finns ofta en liten personlig touch i hans berättarstil.

Det är i alla fall min nya favoritpodd, och som ni ser kan man lyssna på den litet överallt. Vill ni läsa mer om den så finns det en länk till Lyles sida här: http://lyleblackburn.com/podcast.htm

Uppdaterad design

 Nu har jag uppdaterat designen en hel del på sidan, samt att ni åter igen kan nå den via kryptozoologi.se igen. En del gamla inlägg ser riktigt konstiga ut (titta på "Åskfågeln i Texas" längre tillbaka) och jag vet inte hur jag skall åtgärda det. Har provat med allt, men det verkar som att blogger helt enkelt inte vill samarbeta.
Oavsett så hoppas jag att ni skall tycka om det nya färgschemat och designen. 

Den trevliga varulven i headern är skapad av Valle Grehn för bloggen i ett tidigare skede.

En orm med grön päls!

I Thailand fann en man den här märkliga ormen i en vattengöl vid träsket där han bor. Han blev förbryllad över hur konstig den såg ut och tog med den hem. Ormen ifråga är cirka 60 centimeter lång och verkar vara vid god hälsa. Mannen och hans familj har behållit den hemma och matar den.

Det finns ju inga ormar med hår, så vad är det här för märkligt djur egentligen? Teorin presenterad både av lekmän och experter är att detta är en Homalopsis buccata (Puff-Faced Watersnake) som legat och väntat på sitt byte så länge i samma göl att alger växt på den och därmed skapad den fina, gröna pälsen. Om teorin stämmer så kommer ormen vid nästa ömsning att bli av med pälsen och se helt normal ut igen.

Homalopsis buccata helt utan päls

Källor: Yahoo News, Coast to Coast, The Science Times

Pälsfladdrare - Ja, det är ett riktigt ord

Så här mitt i veckan kan man behöva något uppmuntrande att titta på. Det är bra att regelbundet påminna oss om vilka konstiga djur som faktiskt finns bevisade i vår märkliga värld. Denna gång kommer jag skriva om den här gynnaren som du kan se ovan på bilden, en pälsfladdrare. På engelska kallas päldfladdrarna för "Flyging Lemur", men trots att det ser ut att vara ett ganska bra namn så är de faktiskt inte alls lemurer, bara väldigt avlägsna släktingar.

Länge visste inte ens zoologerna vad de skulle tro om den här märkliga varelsen. Man diskuterade huruvida den tillhörde ordningen Äkta insektsätare, eller kanske Fladdermöss, men till sist kom man fram till att de är en alldeles egen ordning, en som är nära släkt med Primaterna, det vill säga apor och liknande.

Pälsfladdraren finns i två olika arter, en som heter Cynocephalus variegatus och en annan som heter Cynocelphalis volans. De finns i Sydostasien, men han har faktiskt hittat en nu utdöd släktig in Nordamerika också, Planetetherium mirable.

Den här nattaktiva växtätaren lever nästan hela sitt liv i träden och har sällan ens setts på marken. Genom att spänna ut sin, ja ni vet, fladdriga päls med tillhörande hudflikar (kallat "flygmembran") kan de utan problem glidflyga över 120 meter i taget.
Huvudet och kroppen blir upp till 42 centimeter långa och till det får man också sedan räkna en svans som kan bli hela 27 centimeter lång!

Vi avslutar med en glad nyhet. C. volans var tidigare rödlistand (det vill säga märkt som utrotningshotad) mellan åren 1996-2008, men har nu statusen livskraftig i världen! 

Halengamen - ett flygande monster i Blekinge

Halengamen, Sandra Lundholm. 2021. Instagram: @hexkonster

Vid Olofström i Blekinge finns det en 22,6 meter djup sjö som heter Halen. Med sina 3,44 kvadratkilometers areal är det Blekinges största sjö. I sjön finns en ö som heter Stora Norrön och på den skall det häcka ett monster, det har det berättats om i århundraden. Varelsen, som kallas "Halengamen" beskrivs likna en hårlös gam med fjäll istället för fjädrar och läderaktiga vingar. Den skall under långa tider tillbringa mer tid på sjöbotten än uppe i träden och flyger så snabbt och med sådan kraft att den utan problem kan sänka en båt.

I Jämshög, som ligger i närheten av Halen finns även från gamla tider ett dokument som berättar om hur Jämshög fick sitt namn, och att det brukade heta Broby innan en jättelik gamliknande fågel slog sig ned på Hallaberget. Den gigantiska fågeln skrämde folk så att de till sist offrade en oxe till den och den tog oxen i sina klor och flög iväg efter att ha ätit upp djuret. Därefter blev namnet Gamshög, vilket senare omvandlades till Jämshög.

Citat ur Prästrelationerna 1624 (på äldre nudanska):

"Det er almindeligtt, hos de gamlle I sognen att Giemszø I gamell dage haffuer verett kalldett Brobÿ, men aff en hendellsze skullde naffnett forventt bleffuett, thi der siges, att der en gang skullde en griff, som indbÿggerne kallde en Gam, kommett flÿendis, och satt sig paa itt højtt bierg, hos bÿen, som kalldes Hallebiergett, och bleff der sidendis hartt ved tho dage, och Ingen midlerthid thorde gaa aff sitt hus, eller lade sitt queg ud; Omsider haffuer de ladett en tiur ud paa gaden, och gick och bølede, och gammen bleff hannem var, och suengde thill och thog ham I sin kloffve, och flø paa biergett Igien med hannem, och fortherede hans blod och kiød, der epter haffuer gammen fløjett sin vei; Och siden er bÿen kalldett Gamshøj, och nu siden ved Idelig brug kalldett Giemsø." 

Om vi skall anta att det rör sig om samma slags varelse torde den också vara väldigt stor, eller om berättelsen bara kryddats litet på 400 år, det är ju inte otänkbart. Kanske var det så att varelsen var ganska stor och satt och åt på offergåvan en längre tid snarare än lyfte en oxe i sina klor. Vad sanningen är lär vi aldrig få veta, men det är utan tvivel en spännande historia. 

Det är inte okänt att faktiska gamar visar sig i Sverige till och från, men än så länge är det Gåsgamar som visar sig i den södra delen av landet ibland, dock har de både fjädrar och övernattar inte under vattnet... 

Gåsgam

Källor: Cryptoscandinavia, Nordiska Flygödlor, Wikipedia

Riktiga drakar: Större öronnattskärra (Lyncornis macrotis)

I sydöstra Asien finns en fågel som verkligen inte är svår att se som en drake. Den är ganska stor och kan bli upp till 41 cm lång. Den är dessutom inte på något sätt ovanlig, även om den är ganska svår att få syn på eftersom den är nattaktiv.

Det kan också vara svenska nattskärror som ligger bakom uttrycket "Nattramn", vilket på gammelsvenska då översätts till "Nattkorp".
Det sades vara osaliga andar efter de döda som i form av korpar flög omkring på nätterna och utstötte hemska knarrande ljud... och finns det något spöklikt över deras idogt knarrande läte.

Källor: Thai National Parks, Wikipedia, Västarvet, Fågelsång

Nytt omdebatterat foto av Nessie

Foto: Steve Challice

Fotot ovan togs av en engelsman, Steve Challice  på besök i Skottland. Han beräknade att varelsen på bilden var runt 2,5 meter lång, men tvivlar själv på att det skulle vara ett fotografi av det berömda Loch Ness-odjuret. Istället tror han mer på naturliga förklaringar såsom en säl eller en stor fisk. Riktigt så stora fiskar finns inte i Loch Ness så vitt man vet, men det är ett faktum att sälar ibland har tagit sig in i sjön. Det har tidigare teoretiserats att det skulle kunna vara en stor gråsäl som misstagits för sjöodjuret eftersom dessa blir 2,5 meter långa. Om man vill vara litet mer fantasifull så kan man kanske i stället tillskriva rollen som odjur till den betydligt större sjöelefanten, som med sina maffiga 6,5 meter och vikt på 3500 kilo är en riktig bjässe.

Det går ju trots allt inte att förneka att färgskalan på bilden i fråga väl stämmer överens med den hos en säl.

Sjöelefant

Gråsäl

Källor: Mirror, LochNessInvestigation, Wikipedia

Monstret i dammen

Stillbild från Jeremy Durants video i april 2019

Det har börjat cirkulera ett par videoklipp som först publicerades för över en månad sedan i år, videoklipp som visar en ganska blank vattenyta och hur någonting syns delvis ovanför ytan, samt att mannen som filmar undrar vad det är och om det är en alligator. Jag bestämde mig för att ta en närmare titt på det hela.

Vi kan börja med att kika på videoklippen ifråga:

Dammen ifråga ligger i Akron, Ohio, och heter Little Turtle Pond. Den används till sportfiske för barn och är på sitt djupaste ställe bara runt 1,5 meter. Det kan ju också förklara varför mannen som filmade var så förvånad över att se någonting av en litet större storlek i dammen.
Vattnet beskrivs som mycket grumligt och sikten i det är inte särskilt bra. 

De som arbetar i parken säger att det absolut inte rör sig om en alligator, utan snarare en större fisk, förmodligen döende då den ligger som den gör vid ytan. Jag är beredd att hålla med dem, särskilt efter vidare undersökning av saken.

Efter att ha läst igenom all information som fanns att tillgå om Little Turtle Pond så fick jag nämligen också reda på att man varje år släpper ut fisk i dammen, utöver öring och abborre även "catfish", det vill säga amerikansk mal. Det är viktigt att göra en skillnad eftersom de europeiska malsorterna kan bli väldigt långa, och likaså de östländska, medan de i Amerika är betydligt mindre. De blir sällan mer än 1,5 meter långa. Samma längd som djupet i Little Turtle Pond, med andra ord.

Till saken hör dock att malar tenderar att kunna bli ganska gamla och gillar dyiga bottnar, något som rapporten om det grumliga vattnet talar för att dammen i fråga har.

Efter att till sist ha rådfrågat en expert kring videon så känner jag mig trygg i att anta att det hela rörde sig om en mal. Inte så mystiskt, men de är väldigt fascinerande fiskar som ovanligt ofta blir beskyllda för att vara sjöodjur.

En stilig mal.

Källor: Mysterious Universe, Summit Metro Parks, A Medium Corporation, Wikipedia

Valar i våra vatten

Knölval av: Katelyn Malmsten

Jag har tidigare skrivit om knölvalarna som siktas ibland i Östersjön, men jag har också insett att många inte känner till riktigt hur många olika sorters valar som man kan sikta i svenska vatten, både på väst- och östkusten.

Knölvalarna har fortsatt att siktas i Östersjön, och det verkar även som att en eller flera har lyckats övervintra, trots att vi ändå talar om världens mest förorenade hav, vars flora och fauna är väldigt känslig och där det inte borde finnas mat för att hålla ens en större val vid liv under en längre tid.

Knölvalen är också den av de stora bardvalarna som snabbast återhämtat sig efter att det infördes ett fångststopp på dem. När fångststopp utfärdades 1966 fanns det omkring 20 000 knölvalar och nu beräknar man att populationen är uppe i cirka 80 000 valar. Det betyder att knölvalen gått från att vara en hotad art till att oetas bort från den listan och fortfarande öka i antal!

Öresvin/flasknosdelfin är inte ovanligt i svenska vatten.

Utöver knölvalarna har man i Östersjön under de senaste fem åren sett den litet vanligare tumlaren, men även litet mer oväntade valar såsom grindval, vikval och flasknosdelfin (öresvin). Flera av dessa sorter har siktats även i de norra delarna av Östersjön, så inte bara nära själva mynningen in från de stora haven. År 2012 såg man även en större val, troligen knölval, så långt upp som utanför Luleå.

Späckhuggare, foto: Center for whale research

När vi sedan vänder oss mot västkusten kan man ha turen att råka på än mer överraskande valar, eller vad sägs om att din båt blir omgiven av en hel flock med späckhuggare? Detta hände exempelvis i maj 2016 när en Martin Boman med sin nioårige son åkte med sin motorbåt från Göteborg till Smögen. Mellan fem till sex individer var ibland så nära båten som bara någon meter. Det måste absolut räknas som en upplevelse för livet.

Kaskelotflocken i Kosterfjorden. Foto: Sara Rausenstierna

I Kosterfjorden iakttog man förra året sju till åtta kaskeloter som simmade norrut en måndagseftermiddag. Det är en helt unik händelse då man de senaste två hundra åren bara rapporterat två kaskeloter längs svenska kuser, varav den ena var död och flöt iland 1988 och nästa sågs 2016.

Kaskeloten är den största utav tandvalarna och därmed också det största kända däggdjuret med tänder som nu lever på vår planet.

En kaskelot blir upp till 18 meter lång, väga 50 ton och kan leva i över 70 år. En sak som just kaskeloterna är kända för är att de kan djupdyka mer än en kilometer ned under ytan, och att de inte helt sällan har påträffats med spår efter gigantiska sugkoppar från jättebläckfiskar efter sådana färder.

För de som är mer intresserade och har lust att försöka få möjligheten att med egna ögon se valar i svenska vatten rekommenderar jag varmt den fantastiska sidan valar.se.

Källor: valar.se, Expressen, PRI, Wikipedia

Yetifoton då och nu

Yeti av Meli-Val

År 1889 publicerades de första rapporterna om spår efter en väldig humanoid i Himalaya i västerländska tidningar. Detta skedde i och med att britterna under just 1800-talet började utforska området. Givetvis har snömannen varit känd under en betydligt längre tid i sina hemtrakter, men det var först då som ryktena nådde ut till resten av världen.

Under 20-30-talet kom många rapporter om yeti i vår västliga media. Intresset blev ännu större under 50-talet och har väl egentligen aldrig helt avtagit efter det, även om det går i vågor precis som allt annat.
De allra flesta rapporter har kunnat motbevisas. En skalp som påstods komma från en yeti visade sig vara tillverkad av delar från en antilop, en skeletthand var mänsklig, päls har ofta visat sig vara björnpäls om den väl nått så långt att den blivit undersökt. Av rapporterna på 1900-talet så står dock något fortfarande som ut, nämligen de foton som togs 1951 av bergsbestigaren Eric Shapton. Ännu har man inte kunnat motbevisa bildernas äkthet.
Originalbilderna såldes 2014 på en onlineauktion och inbringade 6,875 pund (idag värt 84705 kronor).

Den mesta kända av Eric Shaptons bilder.

På baksidan av ett av fotografierna hade en annan bergsbestigare, Tom Bourdillon från expeditionen skrivit följande:

"Här är fotona av fotavtrycken. [...] Vi fann dem i ett högt bergspass vid Nepal-Tibetanska flodområdet under Everestexpeditionen 1951. De verkade komma från ett annat pass på ungefär 6000 meters höjd, och sedan ned till 5700 m där vi först såg dem, och sedan vidare ut över glaciären. Vi följde dem nästan en mil [Engelsk mil = 1,6km]. Vad det är vet jag inte, men jag är ganska säker på att det inte är något djur som man vet finns i Himalaya, och att det är stort. Jämför djupet med spåren gjorda av Mike Ward (ingen lättviktare) i snön."

Nämnda bild av spåren med Mike Wards spår bredvid.

Efter dessa foton fortsatte rapporterna att komma, även in på 2000-talet, främst från just bergsbestigare som sett spår eller trott sig se själva varelsen.

Och då är vi alltså framme vid nutiden, när tidningarna skriver om att den indiska armén funnit spår efter "den fruktansvärde snömannen". Fotspåren upptäcktes den 9:e april, men man väntade litet och jämförde fotspåren med tidigare rapporter om yeti innan man släppte bilderna och nyheten över Twitter, något som upprört många som inte tycker att en armé skall "twittra om fantasivarelser". Själv tycker jag att det är mycket spännande och att om en officiell organisation finner intressanta spår skall de självklart sprida informationen vidare. Hur skall man annars kunna avgöra vad bilderna visar, om ingen någonsin får se dem?
Utöver att många anser spåren vara falsarium så är det också några som tror att de kan vara från en björn gående på två ben. Detta stämmer intressant nog med faktumet att av nio undersökta "bevisföremål" för yetis existens så visade sig åtta av dem vara från björnar, men inte vilka björnar som helst utan en okänd sort som påminner om isbjörnar, möjligen en hybrid mellan isbjörn och brunbjörn enligt forskarna. Sådana hybrider är inte helt omöjliga, då de redan är konstaterade på andra sidan av Atlanten i form av korsningar mellan grizzlybjörnar och isbjörnar, en korsning som till och med är fertil, till skillnad från många andra artkorsningar.

En "grolar" eller "prizzly", vilket då är nämnda korsning.

Enligt mig är det en vinst oavsett, för en okänd björnsort är verkligen inte fy skam!

Källor: Christie's, Science, LiveScience, Svenska Dagbladet, 

Indian Army, The Guardian, BBC, Wikipedia, Dagens Nyheter, 

Det oförklarliga (1986) ISBN 91-7024-246-1

Paus

Hej mina läsare och följeslagare i intresset kring kryptozoologi. Tyvärr måste jag meddela att jag inte kommer att uppdatera bloggen regelbundet - eller kanske över huvud taget - på obestämd tid.
Det händer ju ibland saker i livet som måste prioriteras, och en sådan sak har hänt nu.

Notera dock att detta inte är ett "farväl", utan ett "på återseende"!

In Search Of...

På sjuttio- och åttiotalet sändes den här serien i USA. Utöver kryptider så undersökte den också övernaturliga fenomen på ett spännande och fängslande sätt. De flesta av avsnitten går numera att hitta på Youtube och jag har länkat till ett av mina favoriter, om inte annat för att med Leonard Nimoy som berättare förtjänar serien nya tittare. Mycket nöje!

Boktips: Drakormens Gåta

Boken är både vacker och behändig

Denna fantastiska bok anlände till mitt hem nu i veckan som var. Den är utgiven av Kronoberg läns Hembygdsförbund 2017 och är såväl som en rykande färsk kryptozoologibok även en historisk sådan, daterad till cirka 70 år innan uttrycket "kryptozoologi" ens togs i bruk. Då skrev nämligen folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius Om draken eller lindormen, vilket var ett seriöst försök att samla vittnesmål och rapporter om drakormen i den svenska, framför allt Småländska, naturen.
I den här boken skildras således hans efterforskningar med inledning, kommentarer och efterord av Thomas Malm, professor i humanekologi vid Lunds universitet.
För såväl historieintresserade, som etnologer, kryptozoologer och de som är trollbundna av myter och legender är den här boken ett klart och tydligt måste i bokhyllan!

Boken går att beställa direkt från Kronobergs läns Hembygdsförbund. Trevlig läsning!

Källa: Drakormens Gåta av Gunnar Olof Hyltén-Cavalliuys och Thomas Malm, ISBN: 978-91-86870-23-2

Mutantkräftan som klonar sig själv

För trettio år sedan fanns det ingenting som hette "marmorkräfta". För ungefär 25 år sedan skapades arten genom att en kräfta muterades och därmed fick förmågan till att klona sig själv! Möt kräftan med det latinska namnet Procambarus virginalis.

Arten består alltså enbart av honor som föder nya honor, vilka är genetiskt identiska med modern. Arten började i akvarier, men har sedan dess funnit sin väg ut i naturen på flera olika ställen. Från början var det bara rapporter om enstaka individer, men nu har ett antal länder i Europa funnit allt större populationer. Även på andra ställen i världen har kräftan förökat sig explosionsartat. På Madagaskar finns nu enligt rapporter miljoner marmorkräftor som dessutom riskerar att helt konkurrera ut de inhemska kräftorna. Det är kanske inte så konstigt dock eftersom en enda individ kan producera hundratals ägg åt gången, så på bara ett år kan en kräfta ha blivit tvåhundra kräftor - alla redo att reproducera sig i lika stor mängd.

I Tyskland finns det både marmorkräftor att köpa i djuraffärer, men biologen Frank Lyko som forskar om dem kan nu i stället bara gå till en sjö i närheten och hitta vilda exemplar i stället. Han berättade att han och två kollegor under endast en timmes tid lyckades fånga 150 stycken med sina bara händer.

Det är oroande hur fort det går, men samtidigt så räknar forskarna inte med att det kommer att bli en hållbart art i det långa loppet. Arter som försökar sig helt på egen hand är inte vanliga och de tenderar att dö ut till sist, dock inte under vår livstid. Korta tidsperioder i det här fallet är runt 100 000 år.

Låter det spännande? Det är dock ingenting du kan eller bör skaffa. 2016 förbjöds det i EU att äga, handla med eller släppa ut marmorkräftor.

En marmorkräfta i akvarium.

Upp till 15 cm långa blir marmorkräftorna.

Källor: The Shrimp Farm, New York Times,  io9, Wikipedia, Marmorkrebs.org

Åskfågeln i Texas

En bild av en åskfågel, skapad av Steven Thompson

Här kommer något väldigt speciellt för er läsare. Det är en ögonvittnesskildring från en man vid namn Todd Dreher som såg något mycket intressant i skyn över Texas, år 2012.

Todd berättar att han var på väg till jobbet en tidig morgon i Pearland, Texas, när han såg en bevingad varelse som inte liknade någon av fåglarna i området. Han jämförde fågeln med träden omkring och hur högt den beräknades vara uppe i luften och insåg genast att det här inte var en av de vanliga gamarna eller större fåglar som fanns i trakten. Eftersom Todd växte upp som jägare så är han också välbekant med djurlivet omkring sig och van vid att artbestämma fåglar på avstånd. Han har också sett stora gamar, både flygande och på nära håll, så det hörde inte till vanligheterna att han fick se någonting för honom okänt.

Det var under rusningstrafiken, så Todd kunde inte stanna bilen för att tittare närmare på varelsen. Storleksmässigt uppskattar han att den var som två eller två och en halv kalkongamar sida vid sida. En kalkongam blir nästan två meter mellan vingspetsarna. Denna varelsen var i alla fall svart och segelflög på vindarna, men eftersom folk bakom Todd började tuta med sina bilar var han tvungen att röra sig vidare.

Vad var det som Todd Dreher såg för sex år sedan? Todd själv säger att han är rätt säker på att det var en åskfågel, och det är inte den första rapporten om en enorm fågel i omgivningarna.

Jag kontaktade en annan kryptozoolog i Texas, Lyle Blackburn, och han skickade mig några gamla nyhetsartiklar som berättar om andra rapporter av en gigantisk fågel med ett vingspann av 4-5 meter, också i Texas. Artiklarna beskriver en varelse som inte bara blivit sedd, utan som också skall ha attackerat folk. Eftersom den Sydamerikanska kondoren (Vultur gryphus), vilket är den största fågeln på den halvan av jorden bara finns i just Sydamerika så är det verkligen något okänt dessa människor sett. Nämnda kondor blir upp till 3,3 meter mellan vingspetsarna, men kan säkert uppfattas som närmare fyra meter.

Så, vad är en Åskfågel? Det är huvudsakligen den term som kryptozoologer använder för att beskriva enorma okända fåglar i Amerika, här i Europa använder man oftare termen "fågel Rock" för samma sak.
Åskfågeln är i grunden från amerikanska urinnevånarnas mytologi och rapporter om den finns från många hundra år tillbaka. Fossila fynd visar faktiskt att fåglar med så mycket som ett vingspann på fem meter existerade samtidigt som människan en gång i tiden, och kanske, kanske finns det några kvar där ute, glidflygande på hög höjd.

En rekonstruktion av den största kända fågeln genom tiderna, utdöd sedan länge.

Gamar kan tveklöst bli riktigt stora. Detta är en gåsgam.

Kalkongamen blir nästan 2 meter mellan vingspetsarna.

Article in English here.

Källor: Todd Dreher, Lyle Blackburn, Wikipedia