Yetifoton då och nu

Yeti av Meli-Val

År 1889 publicerades de första rapporterna om spår efter en väldig humanoid i Himalaya i västerländska tidningar. Detta skedde i och med att britterna under just 1800-talet började utforska området. Givetvis har snömannen varit känd under en betydligt längre tid i sina hemtrakter, men det var först då som ryktena nådde ut till resten av världen.

Under 20-30-talet kom många rapporter om yeti i vår västliga media. Intresset blev ännu större under 50-talet och har väl egentligen aldrig helt avtagit efter det, även om det går i vågor precis som allt annat.
De allra flesta rapporter har kunnat motbevisas. En skalp som påstods komma från en yeti visade sig vara tillverkad av delar från en antilop, en skeletthand var mänsklig, päls har ofta visat sig vara björnpäls om den väl nått så långt att den blivit undersökt. Av rapporterna på 1900-talet så står dock något fortfarande som ut, nämligen de foton som togs 1951 av bergsbestigaren Eric Shapton. Ännu har man inte kunnat motbevisa bildernas äkthet.
Originalbilderna såldes 2014 på en onlineauktion och inbringade 6,875 pund (idag värt 84705 kronor).

Den mesta kända av Eric Shaptons bilder.

På baksidan av ett av fotografierna hade en annan bergsbestigare, Tom Bourdillon från expeditionen skrivit följande:

"Här är fotona av fotavtrycken. [...] Vi fann dem i ett högt bergspass vid Nepal-Tibetanska flodområdet under Everestexpeditionen 1951. De verkade komma från ett annat pass på ungefär 6000 meters höjd, och sedan ned till 5700 m där vi först såg dem, och sedan vidare ut över glaciären. Vi följde dem nästan en mil [Engelsk mil = 1,6km]. Vad det är vet jag inte, men jag är ganska säker på att det inte är något djur som man vet finns i Himalaya, och att det är stort. Jämför djupet med spåren gjorda av Mike Ward (ingen lättviktare) i snön."

Nämnda bild av spåren med Mike Wards spår bredvid.

Efter dessa foton fortsatte rapporterna att komma, även in på 2000-talet, främst från just bergsbestigare som sett spår eller trott sig se själva varelsen.

Och då är vi alltså framme vid nutiden, när tidningarna skriver om att den indiska armén funnit spår efter "den fruktansvärde snömannen". Fotspåren upptäcktes den 9:e april, men man väntade litet och jämförde fotspåren med tidigare rapporter om yeti innan man släppte bilderna och nyheten över Twitter, något som upprört många som inte tycker att en armé skall "twittra om fantasivarelser". Själv tycker jag att det är mycket spännande och att om en officiell organisation finner intressanta spår skall de självklart sprida informationen vidare. Hur skall man annars kunna avgöra vad bilderna visar, om ingen någonsin får se dem?
Utöver att många anser spåren vara falsarium så är det också några som tror att de kan vara från en björn gående på två ben. Detta stämmer intressant nog med faktumet att av nio undersökta "bevisföremål" för yetis existens så visade sig åtta av dem vara från björnar, men inte vilka björnar som helst utan en okänd sort som påminner om isbjörnar, möjligen en hybrid mellan isbjörn och brunbjörn enligt forskarna. Sådana hybrider är inte helt omöjliga, då de redan är konstaterade på andra sidan av Atlanten i form av korsningar mellan grizzlybjörnar och isbjörnar, en korsning som till och med är fertil, till skillnad från många andra artkorsningar.

En "grolar" eller "prizzly", vilket då är nämnda korsning.

Enligt mig är det en vinst oavsett, för en okänd björnsort är verkligen inte fy skam!

Källor: Christie's, Science, LiveScience, Svenska Dagbladet, 

Indian Army, The Guardian, BBC, Wikipedia, Dagens Nyheter, 

Det oförklarliga (1986) ISBN 91-7024-246-1

Åskfågeln i Texas

En bild av en åskfågel, skapad av Steven Thompson

Här kommer något väldigt speciellt för er läsare. Det är en ögonvittnesskildring från en man vid namn Todd Dreher som såg något mycket intressant i skyn över Texas, år 2012.

Todd berättar att han var på väg till jobbet en tidig morgon i Pearland, Texas, när han såg en bevingad varelse som inte liknade någon av fåglarna i området. Han jämförde fågeln med träden omkring och hur högt den beräknades vara uppe i luften och insåg genast att det här inte var en av de vanliga gamarna eller större fåglar som fanns i trakten. Eftersom Todd växte upp som jägare så är han också välbekant med djurlivet omkring sig och van vid att artbestämma fåglar på avstånd. Han har också sett stora gamar, både flygande och på nära håll, så det hörde inte till vanligheterna att han fick se någonting för honom okänt.

Det var under rusningstrafiken, så Todd kunde inte stanna bilen för att tittare närmare på varelsen. Storleksmässigt uppskattar han att den var som två eller två och en halv kalkongamar sida vid sida. En kalkongam blir nästan två meter mellan vingspetsarna. Denna varelsen var i alla fall svart och segelflög på vindarna, men eftersom folk bakom Todd började tuta med sina bilar var han tvungen att röra sig vidare.

Vad var det som Todd Dreher såg för sex år sedan? Todd själv säger att han är rätt säker på att det var en åskfågel, och det är inte den första rapporten om en enorm fågel i omgivningarna.

Jag kontaktade en annan kryptozoolog i Texas, Lyle Blackburn, och han skickade mig några gamla nyhetsartiklar som berättar om andra rapporter av en gigantisk fågel med ett vingspann av 4-5 meter, också i Texas. Artiklarna beskriver en varelse som inte bara blivit sedd, utan som också skall ha attackerat folk. Eftersom den Sydamerikanska kondoren (Vultur gryphus), vilket är den största fågeln på den halvan av jorden bara finns i just Sydamerika så är det verkligen något okänt dessa människor sett. Nämnda kondor blir upp till 3,3 meter mellan vingspetsarna, men kan säkert uppfattas som närmare fyra meter.

Så, vad är en Åskfågel? Det är huvudsakligen den term som kryptozoologer använder för att beskriva enorma okända fåglar i Amerika, här i Europa använder man oftare termen "fågel Rock" för samma sak.
Åskfågeln är i grunden från amerikanska urinnevånarnas mytologi och rapporter om den finns från många hundra år tillbaka. Fossila fynd visar faktiskt att fåglar med så mycket som ett vingspann på fem meter existerade samtidigt som människan en gång i tiden, och kanske, kanske finns det några kvar där ute, glidflygande på hög höjd.

En rekonstruktion av den största kända fågeln genom tiderna, utdöd sedan länge.

Gamar kan tveklöst bli riktigt stora. Detta är en gåsgam.

Kalkongamen blir nästan 2 meter mellan vingspetsarna.

Article in English here.

Källor: Todd Dreher, Lyle Blackburn, Wikipedia

Riktiga drakar: Olm (Proteus anguinus)

En del tycker olmen har en del mänskliga drag

Naturligt enbart i underjordiska grottsjöar precis öster om Adriatiska havet lever ett mycket speciellt litet djur kallat olm. Olmen har inget pigment, och har tre rosa eller röda yttre gälar på varje sida, vilket gör att den påminner litet om axolotl som skrivits om tidigare här. Olmen har en långsträckt bål och fyra förhållandevis jättekorta ben. Den blir som mest 30 centimeter lång och har ögon som hos vuxna individer är helt täckta av hud och enbart ljuskänsliga.

Arten beräknas ha en livslängd på över 100 år och de kan gå över tio år helt utan mat. Det är en mycket ansenlig ålder för en liten ödla. 

En annan intressant sak med ödlan är att utvecklingen av såväl ägg som kläckta exemplar är helt beroende av vattentemperaturen. Vid 8° tar det sex månader för äggen att bli redo för att kläckas, medan i en vattentemperatur på 15° tar det hälften så lång tid! I tiogradigt vatten kan det dessutom ta 14 år för arten att bli könsmogen!

Olmen upptäcktes 1689 efter att några spolats upp ur grottorna av översvämningar. De beskrevs då som drakyngel och man trodde att de faktiskt var yngel till riktiga drakar som ryktades leva i grottorna i Slovenien. Det dröjde nästan hundra år innan olmen fick ett vetenskapligt namn och så småningom började bli känd som ett eget djur i stället för att vara en mytologisk avkomma.

Som om allt detta inte vore nog för att göra det här djuret speciellt så är teorin att arten existerat, mer eller mindre i sin nuvarande form i 15 millioner år.

Framben, bakben och långsmalt huvud.

Här ser man ganska tydliga likheter med axolotl

En ett år gammal olm från Postojnagrottans akvarium

Källor: Wikipedia, Postojnska Jama, ABC News

Veckans konstverk: "Kelpie" av Horsecanada9

"Kelpie"

av signaturen Horsecanada9, som du också finner på Deviantart och Tumblr.

Gryttie - sjöko eller legend?

Sjön Gryttjen

I Hälsinglands skogar ligger djupa sjön Gryttjen. Det är oklart hur djup sjön egentligen är, men den mest troliga rapporten är att det största djupet är 36 meter, även om det från lodlinjemätningar på 1940-talet framkom att det tycks finnas hålor som är djupare än 100 meter. Oavsett så är Gryttjen också känd för att härbärga ett legendariskt sjöodjur kallat "Gryttie". Tydligen är legenden om Gryttie en lokal legend med rötter i 1800-talet, men det var inte förrän 1985 när en grupp intressenter bildade "Gryttie-gruppen" som ryktet om Gryttie började nå ut till omvärlden.

Gryttie-gruppen har gjort två olika tekniska undersökningar av sjön för att försöka ta reda på vad som ligger bakom såväl legend som flertaliga ögonvittnen.

1987 - Under sommaren hyrde gruppen en undervattensrobot från militären kallad "Lady Bird". Denna bestod av en fjärrstyrd videokamera som färdades längsmed sjöbotten på larvfötter. Systemet inbegrep en monitor på stranden, vilken mottog bilder från kameran. Tyvärr kom ingen ny information i dagen genom denna expedition.

1988 - Gruppen lade samman sina resurser och köpte en då väldigt modern undervattenskamera som fjärrstyrdes under ytan via propellrar, också med en monitor på stranden för att kunna övervaka bilderna. Det var under denna expedition som man fann något man tror är en läppsköld från ett sirendjur.

1992 undersöktes sjön av en maringeolog från Stockholms universitet. Undersökningarna genomfördes med vad som kallas en "side scan sonar", med andra ord ett sidoseende ekolod. Syftet med undersökningen var dock inte egentligen att hitta Gryttie, utan att mäta eventuella gasutsläpp från de påstådda djuphålen. Under denna undersökning så uppenbarades dock något intressant då mätinstrumenten registrerade någonting nästan fem meter under ytan som var massivt (alltså inte kunde ha varit ett fiskstim eller gas) och 4,5 meter långt.

Många är de som gått vidare på teorin om sirendjur. Vad är då ett sirendjur? De nu levande sådana lever enbart i tropiska vatten, såsom dugonger och manater, men fram till på 1763-talet fanns det en bland annat arktiskt levande art kallad Stellers sjöko som levde främst i Berings hav. Denna var också betydligt större än de tropiska varianterna (upp till fyra meter) på 7,5 meters längd. Stellers sjöko levde främst i ganska grunda vatten. Namnet kommer sig av den förste europe som beskrev arten, Georg Wilhelm Steller. Efter att Steller upptäckte och beskrev arten så blev den intensivt jagad på grund av såväl kött som skinn och 27 år efter att den upptäckts av europeer var den utrotad.

Om det skulle finnas ett bestånd av Stellers sjöko i Gryttjen så vore det i sanning en fantastisk upptäckt, nästan än mer fantastisk än om det skulle vara en helt ny art.
Eller så är det givetvis bara legender... Själv undrar jag varför man inte undersökt den upphittade läppskölden för att konstatera dess ursprung. Jag har gjort några små försök att nå ut till de jag funnit som namngivna medlemmar i gruppen för att ställa den frågan till dem det berör, om jag får någon kontakt kommer givetvis en uppföljning här på bloggen!

Stellers teckning av sjökon med två sjölejon för storleksjämförelse.

En bild av en nutida släkting till Stellers sjöko

Källor: Gryttie homepage, Wikipedia, Cryptopia, Radio Ljusdal

Trunko, en vildsint havsbest?

Originalbilden av trunko

Trunko är vad man kallar ett märkligt djur som flöt iland i Sydafrika den 25 oktober 1924. Djuret beskrevs ha en snabel och vit päls "som en isbjörn". Bilden ovan är den enda som finns, och den anses vara äkta.

Djuret skall ha varit 14,3 meter långt, 3 meter brett och 1,5 meter högt. Huvudet rapporterades vara praktiskt taget ersatt med en snabel på ungefär 1,5 meter längd och med en omkrets på 35 cm. Svansen rapporterades vara tre meter lång och pälsen tjugo cm lång. Det låter ju som en ganska opraktiskt pälslängd på ett sjölevande djur, inte sant?

Den 22 februari i år spolades det iland ännu ett oidentifierat kadaver, denna gång i Filippinerna, som man genast ville fastslå var just "en trunko". Problemet med det är, som ni kan se på bilderna nedan, att det verkar vara ett djur i stadie av djup förruttnelse snarare än ett hårigt havsmonster.

Så var då den ursprungliga trunko samma sak? Helt enkelt en jättebläckfisk eller val som förruttnat till oigenkännlighet och vars blottlagda fettlager och senor påminde om päls? Ja, man kan lätt dra den slutsatsen, men det mest spännande med den ursprungliga trunko var den historia som flera ögonvittnen berättade:
De sade att de hade sett den håriga, snabelförsedda varelsen slåss i flera timmar med två späckhuggare. De berättade att varelsen främst hade använd sin svans i striden samt att den hävt sig tio meter upp i luften vid ett antal tillfällen. Varelsen förlorade dock striden och det var därför den spolades iland på stranden.
Trots att kadavret låg där i tio dagar undersöktes det aldrig officiellt av någon forskare eller vetenskapsman. Dock har den spännande historien om trunkos sista kamp kittlat människors fantasi i snart hundra år, och lär säkert fortsätta att göra det också!

Kadavret som flöt iland i februari 2017

En tolkning från KingOvRats

Den sista striden av Richard Svensson

En tolknng från EternalSaturn

Källor: Phillippine News Now, The Daily Alternative, Wikipedia, Cryptomundo

Jackalope

En tolkning av hur en jackalope ser ut

Enligt nordamerikansk folktro är en jackalope en korsning mellan hare och hjort eller antilop. Det är således som bilden visar en hare med horn på huvudet. Det är en varelse med massor av intressanta myter kring sig. Exempelvis så sägs man kunna mjölka jackalope-honor när de sover med magen uppåt, och att mjölken har näst intill magiskt medicinska egenskaper. Det sägs också att en jackalope kan härma ljud perfekt, bland annat att man kunde höra dem sjunga och härma cowboys röster då dessa samlades vid lägereldar och sjöng på kvällarna i den gamla västern.
Tydligen parar sig bara jackaloper när det är åskstormar på gång och det är därför de är så ovanliga, ja, enligt legenderna då.

Det bästa sättet att fånga en jackalope är att sätta ut en flaska whisky på natten. Då kommer den tydligen törstiga lille gynnaren att dricka sig full och bli lättare att fånga.

Det som troligtvis ligger bakom legenden är dock lite mindre trevligt, tyvärr. Det finns ett virus hos bomullssvanskaninen som heter papillom. Det ger djuret vårtor som kan växa så mycket att de liknar horn, oftast på kaninens huvud.

En kanin smittad av papillom-viruset

Den enda ljusningen med den trista vetenskapliga förklaringen är ju dock att det ofta finns någon form av sanning bakom myter, och i det här fallet är den visuellt närmare legenden än vad som är vanligt.

Källor: Wikipedia, Stanford

Enhörningen - legend och sanning

Enhörningen har ända sedan antiken varit ett av de mest populära mytiska djuren. Nuförtiden är de ofta avbildade som hästar med horn, medan ursprungsbilden sades ha klövar, lejonsvans och getskägg utöver det karaktäristiska spiralvridna hornet.

De flesta legender kring enhörningen rörde sig kring dennas magiska egenskaper, att hornet hade förmåga att bota alla sorters sjukdomar och att enhörningen på ett nästan gudomligt sätt enbart kunde närmas av en jungfru, gärna utan några metallföremål på sig eftersom enhörningen liksom många andra mytiska djur inte tålde vare sig järn eller stål.

Det spekuleras fortfarande om huruvida det finns någon vetenskaplig bakgrund till legenden om enhörningen och helt otänkbart är det inte att sagan inspirerats bland annat av djur med två horn som på grund av vanskapelse bara råkat få ett.

"Enhörning" hittad 2008 i Italien

En del tror också att den jättelika, utdöda noshörningen Elasmotherium kan ha legat som grund för några av legenderna. Den levde för 50 000 år sedan och var i storlek av en mammut samt hade ett väldigt imponerande horn.

En skalle av en elasmotherium

Det mest kända djuret som kan ha inspirerat och som fått ge upp sitt "horn" för enhörningslegenden under många år är narvalen. Den har en spiralvriden tand som kan bli upp till tre meter lång och det är denna som många gång har sålts under påståendet att det är ett enhörningshorn. Det vill sig så illa att man i vissa delar av världen ännu jagar narvalar för att använda hornets "magiska" egenskaper, bland annat som potensmedel.

Två narvalar korsar tänder

Det finns ett spännande sammanträffande när det gäller enhörningen och narvalen. Enligt legenden så kastade Noa av enhörningen från arken eftersom den var ensam och den förvandlades då till en narval. Här kommer det märkliga sammanträffandet: Enligt DNA-studier på senare år så har det visat sig att valar och hästar är besläktade på ett mycket närmare håll än man tidigare anat.

Källor: Wikipedia, NyTeknik, hubpages