Följetong: Prof. Lake Lyndons journal, del 3

Följetongen är en skönlitterär novell i åtta delar förlagd till slutet av ett fiktivt 1800-tal och består av rapporter kring en upptäcktsresande kryptozoologs expeditioner.

I skräcködlans spår

Det har nu varit uppehållsväder under flera dagar, vilket lyckligtvis tycks ha lett till framsteg i mitt sökande efter den mytomspunna besten Mokele Mbembe. I går anlände en två mindre båtar från en närliggande vänlig stam som just med nöd och näppe klarat sig ur ett möte med den gigantiska ödlan. Genast utrustade jag en undersökningsgrupp och begav mig från vårt läger. 

Det grönbruna vattnet låg alldeles stilla och moskiterna surrade som vansinniga kring våra huvuden. Stundtals fladdrade overkligt stora fjärilar förbi och tjocka, repliknande lianer hängde ned över vattnet. Jag var själv spänd intill bristningsgränsen och lyssnade bara med ett halvt öra på vad mitt sällskap samtalade om, även om jag förstod relativt mycket, ty jag har delvis börjat lära mig deras språk nu, tack vare min guide och vän Modibo.

Efter flera timmars färd tycktes någonting förändras i vår omgivning. Apornas tjattrande blev alltmer avlägset och fåglarna tycktes hålla sig undan. Det var som om hela naturen bävade. Mobido upplyste mig om att vi nu var nära den plats där Mokele Mbembe synts till. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte kände en isande känsla i magtrakten.

Plötsligt anade vi en rörelse bland djungelns täta vegetation. Något stort var på väg rakt ned mot floden. Mot oss. Jag tror att vi alla höll andan när ett gråaktigt huvud bröt fram mellan träden och avslöjade en elefant. Lättnaden var stor, men i mitt hjärta satt även besvikelsen som en giftig gadd. Denna besvikelse fick snart ge vika då vi från vårt färdmedel såg något spektakulärt på strandbanken; stora fotavtryck i leran av en sort jag tidigare bara anat i mina drömmar.


Spåren tycktes vara dagsgamla och efter en kort diskussion bestämde vi oss för att följa dem djupare in i djungeln. Bara Gud allena vet vad vi kommer att finna där.

Antecknat av Prof. L.L.

Följetong: Prof. Lake Lyndons journal, del 2

Följetongen är en skönlitterär novell i åtta delar förlagd till slutet av ett fiktivt 1800-tal och består av rapporter kring en upptäcktsresande kryptozoologs expeditioner.

Det köttätande trädet

Den behagliga delen av min resa tycks vara över. Det har nu varit ett konstant skyfall sedan min förra anteckning och allt i packningen är fuktigt. Det är imponerande hur väl infödingarna har anpassat sig till de vädernycker som kan uppstå och mitt lidande av väderleken är jag sorgligt ensam om.

Än har jag inte sett några spår efter Mokele Mbembe, det underliga monster efter vilket jag främst söker, men det har kommit in färska vittnesmål från en närbelägen stam mot vilken jag ger mig av i gryningen. Tydligen kan infödingarna från denna stam vara något fientligt inställda mot främlingar, men jag hoppas på att min tolk och förtrogne Modibo kommer att kunna reda upp möjligt problematiska situationer.

Växten som påstås vara Mokele Mbembes huvudsakliga föda är en stor, strålande vacker, röd blomma med tjocka, vätskefyllda blad. Tyvärr innebar expeditionen till denna blomma upptäckandet av en växt, ett träd, som taget ur människans mörkaste mardrömmar. Jag har tidigare hört rykten om trädet, som stundtals kallas Minotaur och stundtals Yate-veo, vilket betyder ”Jag ser dig”.
Trädet i fråga har en kort stam från vilken långa och slingrande grenar med stora taggar sträcker sig. Dessa grenar ligger draperade över marken, men ve dem som råkar in inom dess räckhåll. Infödingarna såg till att hålla sig långt borta från grenarna, men för att demonstrera trädets natur kastades en bit av vår matsäck i form av en nyskjuten kabybara fram som offer. Trädet vaknade ögonblickligen till liv, grenarna piskade och det snärjde bytet och slingrade sig kring det tills det kramat ut blodet, vilket rann ned över stammen. 

Jag vill inte ens tänka på vad trädet skulle kunna göra med ett större byte, exempelvis en oförsiktig människa. Så även om Afrika må vara vackert så är det också ett vilt, outforskat och farligt land, långt bortom civiliserade människors tankeverksamhet.

Antecknat av Prof. L.L.

Följetong: Prof. Lake Lyndons journal, del 1

Illustration av Kajsa Collin

Följetongen är en skönlitterär novell i åtta delar förlagd till slutet av ett fiktivt 1800-tal och består av rapporter kring en upptäcktsresande kryptozoologs expeditioner.

Rio dos Camarões

Jag har efter en lång och delvis behaglig resa till luftskepps anlänt till Rio dos Camarões, eller Wouri som infödingarna kallar den. Nu färdas jag via flodbåt genom denna fängslande djungel med en flora och fauna som känns så främmande att den stundtals tycks overklig. När jag skriver detta är det natt och min expedition har slagit läger intill by med en stam pygméer som kallade sig själva ”baka”. Min tolk, Modibo, underlättar kommunikationsmöjligheterna stort.

Anledningen till min resa är främst ett jättelikt monstrum som här kallas för Mokele Mbembe vilket fritt översatt betyder ”den som stoppar floders flöde”. Denna varelse sägs vara en överlevande skräcködla, en livs levande dinosaurie från tidernas morgon. De absolut tidigaste antecknade rapporterna är från sent 1700-tal och gjordes av en fransk missionär, men redan långt innan dess har givetvis varelsen varit känd för infödingarna.

Det är intressant att varelsen är mycket detaljerat beskriven och några jägare från baka-stammen har lovat att i morgon dag visa mig till den plats där Mokele Mbembe senast sågs till, samt visa mig de växter som djuret sägs äta. Det är nämligen inte en köttätande varelse, vilket de varit noga med att poängtera, utan den äter växter och de gånger den gått till attack mot människor tycks ha varit främst för att försvara sitt eventuella revir.

Mokele Mbembe sägs vara kring trettio fot lång, ha en lång svans och hals, klumpig kropp och ett mycket litet huvud med små, svarta ögon. Ett synnerligen märkligt djur. Under min resa kommer jag förhoppningsvis även att få kontakt med andra stammar och undersöka huruvida ögonvittnesskildringarna skiftar eller stämmer överens. Målet är ju dock givetvis att finna och dokumentera ett levande exemplar av odjuret.

Antecknat av Prof. L.L.