Craigs Crypto Corner: Fotot av sjöodjuret Champ

Sandri Mansis fotografi av varelsen i Champlainsjön är med hästlängder det absolut bästa sjömonsterfoto som någonsin tagits!

Här är vad som hände:

På tidig eftermiddag tisdagen den femte juli 1977 var Sandra Mansi och hennes familj ute och körde längsmed Champlainsjöns strand. 

När barnen insisterade så letade herr och fru Mansi upp en härlig plats som hade sin egen lilla strand. Barnen som var sugna på att simma tog snabbt av sig kläderna de bar över badbyxorna och sprang ned mot strandkanten. Herr Mansi följde barnen ned till stranden medan Sandra hämtade sin kamera för att kunna ta några fina familjefoton. Vad hon egentligen kom att fotografera den dagen har skapat diskussioner som pågår än idag.

Medan Sandra letade reda på sin Kodak Instamatic kunde hon höra barnen plaska i det klara, grunda vattnet nära sandstranden medan deras pappa såg på. Sandra hittade sin kamera och kontrollerade om den var redo för att användas. Det var den och hon gick ur bilen och började gå ned mot sin familj.
Plötsligt hörde hon sin man skrika till och börja ropa åt barnen att komma upp ur vattnet, så hon skyndade genast på stegen. När Sandra nådde fram till strandkanten såg hon ut över sjöns vattenyta och såg något som gjorde henne livrädd! Där, ungefär 45 meter från stranden såg Sandra till sin förskräckelse en väldigt underlig varelse bryta vattenytan och vattnet som skummade och skvätte omkring det. Först trodde Sandra att hon såg en val som kom upp för att andas. När den kommit upp lyfte Sandra sin kamera. Oväntat dök då en hals upp från kroppen där ute, och den knyckte och svängde på huvudet som om varelsen var rädd för någonting. När hon tog fotot vände varelsen huvudet över ryggen. Hon hann bara få en enda bild innan djuret dök igen, ned i djupet, efterlämnandes flodvågor på ytan.
Medan Sandra tog det nu berömda fotot föste hennes man de två barnen ur vattnet och tillbaka till bilen.

Paret Mansi blev hånade och fick möta mycket tvivel under många år efter att händelsen ägt rum. Skeptiker tycker särskilt om att nämna faktumet att paret i efterhand inte kan komma ihåg exakt var de var när fotot togs. Chockade som de var av händelsen så kunde paret Mansi nog bara tänka på det faktum att deras barn varit i samma vatten som varelsen.

Sandra Mansi påstod aldrig att hon tog ett faktiskt foto av det legendariska sjöodjuret "Champ" i Champlainsjön. Allt hon någonsin sa var att hon helt enkelt fotograferade något som visade sig den där julidagen 1977.

Till dagen som är idag är Mansi-fotot förmodligen det bästa beviset på att sjömonster existerar i vår värld. I min åsikt så tror jag att Sandra fotograferade ett extraordinärt djur som bara råkade visa sig själv på rätt plats vid rätt tid!

Experter som studerat fotot beräknar att ryggen som visas över ytan är mellan 4,6 till sex meter lång. Halsen beräknas vara mellan 1,8 till 2,4 meter lång i sin helhet.

Om jag hade haft möjlighet att fotografera ett UFO jag såg -92 så skulle jag ha sagt att jag helt enkelt fotograferat något som visade sig. Jag skulle inte ha påstått att det var en utomjordisk farkost. Precis som Sandra Mansi som sa att hon helt enkelt fotograferade någonting levande som dök upp över vattenytan. Vad än som är på det här fotot så tror jag att det definitivt är något levande, och jag skulle nog gå så långt som att säga att vad Sandra Mansi fotograferade den där tisdagseftermiddagen den femte juli 1977 var faktiskt "Champ" - Champlainsjöns monster.

Craigs Crypto Corner: Brontosauren i Kongo

Denna elliptiska vattenmassa är Télé-sjön som ligger i den enorma träskdjungeln Likouala i den nordöstra delen av republiken Kongo.

Själva sjön håller sakta på att tas över av den omgivande växtligheten som utgör träskdjungeln. På grund av dess anmärkningsvärda yta och den svårkomliga omgivningen är det en av de få outforskade platserna på jorden. 

Télé-sjön och den omgivande träskdjungeln tros vara hem till legenden om Mokele Mbembe.

I århundanden har de lokala pygméstammarna berättat för västländska utforskare och missionärer om en varelse, stor som en elefant, men med en hals lika lång som dess kropp och ett ganska litet huvud. Namnet "Mokele Mbembe" översätts bokstavligen till "Den som stoppar flodars flöde". Pygméerna beskriver alla ett djur som påminner starkt om långhalsdinosarirna, sauropoderna, såsom Apatosaurus och Brontosaurus.

När en expedition visade bilder av stora djur, inklusive bilder av dinosaurier, för de infödda pekade alla utan att tveka ut Brontosauren som djuret de alla kände till.

De infödda berättar om att Mokele Mbembe avskyr flodhästar och attackerar och dödar dem om den får chansen, och intressant nog är det överraskande få flodhästar i den delen av Kongo.

De inhemska folken har ingenting att tjäna på genom att ljuga om vad de har sett, eftersom de är totalt isolerade från resten av världen. Pygméerna berättar helt enkelt bara om vad de har sett. De vet inte vad en dinosaur är och inte heller att de anses utdöda.

Likouala-regionen är över 60 000 kvadratkilometer av ogenomtränglig träskfylld djungel och som jag redan nämnt har den aldrig blivit utforskad.

Vem vet? Kanske lever det i Kongo någonting som inte borde finnas där. 

En livs levande dinosaurie kan låta löjligt, men andra varelser man trott varit utdöda i 65 miljoner år har tidigare oväntat dykt upp. Man börjar osökt att tänka på kvastfeningen exempelvis, som vetenskapen trodde varit utdöd i miljoner år tills ett levande exemplar infångades 1938.

Mokele Mbembe är inte den enda påstådda levande dinosaurien i världen heller! Det finns många rapporter om flygödlor i skyarna, och andra sorters dinosarier rapporteras i andra delar av Afrika såväl som Nya Guinea, USAs öknar och även den Australienska vildmarken!! 

1981 kom det enda fotografiet som påstås vara Mokele Mbmebe. Det togs på Télé-sjön och man tror att det visar hur ett av de här djuren lyfter sitt huvud över vattnet.

Det här fotot visar ett fotspår gjort av en tretåig fot. Spåret var nästan 90 centimeter rakt över. Vad som än gjorde det är gigantiskt!

Så, vem vet?! Kanske finns det faktiskt förhistoriska varelser från det förflutna vid liv än idag. Den anmärkningsvärda storleken och svårframkomligheten i Kongos djungelträsk gör det möjligt att tro på att det kan finnas dinosaurer där. Än så länge är ju merparten av djungeln helt outforskad. 

Vad tror ni?

Jag gillar tanken på på att det fortfarande finns nya djur att upptäcka.

Halengamen - ett flygande monster i Blekinge

Halengamen, Sandra Lundholm. 2021. Instagram: @hexkonster

Vid Olofström i Blekinge finns det en 22,6 meter djup sjö som heter Halen. Med sina 3,44 kvadratkilometers areal är det Blekinges största sjö. I sjön finns en ö som heter Stora Norrön och på den skall det häcka ett monster, det har det berättats om i århundraden. Varelsen, som kallas "Halengamen" beskrivs likna en hårlös gam med fjäll istället för fjädrar och läderaktiga vingar. Den skall under långa tider tillbringa mer tid på sjöbotten än uppe i träden och flyger så snabbt och med sådan kraft att den utan problem kan sänka en båt.

I Jämshög, som ligger i närheten av Halen finns även från gamla tider ett dokument som berättar om hur Jämshög fick sitt namn, och att det brukade heta Broby innan en jättelik gamliknande fågel slog sig ned på Hallaberget. Den gigantiska fågeln skrämde folk så att de till sist offrade en oxe till den och den tog oxen i sina klor och flög iväg efter att ha ätit upp djuret. Därefter blev namnet Gamshög, vilket senare omvandlades till Jämshög.

Citat ur Prästrelationerna 1624 (på äldre nudanska):

"Det er almindeligtt, hos de gamlle I sognen att Giemszø I gamell dage haffuer verett kalldett Brobÿ, men aff en hendellsze skullde naffnett forventt bleffuett, thi der siges, att der en gang skullde en griff, som indbÿggerne kallde en Gam, kommett flÿendis, och satt sig paa itt højtt bierg, hos bÿen, som kalldes Hallebiergett, och bleff der sidendis hartt ved tho dage, och Ingen midlerthid thorde gaa aff sitt hus, eller lade sitt queg ud; Omsider haffuer de ladett en tiur ud paa gaden, och gick och bølede, och gammen bleff hannem var, och suengde thill och thog ham I sin kloffve, och flø paa biergett Igien med hannem, och fortherede hans blod och kiød, der epter haffuer gammen fløjett sin vei; Och siden er bÿen kalldett Gamshøj, och nu siden ved Idelig brug kalldett Giemsø." 

Om vi skall anta att det rör sig om samma slags varelse torde den också vara väldigt stor, eller om berättelsen bara kryddats litet på 400 år, det är ju inte otänkbart. Kanske var det så att varelsen var ganska stor och satt och åt på offergåvan en längre tid snarare än lyfte en oxe i sina klor. Vad sanningen är lär vi aldrig få veta, men det är utan tvivel en spännande historia. 

Det är inte okänt att faktiska gamar visar sig i Sverige till och från, men än så länge är det Gåsgamar som visar sig i den södra delen av landet ibland, dock har de både fjädrar och övernattar inte under vattnet... 

Gåsgam

Källor: Cryptoscandinavia, Nordiska Flygödlor, Wikipedia

Yetifoton då och nu

Yeti av Meli-Val

År 1889 publicerades de första rapporterna om spår efter en väldig humanoid i Himalaya i västerländska tidningar. Detta skedde i och med att britterna under just 1800-talet började utforska området. Givetvis har snömannen varit känd under en betydligt längre tid i sina hemtrakter, men det var först då som ryktena nådde ut till resten av världen.

Under 20-30-talet kom många rapporter om yeti i vår västliga media. Intresset blev ännu större under 50-talet och har väl egentligen aldrig helt avtagit efter det, även om det går i vågor precis som allt annat.
De allra flesta rapporter har kunnat motbevisas. En skalp som påstods komma från en yeti visade sig vara tillverkad av delar från en antilop, en skeletthand var mänsklig, päls har ofta visat sig vara björnpäls om den väl nått så långt att den blivit undersökt. Av rapporterna på 1900-talet så står dock något fortfarande som ut, nämligen de foton som togs 1951 av bergsbestigaren Eric Shapton. Ännu har man inte kunnat motbevisa bildernas äkthet.
Originalbilderna såldes 2014 på en onlineauktion och inbringade 6,875 pund (idag värt 84705 kronor).

Den mesta kända av Eric Shaptons bilder.

På baksidan av ett av fotografierna hade en annan bergsbestigare, Tom Bourdillon från expeditionen skrivit följande:

"Här är fotona av fotavtrycken. [...] Vi fann dem i ett högt bergspass vid Nepal-Tibetanska flodområdet under Everestexpeditionen 1951. De verkade komma från ett annat pass på ungefär 6000 meters höjd, och sedan ned till 5700 m där vi först såg dem, och sedan vidare ut över glaciären. Vi följde dem nästan en mil [Engelsk mil = 1,6km]. Vad det är vet jag inte, men jag är ganska säker på att det inte är något djur som man vet finns i Himalaya, och att det är stort. Jämför djupet med spåren gjorda av Mike Ward (ingen lättviktare) i snön."

Nämnda bild av spåren med Mike Wards spår bredvid.

Efter dessa foton fortsatte rapporterna att komma, även in på 2000-talet, främst från just bergsbestigare som sett spår eller trott sig se själva varelsen.

Och då är vi alltså framme vid nutiden, när tidningarna skriver om att den indiska armén funnit spår efter "den fruktansvärde snömannen". Fotspåren upptäcktes den 9:e april, men man väntade litet och jämförde fotspåren med tidigare rapporter om yeti innan man släppte bilderna och nyheten över Twitter, något som upprört många som inte tycker att en armé skall "twittra om fantasivarelser". Själv tycker jag att det är mycket spännande och att om en officiell organisation finner intressanta spår skall de självklart sprida informationen vidare. Hur skall man annars kunna avgöra vad bilderna visar, om ingen någonsin får se dem?
Utöver att många anser spåren vara falsarium så är det också några som tror att de kan vara från en björn gående på två ben. Detta stämmer intressant nog med faktumet att av nio undersökta "bevisföremål" för yetis existens så visade sig åtta av dem vara från björnar, men inte vilka björnar som helst utan en okänd sort som påminner om isbjörnar, möjligen en hybrid mellan isbjörn och brunbjörn enligt forskarna. Sådana hybrider är inte helt omöjliga, då de redan är konstaterade på andra sidan av Atlanten i form av korsningar mellan grizzlybjörnar och isbjörnar, en korsning som till och med är fertil, till skillnad från många andra artkorsningar.

En "grolar" eller "prizzly", vilket då är nämnda korsning.

Enligt mig är det en vinst oavsett, för en okänd björnsort är verkligen inte fy skam!

Källor: Christie's, Science, LiveScience, Svenska Dagbladet, 

Indian Army, The Guardian, BBC, Wikipedia, Dagens Nyheter, 

Det oförklarliga (1986) ISBN 91-7024-246-1

Boktips: Drakormens Gåta

Boken är både vacker och behändig

Denna fantastiska bok anlände till mitt hem nu i veckan som var. Den är utgiven av Kronoberg läns Hembygdsförbund 2017 och är såväl som en rykande färsk kryptozoologibok även en historisk sådan, daterad till cirka 70 år innan uttrycket "kryptozoologi" ens togs i bruk. Då skrev nämligen folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius Om draken eller lindormen, vilket var ett seriöst försök att samla vittnesmål och rapporter om drakormen i den svenska, framför allt Småländska, naturen.
I den här boken skildras således hans efterforskningar med inledning, kommentarer och efterord av Thomas Malm, professor i humanekologi vid Lunds universitet.
För såväl historieintresserade, som etnologer, kryptozoologer och de som är trollbundna av myter och legender är den här boken ett klart och tydligt måste i bokhyllan!

Boken går att beställa direkt från Kronobergs läns Hembygdsförbund. Trevlig läsning!

Källa: Drakormens Gåta av Gunnar Olof Hyltén-Cavalliuys och Thomas Malm, ISBN: 978-91-86870-23-2

Kiwada (kiwa hirsuta)

För elva år sedan klippte min mor ut en liten tidningsnotis åt mig. Den satt länge på mitt kylskåp innan den försvann i en flytt. I dag tänkte jag se vad som egentligen hände med den märkliga "håriga krabban" som notisen handlade om. Sagt och gjort: Möt kiwada.

Kiwada kallas på engelska ofta för "Yeti crab" eller "Yeti lobster" på grund av sin ljusa färg och sin håriga uppenbarelse. Namnet "Kiwada" kommer från "Kiwa" vilket är namnet på en havsgud i moerisk mytologi. Ett poetiskt namn för Stilla Havet, där kiwadan hittades, är "Te moana nui a Kiwa" vilket till och med betyder "Kiwas stora hav".
"Hirsuta" vilket är dess andranamn på latin betyder helt enkelt bara "hårig", vilket känns logiskt nog.

Denna märkliga lilla varelse blir inte mer än runt femton centimeter lång och såg för första gången den moderna dagens ljus i mars 2005, och upptäckten offentliggjordes inte förrän ett år senare. Det var genom en marinbiologisk undersökning som ägde rum via en bemannad djuphavsubåt som man fann detta ovanliga skaldjur på 2200 meters djup.
Även om kiwadan ser ut som en hummer är den närmare besläktad med eremitkräftor och krabbor än faktiskta humrar.

Det visade sig efter rejäla undersökningar att upptäckten av kiwadan resulterade i att man fick skapa en ny biologisk familj kallad "kiwaidae" och 2006 upptäcktes ännu en medlem som sedan fastslogs 2011 och fick namnet "kiwa puravida".

Kiwadan är blind och lever enbart på rejäla djup. Det är oklart vad den lever av, men den vanligaste teorin är att den helt enkelt är en köttätare.

Oavsett bevisar det här ännu en gång vilka märkliga företeelser det finns - och som fortfarande upptäcks - i havet.

Källor: Wikipedia, NCBI, MBARI

Trunko, en vildsint havsbest?

Originalbilden av trunko

Trunko är vad man kallar ett märkligt djur som flöt iland i Sydafrika den 25 oktober 1924. Djuret beskrevs ha en snabel och vit päls "som en isbjörn". Bilden ovan är den enda som finns, och den anses vara äkta.

Djuret skall ha varit 14,3 meter långt, 3 meter brett och 1,5 meter högt. Huvudet rapporterades vara praktiskt taget ersatt med en snabel på ungefär 1,5 meter längd och med en omkrets på 35 cm. Svansen rapporterades vara tre meter lång och pälsen tjugo cm lång. Det låter ju som en ganska opraktiskt pälslängd på ett sjölevande djur, inte sant?

Den 22 februari i år spolades det iland ännu ett oidentifierat kadaver, denna gång i Filippinerna, som man genast ville fastslå var just "en trunko". Problemet med det är, som ni kan se på bilderna nedan, att det verkar vara ett djur i stadie av djup förruttnelse snarare än ett hårigt havsmonster.

Så var då den ursprungliga trunko samma sak? Helt enkelt en jättebläckfisk eller val som förruttnat till oigenkännlighet och vars blottlagda fettlager och senor påminde om päls? Ja, man kan lätt dra den slutsatsen, men det mest spännande med den ursprungliga trunko var den historia som flera ögonvittnen berättade:
De sade att de hade sett den håriga, snabelförsedda varelsen slåss i flera timmar med två späckhuggare. De berättade att varelsen främst hade använd sin svans i striden samt att den hävt sig tio meter upp i luften vid ett antal tillfällen. Varelsen förlorade dock striden och det var därför den spolades iland på stranden.
Trots att kadavret låg där i tio dagar undersöktes det aldrig officiellt av någon forskare eller vetenskapsman. Dock har den spännande historien om trunkos sista kamp kittlat människors fantasi i snart hundra år, och lär säkert fortsätta att göra det också!

Kadavret som flöt iland i februari 2017

En tolkning från KingOvRats

Den sista striden av Richard Svensson

En tolknng från EternalSaturn

Källor: Phillippine News Now, The Daily Alternative, Wikipedia, Cryptomundo

Vargmonstret shunka warakin

Shunka warakin, eller shunka warak'in som det också stavas, är ett djur som nämns i amerikansk folklore. Det sägs påminna om såväl en varg som en hyena, eventuellt en korsning mellan de båda. Namnet tros härstamma från uttrycket "shhuhnkha Warahwalkin" på chiwere som betyder "bär iväg hundar".
Stöd för att namnet stämmer väl gavs av en amerikansk urinnevånare vid namn Lance Foster som trädde fram 1995 och berättade följande: "Det fanns ett märkligt djur kallat shunka warak'in som smet in i läger på nätterna och stal hundar. Det sades vara hyenaliknande och skrek som en människa när den dödades." Foster berättade också att han trodde att skinnet från djuret fanns kvar, men detta tycks inte ha följts upp av någon.

Ett märkligt djur sköts 1896 i Montana och detta djur har av många accepterats vara vad som ligger bakom legenderna om shunka warakin. Djuret i fråga stoppades upp av en taxidermist vid namn Joseph Sherwood och ställdes upp i dennes kombinerade butik och museum i Idaho. Sherwood namnade varelsen som "ringdocus".
Detta uppstoppade djur är det enda fysiska beviset på att något kan ligga bakom folkloren och trots att det försvann från världens radar under en längre period spårades det upp i december 2007.

Det finns flera teorier om vad shunka warakin kan vara för någonting. En del tror på att det kan vara ett förhistoriskt djur av något slag, såsom jättevarg (canis diros, eller mer känd under sitt engelska namn dire wolf). Det har tagits fram bilder av hur sådana vargar sett ut beroende på var de hörde hemma och den till höger på bilden påminner ganska bra om just Sherwoods ringdocus, inte sant? Det som talar för den förklaringen är ju också att djuret skall ha varit stort nog för att bära iväg på hundar, men besten som sköts i Montana var inte avsevärt stor, utan 120 cm lång från nos till svansrot och nätta 71 centimeter i mankhöjd. Den hade också en något märklig färgteckning med antydan till ränder, som synes på bilden nedan.


Givetvis finns det också mindre dramatiska förklaringar, bland annat att det kan röra sig om en deformerad varg som är helt normal i grund, men vars ovanliga utseende och extra vildsinta beteende handlar om avvikelser.

Några DNA-prover har dock tyvärr inte tagits från det uppstoppade djuret då det först blev en enorm tvist om äganderätten till det uppstoppade djuret och sedan har såväl det museum som äger den samt det som visar upp den just nu varit ovilliga till att låta prover tas, förmodligen för att den drar mer intresse till sig om den förblir ett mysterium.
Kanske är det också sant som ägaren själv uttryckte det, att han inte är redo att se en lösning till ett spännande mysterium som varit centralt i hans familj i generationer.

Källor: Wikipedia, Cryptomundo

J'ba Fofi - monsterspindeln

Nu har många sett den nya Hobbit-filmen på biograferna och säkerligen är det också många som ryckt till vid scenerna med jättespindlarna. Men hur är det med jättespindlar i verkligheten och krytozoologin?

1938 var den engelske upptäcksresande R.K. Loyd och hans hustru på safari i Kongos djungler. När de körde genom regnskogen såg de plötsligt en stor varelse som korsade vägen framför dem. De trodde först att det var en stor apa på alla fyra, men insåg lika snabbt att det var en spindel med ett benspann på mellan 120 och 150 cm. Inte helt överraskande kände de sig lättade när spindeln vände om och flydde då de närmade sig.

1942 befann sig en australiensk soldat i Papua, Nya Guinea, och han rapporterade att han såg en "valp-stor" jättespindel i ett nät som var mellan 3-4,5 meter i diameter. Han beskrev den som att den hade massiv kropp och att den var svart och hårig som en fågelspindel.

1948 var en man vid namn William Slaydon ute och gick med sina barnbarn på väg till kyrkan. De stannade när de hörde ljud i vegetationen och strax därefter kom en spindel "i storlek med ett badkar" ut från buskarna och korsade vägen.

Det ovanstående är då rapporter från västvärlden, men namnet "J'ba Fofi" betyder "jättespindel" och kommer från Baka-folket i Kongos observationer av densamma. Baka-folket har under början av 2000-talet för kryptozoologen William Gibbons beskrivit J'ba Fofi som ungefär 150 cm bred när man räknar med benen, och de har också beskrivit noga hur de bygger ytliga tunnlar kamouflerade med löv som sedan avslutas i ett runt nät mellan två träd. Beskrivningarna är påfallande lika hur minörspindlar och vissa fågelspindlar bygger sina bon. De har berättat att spindlarna äter fåglar och mindre djur, men att de är mer sällsynta nu än vad de varit förr, då de var mycket vanliga. I Gibbons guidegrupp om sex personer hade samtliga män dock någon gång sett en jättespindel. Det berättades också att spindlarna är väldigt giftiga och farliga för människor.
J'ba Fofis ägg beskrivs som ljust gulvita och med samma form som jordnötter. Det sägs också att de nykläckta är gula med lila magar. När de blir äldre så mörknar färgerna och det gula övergår till brunt.

Det intressanta med detaljen om giftet är att det leder oss till en rapport från en engelsk missionär i Uganda vid namn Arthur Simes. Någonstans på 1890-talet så påstod han att hans bärare blev intrasslade i ett gigantiskt nät och att ett antal stora spindlar anföll dem och injicerade dem med gift. Männens kroppar svullnade och de dog sedan i feberyror. Simes påstod sig ha skrämt bort spindlarna med hjälp av sin pistol.

Inga av dessa jättespindlar har fått sin existens bevisad i vetenskapliga termer. Den största spindeln man känner till i dag har ett benspann på lite över 30 cm och är en fågelspindel från Sydamerika. Den allra största fossilerade spindeln levde dock för 300 miljoner år sedan och hade ett benspann på över halvmetern.

Det finns också lite intressanta teorier kring sådana här jättespindlars fysik. Det har påpekats att spindlar av den storleken inte kan existera på grund av hur de är uppbyggda. Det har också påpekats att de mer primitiva spindelarterna har en specifik fysisk uppbyggnad och de mer utvecklade en annan, samt att sådana här jättespindlar torde ha en kombination av de båda varianternas fysiska företräden.

Lovecrafts Leng-spindel tecknad av Mark Ferrari.

Överlag är jättespindlar något väldigt nervkittlande och spännande, så spännande att skräckförfattaren H.P. Lovecraft skrev om en spindel (vanligtvis kallad "Leng-spindel") från en annan dimension som händelsevis hade lila kropp... Och Lovecraft dog 1937.

Källor: Unexplained Monsters, Sciences 360, Mysterious Creatures: N-Z, Cryptozoology, Wikipedia

Hoan Kiem-sköldpaddan

Enligt legenden så var det nästan 600 år sedan som sköldpaddsguden Kim Qui gav Le Loi ett magiskt svärd som han använde för att frigöra Vietnamn från Kina med. Strax efter segern seglade Le Loi över Hoan Kiem när en sköldpadda kom och stal svärdet från honom. Många försök gjordes att återfinna svärdet och sköldpaddan, men till sist accepterade hjälten att svärdet hade blivit återlämnat till sköldpaddsguden.

Hoan Kiem-sköldpaddan ansågs vara en legend fram till 1967 när ett exemplar blev dödat av en fiskare. Det exemplaret finns nu uppstoppad i ett närbeläget tempel och det är en bjässe på 1,9 meter i längd. Länge trodde man att det var den sista av sköldpaddorna i Hoan Kiem, tills 1998 då den nuvarande filmades för första gången. Så vitt man vet finns det bara ett enda exemplar kvar i hela världen av den här sortens mjukskaliga sköldpadda. De mer romantiskt lagda tror även att denna sköldpadda är den samma som återhämtade Le Lois lånade svärd.

Källor: Wikipedia,Youtube, Cryptomundo

Den märkliga okapin

Den första okapin som föddes i fångenskap

För lite mer än hundra år sedan var okapin en kryptoid. Trots att man hade sett skinn av den på det naturhistoriska museet i London så trodde man att det var ett falsarium, någon slags kreation skapad av skinn från en zebra och andra däggdjur.

I sekelskiftet upptäckte Ugandas brittiske guvernör Sir Harry Johnston hur pygméer från Kongo blev kidnappade och bortförda för att visas fram i underhållningssyfte. Han räddade pygméerna och de i sin tur berättade historier om okapin för honom. Johnston blev nyfiken och trots att han inte lyckades med att få se en okapi personligen så lyckades han få med sig ett skinn i gott skick samt ett kranium. På så vis kunde man sedan fastställa att okapin var verklighet och dessutom en släkting till giraffen. 1901 fick den sitt vetenskapliga namn Okapia johnstoni.

Okapin är mycket skygg och ger sig bara ut om nätterna för att söka föda. Den finns i vilt tillstånd enbart i regnskogen av nordöstra Kongo-Kinshasa och lever inte i flock utan rör sig för det mesta ensam.

En vuxen okapi är ungefär 150-170 cm i mankhöjd och kan väga upp till 250 kilo. Det saknas ännu forskning om många olika aspekter kring djuret. Exempelvis så vet man att en okapi i fångenskap kan bli upp till 33 år gammal, men hur gammal den blir i vilt tillstånd har man ingen aning om.

Okapin har en lång, lila tunga som den bland annat använder till att rengöra sig med.

Man trodde att okapin var släkt med hästar snarare än giraffer från början,
och vi ser ju varför, inte sant?

En okapikalv med sin mamma

Källor: Biomedical Ephemera, Wikipedia, WWF

Dingiso (Dendrolagus mbaiso)

Dingison är en pungdjursart som tillhör släktet trädkängurur. Den finns i Nya Guinea. Det som är speciellt med det här djuret är inte att det är ett okänt djur, utan att det upptäcktes väldigt sent av världen. Första gången det beskrevs för vetenskapen var 1995 och det filmades inte förrän 2009 efter att dokumentärfilmare från BBC fått leta efter den i 11 dagar samman med urinnevånarna.

Med detta vill jag givetvis säga att trots att vår planet är grundligt befolkad och undersökt så finns det fortfarande djur man inte känner till, och mer att upptäcka och utforska!

Attackerar jättebläckfiskar båtar?

Bilden ovan är inte särskilt unik. Temat med jättebläckfiskar som attackerar skepp har ofta dykt upp genom historien, men har lika ofta tagits för rena fantasibilder. 2003 hände någonting som kom att ändra den uppfattningen för många.

Den franske seglaren Olivier De Kersauson deltog i en jorden-runt-seglats. Han hade seglat i ett antal timmar och befann sig utanför Madeira när båten plötsligt saktade ned betydligt och till sist gick ned till halvfart. Det han snart upptäckte var att en jättebläckfisk hade klamrat sig fast vid båtens skrov. De Kersauson kunde se två tentakler som låste rodret, vilka han beskrev var dubbelt så tjocka som hans egen arm. Bläckfisken började efter en stund att skaka båten. Då varken De Kersauson eller hans besättning visste vad de skulle ta sig till så beslutade de sig till sist för att stanna båten, vilket ledde till att bläckfisken släppte taget och försvann tillbaka ned i djupet.

Bevisar det här någonting? Ja, givetvis. Det bevisar att jättebläckfiskar trots allt mycket väl kan ha angripit skepp, även förr i världen. En del teorier talar för att bläckfisken kan ha misstagit skeppet för en kaskelot, vilket är jättebläckfiskens enda (kända) naturliga fiende. Kanske var inte bläckfiskarna lika stora som den på bilden här ovan, men om tentaklerna är dubbelt så tjocka som en vuxen mans arm så var det förmodligen skrämmande nog ändå.

Källor: BBC News,  Journeyman Pictures

Främmande, stora katter

Bild tagen i Dartmoor 2008

Det finns ett fenomen som vanligtvis kallas ABC. Detta står för "Alien, big cats" [främmande, stora katter]. Fenomenet är inte exklusivt för England, men det är ofta i samband med just Storbritannien som man hör talas om det. Mest känd är kanske det som kallas Dartmoor-besten.

Dartmoor är en nationalpark i sydvästra England av den imponerande storleken 953 km². Här har man sedan trettio år tillbaka sett kattdjur som liknar pantrar och pumor. 1998 observerades till och med ett ungt lejon och man fann då även spår som identifierades av en vildmarksexpert.

1976 kom en ny lag i Storbritannien som påbjöd att man inte längre fick ha stora, vilda djur utan officiellt tillstånd. Det här tror många kan ha varit en del av anledningen till att man efter det ofta har sett underliga djur där de inte riktigt hör hemma. Utöver katterna så har en stam vilda kängurur, apor av flera slag, strutsar och mycket annat observerats i just Storbritannien.

Som vanligt finns det både troende och skeptiker i fråga. De troende säger att stora katter som släppts ut mycket väl kan ha överlevt och fortplantat sig praktiskt taget ostört med tanke på Dartmoors storlek och kvantiteten av mat som finns tillgänglig där. Skeptikerna säger samma saker som vanligt; att så länge det inte kommit fram tydliga bevis så är det bara hörsägen det handlar om.

ABC i Storbritannien är dock knappast begränsat endast till Dartmoor. Exempelvis så infångades en puma 1981 i Cannish, Skottland och en annan puma har kommit att bli ganska berömd genom många observationer i Surrey.
Som synes på bilden längst upp i artikeln är inte heller ABC-fenomenet någonting utdaterat, utan observationer görs fortfarande varje år.

I många av de fall av ABC som utspelat sig i andra länder så har det till sist visat sig att det rör sig om en förvuxen huskatt. 2005 sköt en jägare en gigantisk katt i Australien som senare faktiskt visade sig vara en förvildad tamkatt. Denna katt var nästan två meter lång.

Australien 2005

Även i Sverige har det hänt att förvildade tamkatter blivit hemskt stora. När jag var liten hade vi en katt som flyttade från gården när den blev osams med grannkatten. Den höll sig först i närheten och vi såg den många gånger, men lyckades inte locka hem den. Efter det försvann den i flera år och när den återvände var den sannerligen den största katt jag någonsin sett. Den kanske inte var lika stor som katten ovan, men den var gott och väl 150 cm från nos till svansspets.

Vi avslutar artikeln med en liten filmsnutt från Dartmoor:

http://youtu.be/Y87IJ4-Rw-c

Källor: Legendary Dartmoor, Wikipedia, Fat Cats, Den flygande katten

Ålar och sjöormar

Professor Johannes Schmidt, samme man som upptäckte att ålarna beger sig till Sargassohavet för att fortplanta sig, fångade 1930 någonting spektakulärt på 1000 famnars djup utanför Godahoppsudden. Det var ett ålyngel som var hela 1,83 meter långt. Ålyngel på ungefär 10 cm kan bli runt 3 meter långa som vuxna, men det här ynglet var redan lika stort som en fullvuxen ål. Hur stort kunde det då ha blivit när det växte upp? Med samma tillväxtfart som små ålyngel så hade det blivit runt 36 meter, men även med lite mer praktiska begränsningar så skulle bara hälften vara synnerligen spektakulärt och förmodligen förklara många observationer av sjöormar.
Schmidts student Anton Bruun (senare chef för Zoologiskt museum i Danmark) var eld och lågor över upptäckten och försökte många gånger senare att hitta och bevisa den jättelika sjöormen, utan att lyckas.

Vad extra intressant är att platsen där ynglet infångades redan då var långt ifrån okänt i kryptozoologiska intressekretsar. Den 6 augusti 1848 iakttog de brittiska officerarna och kapten Peter M'quhae ombord på HMS Daedalus utanför Godahoppsudden hur en cirka 19 meter lång sjöorm simmade jämsides med skeppet. De beskrev varelsen som liknande en orm eller ål med huvudet minst en meter över vattenytan. Huvudet i fråga var runt 3 meter långt, avsmalnande och platt på ovansidan, samt att den hade ett tydligt överbett. Den hade mörkbrunt skinn med lite gulaktigt vitt kring strupen. De såg också något längsmed ryggen som de beskrev som liknande manen på en häst.
Vittnena såg inga rörelser, men sjöormen gjorde 13 till 14 knop och var på väg rakt sydväst. Observationen varade ungefär 20 minuter.

Just kring Afrikas kust är det här långt ifrån de enda rapporterna. Bland annat så såg 1879 passagerar på skeppet Baltimore något som liknande observationen från Daedalus i Adenviken. Den här gången var observationen mer dramatisk, då sjöormen faktiskt uppmärksammade skeppet och öppnade sina käftar vid två tillfällen.

Kanske ligger helt enkelt svaret i sjöormsfrågan hos ålarna, kanske inte. Den som lever får se.

Samtida illustration av sjöormen och skeppet Daedalus.

Källor: Michell & Rickard: Den flygande katten, Fanthorpe: The Worl'd Greatest Unsolved Mysteries, Mysterious World

Robert Le Serrecs möte med en sjöorm

Den här välkända bilden till vänster togs 1964 av den franske fotografen Robert Le Serrec.

Utanför Australiens kust, den 12 december 1964 var Le Serrec tillsammans med sin familj och en god vän på väg över Stonehaven Bay när hans hustru fick syn på något stort och underligt som vilade på sandbottnen mindre än två meter under havsytan. När de kom lite närmare insåg de att det tycktes vara ett stort, grodyngelliknande djur. Först uppskattade de varelsen vara runt tio meter lång, men då de närmade sig ytterligare uppskattades längden till en bra bit över det dubbla.
Le Serrec tog några fotografier och körde sedan ännu närmare med motorbåten för att kunna filma varelsen. Först tänkte de försöka få varelsen att röra sig från båten, men eftersom barnen var rädda och de inte ville riskera att få båten förstörd bestämde sig de båda männen för att närma sig under vattnet i stället, Le Serrec med sin kamera och hans gode vän med ett undervattensgevär. När de närmade sig så gapade dock varelsen och vände sig mot männen. De bestämde sig snabbt för att återvända till båten och medan de pysslade med det så såg Le Serrecs hustru hur varelsen simmade ut mot havet med rörelser liknande de hos en ål eller orm.

När bilderna i mars följande år publicerades i en australiensk tidning berättade Le Serrec att varelsen haft ett stort, blekt sår på ena sidan av svansen och att det var på grund av skadan som den låg och vilade på sandbotten. Ögonen som kan ses på ovansidan av huvudet är blekgröna, runt fem centimeter stora i diameter och sades ha avlånga pupiller. Varelsen var till största delen svart, men hade bruna ränder och skinnet var blankt och utan knaggligheter eller fjäll. Den hade inga fenor och när den gapade mot Le Serrec och hans vän såg de inga tänder.

Några saker talar dock för att fotografierna är fejkade. Dels så hade Le Serrec ett rykte om sig att inte vara den mest pålitlige människan i världen (bland annat efterlyst av Interpol) och dels så indikerar den underliga placeringen av varelsens ögon att det är en fejk. Ögonen är nämligen placerade på ett sätt som inte matchar någon annan placering av ögon på vattenlevande varelser. Nu kan man ju tycka att det inte behöver betyda något och ett större bevis är nog att Le Serrec några år innan bilderna togs hade försökt få ihop en grupp till en expedition som han påstod skulle löna sig samt sagt att det hade med en sjöorm att göra.
Utöver detta visade aldrig Le Serrec upp sin film för neutrala bedömare och ryktena sade att den var väldigt suddig och i stort sätt värdelös som bevis på någonting.

Dock så har dessa bilder, trots 50 års diskussioner om dem aldrig egentligen kunnat bevisas vara fejkade, vilket gör att även om så skulle vara fallet är de några av de snyggast fejkade kryptozoologiska bilderna i historien.

En annan vinkel

Närbilder

Källor: Tetrapodzoology, Gåtfulla Varelser ISBN 91-88174-03-04

Yeti, Storfot och svenska troll

Förra året fångade en vandrare i de polska Tatra-bergen vad han tror är en snöman eller en yeti på film. Vandraren i fråga har tydligen själv alltid varit skeptisk till legender om en vildman, men räknar sig numera som omvänd. Filmen har skickats till The Nautilus Foundation i Warzawa i Polen där den skall undersökas av forskare. Som vanligt är filmen skakig och suddig och utgör alltså inget vidare bevis.

I de flesta kulturer på vår jord finns legender om någon slags stor, apliknande humanoid som bor i vildmarkerna. Ofta har han päls över hela kroppen som när det gäller yeti, storfot, Fouke-monstret, skunkmannen eller sasquatch, men ibland är han lite mer människoliknande som i våra egna legender om vildmän och troll.

Vildmännen i norden avbildas ofta som kraftiga, nakna, vanligtvis håriga och skäggiga män, med lövkrans kring huvud och höfter och beväpnade med en klubba, används ofta som sköldhållare i heraldiken. Vildmän förekommer till exempel i Danmarks kungliga vapen eller i det Svenska vapnet för Lappland.

Troll beskrivs ofta som stora, starka och med gott om hår på huvudet, tofsar på öronen och en lång svans med tofs. Enligt en del teorier skapades trollmyten efter mötet med samer och mer sydliga människor. Denna teori har fått vatten på sin kvarn efter att många av de föremål som enligt legend är gjorda av trollen har stora likheter med samiskt silversmide.

 Storfot [Bigfoot] och sasquatch beskrivs ofta som håriga över hela kroppen med grova, rödbruna hårstrån, en längd mellan två och tre meter och långa armar.

USA och Kanada har det rapporterats in över 1600 fynd relaterade till Storfot sedan 1800-talet. Många av dem är avgjutningar av fotavtryck. De första fotavtrycken rapporterades av upptäcksresande David Thompson 1811, men sedan dess har många andra dykt upp genom åren. De största som påträffats var upp till 20 centimeter breda och 60 centimeter långa. På grund av att avtrycken ofta uppvisar avtryck efter svettkörtlar, valkar och slitmönster så tror många forskare att avtrycken kommer från någon varelse som liknar en stor människoapa.


Den 20 oktober 1967 påstod sig jägaren Roger Patterson och hans kollega Robert Gimlin i Bluff Creek, Kalifornien att de hade fångat Storfot på film.  Filmen undersöktes av unversitet i New York, London och Moskva och de kom fram till att varelsen på filmen var ca 2 meter lång och tog 1 meter långa steg, längre än en människa brukar ta. Storfot på filmen gick med böjda ben och armarna fritt hängandes längs med sidorna. Skeptikerna påstår att filmen visar en stor man klädd i gorilladräkt.

För bara några få år sedan släpptes dock hela filmen på TV första gången och i samband med detta gjordes en undersökning av den filmade varelsens rörelsemönster. Efter denna undersökning kunde man fastslå att det inte var tal om en människa i en dräkt, eftersom varelsen rör sig på ett sätt som är praktiskt taget omöjligt för människor med en annorlunda viktfördelning och gångstil.

Vad kan man då sluta sig till av allt detta? Personligen tror jag att någonting finns där ute, men att varelserna i så fall är sällsynta och intelligenta och att det i stället för kryptozoologi rör sig snarare om antropologi. Om en grupp varelser skall kunna hålla sig gömda så länge för så många så måste det helt enkelt röra sig om intelligenta varelser som verkligen anstränger sig för att undgå upptäckt.

Ursprungligen publicerad Jan 6th, 2010

Chupacabra överallt!

 

De senaste åren har det dykt upp både videos, fotografier och döda exemplar av vad man tror kan vara den legendariska chupacabra.

Namnet chupacabra kan grovt översättas till ”getsugare” och kommer sig av att varelsen sägs döda boskap och dricka deras blod.

De första rapporterna om chupacabra kommer från 1970-talet då en liten stad kallad Moca terroriserades av en varelse som de kallade ”Vampyren i Moca”.
Många bönder rapporterade att de hade förlorat delar av sin boskap och alla djur som dött hade två små hål i nacken, samt saknade mycket blod.

Sedan dess har rapporterna seglat in från större delen av Sydamerika, Mexico och USA. På senare år har man lyckats döda i alla fall två exemplar av ett underligt djur som man tror kan vara den legendariske chupacabra. Ett utav dessa döda djur har dock identifierats som en slags prärievarg, och förklarats som ett missbildat exemplar. Det är dock underligt att det tycks finnas en hel stam med ”missbildade coyotes” och man kan börja fundera på var man drar gränsen mellan ras och missfoster.

Det jag själv funderar över är att även om själva bloddrickandet kanske är en myt så är det ändå mycket möjligt att de här prärievargarna är grunden för myten – och därmed faktiskt ÄR chupacabras. Det ena utesluter inte det andra. Prärievargar utesluter inte att det finns en undergrupp som numera kallas chupacabra, och att denna är så ovanlig att den fått många fasansfulla egenskaper tillskriven sig.
Problemet med kryptozoologi är att så fort mystiken försvinner så försvinner också många av anhängarna till fenomenet.

Kryptozoologi handlar inte om att motbevisa, som all annan vetenskap handlar det om att bevisa. Kan man inte acceptera att en del monster som målats upp fått mycket häftigare egenskaper än de senare visar sig ha i verkligheten så bör man nog söka ett annat intresse.
Det är ju trots allt inte sagor och monster vi är ute efter, utan djuren som ligger bakom legenderna. När deras existens bevisas är det fantastiskt nog i sig självt.

Källor: Udda Nyheter, Wikipedia, div. nyhetssändningar
Ursprungligen publicerad Sep 27th, 2009

Boktips: Tidernas Fisk av Samantha Weinberg

Tidernas fisk – jakten på kvastfeningen är den fantasiska historien om upptäckten av kvastfeningen, den upptäckt som kryptozoologer alltsedan dess ofta använt som argument för att bevisa att deras forskning och sökande inte är helt meningslöst.

Den här boken är skriven som en skönlitterär deckarberättelse och ger oss en inblick i det fantastiska i att finna en fisk man trott varit utdöd sedan dinosauriernas tid. Den är medryckande och välskriven, även om man inte är insatt i ämnet eller särskilt intresserad av det från första början.

Tidernas Fisk bjuder även på en liten nervkittling som ger genklang hos var kryptozoolog som läser den, och här följer ett utdrag ur boken som inte rör just kvastfeningen:

”År 1934 steg han ned till ett djup av 800 meter, vilket var många gånger djupare än någon människa hade vågat sig på tidigare, vare sig i dykardräkt eller i en undervattensfarkost. Där såg han en varelse som var drygt sex meter lång och mycket bred, till synes färglös och utan tydliga konturer, som rörde sig ljudlöst genom det mörka vattnet. Han lyckades aldrig identifiera det märkliga, ormliknande djuret – än i dag är det ingen som vet vad han såg – och han drog slutsatsen att människans kunskaper om havsdjupen fortfarande var mycket begränsade.”

Tidernas Fisk är slutsåld hos förlaget, men går att finna på de flesta bibliotek. Om den inte finns inne på just ditt bibliotek kan du dock gå dit och be dem beställa hem den från ett annat. Du kommer inte att bli besviken!

Ursprungligen publicerad Sep 27th, 2009