Ödlevarelsen i Finland

Det inkom en spännande rapport från Finland som jag skulle vilja återberätta för er. Det handlar om en kvinnas farmor, Selma, som under hela sitt liv stod fast vid ett möte hon hade som liten flicka, på 1920-talet. Detta var trots att Selma var starkt religiös och normalt sett inte pratade om "ogudaktiga" saker såsom skrymt och oknytt.

Det var en varm sommardag i Norra Savolax när Selma och några andra barn var ute och gick i skogen i närheten av en liten damm. När de kom närmare dammen såg de vad de beskrev som en ödlemänniska som solbadade på en sten. Varelsen blev skrämd av att barnen närmade sig och dök ned i dammen. Den hade fjällig ödlelik hud, händer och fötter och var ungefär i storleken av en människa. 
Barnen blev så klart väldigt rädda, men de såg aldrig varelsen igen. Selma fortsatte att berätta om mötet för sin familj under resten av sitt liv.

Det mest spännande med den här rapporten är först och främst att rapporter om ödlemänniskor i kryptozoologin visserligen inte är okända - i vissa delar av U.S.A. är de till och med vanliga - utan att jag tidigare aldrig hört en rapport från Norden.
Det finns visserligen en del finska väsen i folktron som lever i vattendrag, såsom näkki (lik vår svenska näcken) eller en motsvarighet till vårt nästan bortglömda sjörå.

Eftersom berättelser om sjörån är så ovanliga i dag så behöver jag kanske förklara det litet närmare. Förr i världen trodde man att det fanns så kallade "rådare", någon som "rådde om" och tog hand om olika saker i naturen. Det fanns exempelvis sjörån och bergsrån utöver det mer ihågkomna skogsrået. 

Men ingen av dessa vattenväsen i folktron beskrevs specifikt som humanioid med fjällig hud. Det är det som gör att rapporten står ut och blir speciell.

Så, vem vet, de tusen sjöarnas land kanske innehåller ännu mer än vi kunnat ana?

Craigs Crypto Corner: Fotot av sjöodjuret Champ

Sandri Mansis fotografi av varelsen i Champlainsjön är med hästlängder det absolut bästa sjömonsterfoto som någonsin tagits!

Här är vad som hände:

På tidig eftermiddag tisdagen den femte juli 1977 var Sandra Mansi och hennes familj ute och körde längsmed Champlainsjöns strand. 

När barnen insisterade så letade herr och fru Mansi upp en härlig plats som hade sin egen lilla strand. Barnen som var sugna på att simma tog snabbt av sig kläderna de bar över badbyxorna och sprang ned mot strandkanten. Herr Mansi följde barnen ned till stranden medan Sandra hämtade sin kamera för att kunna ta några fina familjefoton. Vad hon egentligen kom att fotografera den dagen har skapat diskussioner som pågår än idag.

Medan Sandra letade reda på sin Kodak Instamatic kunde hon höra barnen plaska i det klara, grunda vattnet nära sandstranden medan deras pappa såg på. Sandra hittade sin kamera och kontrollerade om den var redo för att användas. Det var den och hon gick ur bilen och började gå ned mot sin familj.
Plötsligt hörde hon sin man skrika till och börja ropa åt barnen att komma upp ur vattnet, så hon skyndade genast på stegen. När Sandra nådde fram till strandkanten såg hon ut över sjöns vattenyta och såg något som gjorde henne livrädd! Där, ungefär 45 meter från stranden såg Sandra till sin förskräckelse en väldigt underlig varelse bryta vattenytan och vattnet som skummade och skvätte omkring det. Först trodde Sandra att hon såg en val som kom upp för att andas. När den kommit upp lyfte Sandra sin kamera. Oväntat dök då en hals upp från kroppen där ute, och den knyckte och svängde på huvudet som om varelsen var rädd för någonting. När hon tog fotot vände varelsen huvudet över ryggen. Hon hann bara få en enda bild innan djuret dök igen, ned i djupet, efterlämnandes flodvågor på ytan.
Medan Sandra tog det nu berömda fotot föste hennes man de två barnen ur vattnet och tillbaka till bilen.

Paret Mansi blev hånade och fick möta mycket tvivel under många år efter att händelsen ägt rum. Skeptiker tycker särskilt om att nämna faktumet att paret i efterhand inte kan komma ihåg exakt var de var när fotot togs. Chockade som de var av händelsen så kunde paret Mansi nog bara tänka på det faktum att deras barn varit i samma vatten som varelsen.

Sandra Mansi påstod aldrig att hon tog ett faktiskt foto av det legendariska sjöodjuret "Champ" i Champlainsjön. Allt hon någonsin sa var att hon helt enkelt fotograferade något som visade sig den där julidagen 1977.

Till dagen som är idag är Mansi-fotot förmodligen det bästa beviset på att sjömonster existerar i vår värld. I min åsikt så tror jag att Sandra fotograferade ett extraordinärt djur som bara råkade visa sig själv på rätt plats vid rätt tid!

Experter som studerat fotot beräknar att ryggen som visas över ytan är mellan 4,6 till sex meter lång. Halsen beräknas vara mellan 1,8 till 2,4 meter lång i sin helhet.

Om jag hade haft möjlighet att fotografera ett UFO jag såg -92 så skulle jag ha sagt att jag helt enkelt fotograferat något som visade sig. Jag skulle inte ha påstått att det var en utomjordisk farkost. Precis som Sandra Mansi som sa att hon helt enkelt fotograferade någonting levande som dök upp över vattenytan. Vad än som är på det här fotot så tror jag att det definitivt är något levande, och jag skulle nog gå så långt som att säga att vad Sandra Mansi fotograferade den där tisdagseftermiddagen den femte juli 1977 var faktiskt "Champ" - Champlainsjöns monster.

Craigs Crypto Corner: Brontosauren i Kongo

Denna elliptiska vattenmassa är Télé-sjön som ligger i den enorma träskdjungeln Likouala i den nordöstra delen av republiken Kongo.

Själva sjön håller sakta på att tas över av den omgivande växtligheten som utgör träskdjungeln. På grund av dess anmärkningsvärda yta och den svårkomliga omgivningen är det en av de få outforskade platserna på jorden. 

Télé-sjön och den omgivande träskdjungeln tros vara hem till legenden om Mokele Mbembe.

I århundanden har de lokala pygméstammarna berättat för västländska utforskare och missionärer om en varelse, stor som en elefant, men med en hals lika lång som dess kropp och ett ganska litet huvud. Namnet "Mokele Mbembe" översätts bokstavligen till "Den som stoppar flodars flöde". Pygméerna beskriver alla ett djur som påminner starkt om långhalsdinosarirna, sauropoderna, såsom Apatosaurus och Brontosaurus.

När en expedition visade bilder av stora djur, inklusive bilder av dinosaurier, för de infödda pekade alla utan att tveka ut Brontosauren som djuret de alla kände till.

De infödda berättar om att Mokele Mbembe avskyr flodhästar och attackerar och dödar dem om den får chansen, och intressant nog är det överraskande få flodhästar i den delen av Kongo.

De inhemska folken har ingenting att tjäna på genom att ljuga om vad de har sett, eftersom de är totalt isolerade från resten av världen. Pygméerna berättar helt enkelt bara om vad de har sett. De vet inte vad en dinosaur är och inte heller att de anses utdöda.

Likouala-regionen är över 60 000 kvadratkilometer av ogenomtränglig träskfylld djungel och som jag redan nämnt har den aldrig blivit utforskad.

Vem vet? Kanske lever det i Kongo någonting som inte borde finnas där. 

En livs levande dinosaurie kan låta löjligt, men andra varelser man trott varit utdöda i 65 miljoner år har tidigare oväntat dykt upp. Man börjar osökt att tänka på kvastfeningen exempelvis, som vetenskapen trodde varit utdöd i miljoner år tills ett levande exemplar infångades 1938.

Mokele Mbembe är inte den enda påstådda levande dinosaurien i världen heller! Det finns många rapporter om flygödlor i skyarna, och andra sorters dinosarier rapporteras i andra delar av Afrika såväl som Nya Guinea, USAs öknar och även den Australienska vildmarken!! 

1981 kom det enda fotografiet som påstås vara Mokele Mbmebe. Det togs på Télé-sjön och man tror att det visar hur ett av de här djuren lyfter sitt huvud över vattnet.

Det här fotot visar ett fotspår gjort av en tretåig fot. Spåret var nästan 90 centimeter rakt över. Vad som än gjorde det är gigantiskt!

Så, vem vet?! Kanske finns det faktiskt förhistoriska varelser från det förflutna vid liv än idag. Den anmärkningsvärda storleken och svårframkomligheten i Kongos djungelträsk gör det möjligt att tro på att det kan finnas dinosaurer där. Än så länge är ju merparten av djungeln helt outforskad. 

Vad tror ni?

Jag gillar tanken på på att det fortfarande finns nya djur att upptäcka.

Podd-tips: Blackburn's Monstro Bizarro

 

Nu vill jag passa på att tipsa alla om Lyle Blackburns podcast Monstro Bizarro.
Lyle presenterar sig själv som författare, musiker och monsterjägare och är en kryptozoolog från Texas, och ni som läst den här bloggen ett tag kan känna igen namnet både från länken nere till vänster och tidigare inlägg..
I podden tar han upp många intressanta fall, en del relativt och andra betydligt mer välkända. Man får höra vittnen han själv intervjuat och det finns ofta en liten personlig touch i hans berättarstil.

Det är i alla fall min nya favoritpodd, och som ni ser kan man lyssna på den litet överallt. Vill ni läsa mer om den så finns det en länk till Lyles sida här: http://lyleblackburn.com/podcast.htm

Uppdaterad design

 Nu har jag uppdaterat designen en hel del på sidan, samt att ni åter igen kan nå den via kryptozoologi.se igen. En del gamla inlägg ser riktigt konstiga ut (titta på "Åskfågeln i Texas" längre tillbaka) och jag vet inte hur jag skall åtgärda det. Har provat med allt, men det verkar som att blogger helt enkelt inte vill samarbeta.
Oavsett så hoppas jag att ni skall tycka om det nya färgschemat och designen. 

Den trevliga varulven i headern är skapad av Valle Grehn för bloggen i ett tidigare skede.

En orm med grön päls!

I Thailand fann en man den här märkliga ormen i en vattengöl vid träsket där han bor. Han blev förbryllad över hur konstig den såg ut och tog med den hem. Ormen ifråga är cirka 60 centimeter lång och verkar vara vid god hälsa. Mannen och hans familj har behållit den hemma och matar den.

Det finns ju inga ormar med hår, så vad är det här för märkligt djur egentligen? Teorin presenterad både av lekmän och experter är att detta är en Homalopsis buccata (Puff-Faced Watersnake) som legat och väntat på sitt byte så länge i samma göl att alger växt på den och därmed skapad den fina, gröna pälsen. Om teorin stämmer så kommer ormen vid nästa ömsning att bli av med pälsen och se helt normal ut igen.

Homalopsis buccata helt utan päls

Källor: Yahoo News, Coast to Coast, The Science Times

Pälsfladdrare - Ja, det är ett riktigt ord

Så här mitt i veckan kan man behöva något uppmuntrande att titta på. Det är bra att regelbundet påminna oss om vilka konstiga djur som faktiskt finns bevisade i vår märkliga värld. Denna gång kommer jag skriva om den här gynnaren som du kan se ovan på bilden, en pälsfladdrare. På engelska kallas päldfladdrarna för "Flyging Lemur", men trots att det ser ut att vara ett ganska bra namn så är de faktiskt inte alls lemurer, bara väldigt avlägsna släktingar.

Länge visste inte ens zoologerna vad de skulle tro om den här märkliga varelsen. Man diskuterade huruvida den tillhörde ordningen Äkta insektsätare, eller kanske Fladdermöss, men till sist kom man fram till att de är en alldeles egen ordning, en som är nära släkt med Primaterna, det vill säga apor och liknande.

Pälsfladdraren finns i två olika arter, en som heter Cynocephalus variegatus och en annan som heter Cynocelphalis volans. De finns i Sydostasien, men han har faktiskt hittat en nu utdöd släktig in Nordamerika också, Planetetherium mirable.

Den här nattaktiva växtätaren lever nästan hela sitt liv i träden och har sällan ens setts på marken. Genom att spänna ut sin, ja ni vet, fladdriga päls med tillhörande hudflikar (kallat "flygmembran") kan de utan problem glidflyga över 120 meter i taget.
Huvudet och kroppen blir upp till 42 centimeter långa och till det får man också sedan räkna en svans som kan bli hela 27 centimeter lång!

Vi avslutar med en glad nyhet. C. volans var tidigare rödlistand (det vill säga märkt som utrotningshotad) mellan åren 1996-2008, men har nu statusen livskraftig i världen!