Craigs Crypto Corner: Fotot av sjöodjuret Champ

Sandri Mansis fotografi av varelsen i Champlainsjön är med hästlängder det absolut bästa sjömonsterfoto som någonsin tagits!

Här är vad som hände:

På tidig eftermiddag tisdagen den femte juli 1977 var Sandra Mansi och hennes familj ute och körde längsmed Champlainsjöns strand. 

När barnen insisterade så letade herr och fru Mansi upp en härlig plats som hade sin egen lilla strand. Barnen som var sugna på att simma tog snabbt av sig kläderna de bar över badbyxorna och sprang ned mot strandkanten. Herr Mansi följde barnen ned till stranden medan Sandra hämtade sin kamera för att kunna ta några fina familjefoton. Vad hon egentligen kom att fotografera den dagen har skapat diskussioner som pågår än idag.

Medan Sandra letade reda på sin Kodak Instamatic kunde hon höra barnen plaska i det klara, grunda vattnet nära sandstranden medan deras pappa såg på. Sandra hittade sin kamera och kontrollerade om den var redo för att användas. Det var den och hon gick ur bilen och började gå ned mot sin familj.
Plötsligt hörde hon sin man skrika till och börja ropa åt barnen att komma upp ur vattnet, så hon skyndade genast på stegen. När Sandra nådde fram till strandkanten såg hon ut över sjöns vattenyta och såg något som gjorde henne livrädd! Där, ungefär 45 meter från stranden såg Sandra till sin förskräckelse en väldigt underlig varelse bryta vattenytan och vattnet som skummade och skvätte omkring det. Först trodde Sandra att hon såg en val som kom upp för att andas. När den kommit upp lyfte Sandra sin kamera. Oväntat dök då en hals upp från kroppen där ute, och den knyckte och svängde på huvudet som om varelsen var rädd för någonting. När hon tog fotot vände varelsen huvudet över ryggen. Hon hann bara få en enda bild innan djuret dök igen, ned i djupet, efterlämnandes flodvågor på ytan.
Medan Sandra tog det nu berömda fotot föste hennes man de två barnen ur vattnet och tillbaka till bilen.

Paret Mansi blev hånade och fick möta mycket tvivel under många år efter att händelsen ägt rum. Skeptiker tycker särskilt om att nämna faktumet att paret i efterhand inte kan komma ihåg exakt var de var när fotot togs. Chockade som de var av händelsen så kunde paret Mansi nog bara tänka på det faktum att deras barn varit i samma vatten som varelsen.

Sandra Mansi påstod aldrig att hon tog ett faktiskt foto av det legendariska sjöodjuret "Champ" i Champlainsjön. Allt hon någonsin sa var att hon helt enkelt fotograferade något som visade sig den där julidagen 1977.

Till dagen som är idag är Mansi-fotot förmodligen det bästa beviset på att sjömonster existerar i vår värld. I min åsikt så tror jag att Sandra fotograferade ett extraordinärt djur som bara råkade visa sig själv på rätt plats vid rätt tid!

Experter som studerat fotot beräknar att ryggen som visas över ytan är mellan 4,6 till sex meter lång. Halsen beräknas vara mellan 1,8 till 2,4 meter lång i sin helhet.

Om jag hade haft möjlighet att fotografera ett UFO jag såg -92 så skulle jag ha sagt att jag helt enkelt fotograferat något som visade sig. Jag skulle inte ha påstått att det var en utomjordisk farkost. Precis som Sandra Mansi som sa att hon helt enkelt fotograferade någonting levande som dök upp över vattenytan. Vad än som är på det här fotot så tror jag att det definitivt är något levande, och jag skulle nog gå så långt som att säga att vad Sandra Mansi fotograferade den där tisdagseftermiddagen den femte juli 1977 var faktiskt "Champ" - Champlainsjöns monster.

Craigs Crypto Corner: Brontosauren i Kongo

Denna elliptiska vattenmassa är Télé-sjön som ligger i den enorma träskdjungeln Likouala i den nordöstra delen av republiken Kongo.

Själva sjön håller sakta på att tas över av den omgivande växtligheten som utgör träskdjungeln. På grund av dess anmärkningsvärda yta och den svårkomliga omgivningen är det en av de få outforskade platserna på jorden. 

Télé-sjön och den omgivande träskdjungeln tros vara hem till legenden om Mokele Mbembe.

I århundanden har de lokala pygméstammarna berättat för västländska utforskare och missionärer om en varelse, stor som en elefant, men med en hals lika lång som dess kropp och ett ganska litet huvud. Namnet "Mokele Mbembe" översätts bokstavligen till "Den som stoppar flodars flöde". Pygméerna beskriver alla ett djur som påminner starkt om långhalsdinosarirna, sauropoderna, såsom Apatosaurus och Brontosaurus.

När en expedition visade bilder av stora djur, inklusive bilder av dinosaurier, för de infödda pekade alla utan att tveka ut Brontosauren som djuret de alla kände till.

De infödda berättar om att Mokele Mbembe avskyr flodhästar och attackerar och dödar dem om den får chansen, och intressant nog är det överraskande få flodhästar i den delen av Kongo.

De inhemska folken har ingenting att tjäna på genom att ljuga om vad de har sett, eftersom de är totalt isolerade från resten av världen. Pygméerna berättar helt enkelt bara om vad de har sett. De vet inte vad en dinosaur är och inte heller att de anses utdöda.

Likouala-regionen är över 60 000 kvadratkilometer av ogenomtränglig träskfylld djungel och som jag redan nämnt har den aldrig blivit utforskad.

Vem vet? Kanske lever det i Kongo någonting som inte borde finnas där. 

En livs levande dinosaurie kan låta löjligt, men andra varelser man trott varit utdöda i 65 miljoner år har tidigare oväntat dykt upp. Man börjar osökt att tänka på kvastfeningen exempelvis, som vetenskapen trodde varit utdöd i miljoner år tills ett levande exemplar infångades 1938.

Mokele Mbembe är inte den enda påstådda levande dinosaurien i världen heller! Det finns många rapporter om flygödlor i skyarna, och andra sorters dinosarier rapporteras i andra delar av Afrika såväl som Nya Guinea, USAs öknar och även den Australienska vildmarken!! 

1981 kom det enda fotografiet som påstås vara Mokele Mbmebe. Det togs på Télé-sjön och man tror att det visar hur ett av de här djuren lyfter sitt huvud över vattnet.

Det här fotot visar ett fotspår gjort av en tretåig fot. Spåret var nästan 90 centimeter rakt över. Vad som än gjorde det är gigantiskt!

Så, vem vet?! Kanske finns det faktiskt förhistoriska varelser från det förflutna vid liv än idag. Den anmärkningsvärda storleken och svårframkomligheten i Kongos djungelträsk gör det möjligt att tro på att det kan finnas dinosaurer där. Än så länge är ju merparten av djungeln helt outforskad. 

Vad tror ni?

Jag gillar tanken på på att det fortfarande finns nya djur att upptäcka.

Podd-tips: Blackburn's Monstro Bizarro

 

Nu vill jag passa på att tipsa alla om Lyle Blackburns podcast Monstro Bizarro.
Lyle presenterar sig själv som författare, musiker och monsterjägare och är en kryptozoolog från Texas, och ni som läst den här bloggen ett tag kan känna igen namnet både från länken nere till vänster och tidigare inlägg..
I podden tar han upp många intressanta fall, en del relativt och andra betydligt mer välkända. Man får höra vittnen han själv intervjuat och det finns ofta en liten personlig touch i hans berättarstil.

Det är i alla fall min nya favoritpodd, och som ni ser kan man lyssna på den litet överallt. Vill ni läsa mer om den så finns det en länk till Lyles sida här: http://lyleblackburn.com/podcast.htm

Halengamen - ett flygande monster i Blekinge

Halengamen, Sandra Lundholm. 2021. Instagram: @hexkonster

Vid Olofström i Blekinge finns det en 22,6 meter djup sjö som heter Halen. Med sina 3,44 kvadratkilometers areal är det Blekinges största sjö. I sjön finns en ö som heter Stora Norrön och på den skall det häcka ett monster, det har det berättats om i århundraden. Varelsen, som kallas "Halengamen" beskrivs likna en hårlös gam med fjäll istället för fjädrar och läderaktiga vingar. Den skall under långa tider tillbringa mer tid på sjöbotten än uppe i träden och flyger så snabbt och med sådan kraft att den utan problem kan sänka en båt.

I Jämshög, som ligger i närheten av Halen finns även från gamla tider ett dokument som berättar om hur Jämshög fick sitt namn, och att det brukade heta Broby innan en jättelik gamliknande fågel slog sig ned på Hallaberget. Den gigantiska fågeln skrämde folk så att de till sist offrade en oxe till den och den tog oxen i sina klor och flög iväg efter att ha ätit upp djuret. Därefter blev namnet Gamshög, vilket senare omvandlades till Jämshög.

Citat ur Prästrelationerna 1624 (på äldre nudanska):

"Det er almindeligtt, hos de gamlle I sognen att Giemszø I gamell dage haffuer verett kalldett Brobÿ, men aff en hendellsze skullde naffnett forventt bleffuett, thi der siges, att der en gang skullde en griff, som indbÿggerne kallde en Gam, kommett flÿendis, och satt sig paa itt højtt bierg, hos bÿen, som kalldes Hallebiergett, och bleff der sidendis hartt ved tho dage, och Ingen midlerthid thorde gaa aff sitt hus, eller lade sitt queg ud; Omsider haffuer de ladett en tiur ud paa gaden, och gick och bølede, och gammen bleff hannem var, och suengde thill och thog ham I sin kloffve, och flø paa biergett Igien med hannem, och fortherede hans blod och kiød, der epter haffuer gammen fløjett sin vei; Och siden er bÿen kalldett Gamshøj, och nu siden ved Idelig brug kalldett Giemsø." 

Om vi skall anta att det rör sig om samma slags varelse torde den också vara väldigt stor, eller om berättelsen bara kryddats litet på 400 år, det är ju inte otänkbart. Kanske var det så att varelsen var ganska stor och satt och åt på offergåvan en längre tid snarare än lyfte en oxe i sina klor. Vad sanningen är lär vi aldrig få veta, men det är utan tvivel en spännande historia. 

Det är inte okänt att faktiska gamar visar sig i Sverige till och från, men än så länge är det Gåsgamar som visar sig i den södra delen av landet ibland, dock har de både fjädrar och övernattar inte under vattnet... 

Gåsgam

Källor: Cryptoscandinavia, Nordiska Flygödlor, Wikipedia

Nytt omdebatterat foto av Nessie

Foto: Steve Challice

Fotot ovan togs av en engelsman, Steve Challice  på besök i Skottland. Han beräknade att varelsen på bilden var runt 2,5 meter lång, men tvivlar själv på att det skulle vara ett fotografi av det berömda Loch Ness-odjuret. Istället tror han mer på naturliga förklaringar såsom en säl eller en stor fisk. Riktigt så stora fiskar finns inte i Loch Ness så vitt man vet, men det är ett faktum att sälar ibland har tagit sig in i sjön. Det har tidigare teoretiserats att det skulle kunna vara en stor gråsäl som misstagits för sjöodjuret eftersom dessa blir 2,5 meter långa. Om man vill vara litet mer fantasifull så kan man kanske i stället tillskriva rollen som odjur till den betydligt större sjöelefanten, som med sina maffiga 6,5 meter och vikt på 3500 kilo är en riktig bjässe.

Det går ju trots allt inte att förneka att färgskalan på bilden i fråga väl stämmer överens med den hos en säl.

Sjöelefant

Gråsäl

Källor: Mirror, LochNessInvestigation, Wikipedia

Yetifoton då och nu

Yeti av Meli-Val

År 1889 publicerades de första rapporterna om spår efter en väldig humanoid i Himalaya i västerländska tidningar. Detta skedde i och med att britterna under just 1800-talet började utforska området. Givetvis har snömannen varit känd under en betydligt längre tid i sina hemtrakter, men det var först då som ryktena nådde ut till resten av världen.

Under 20-30-talet kom många rapporter om yeti i vår västliga media. Intresset blev ännu större under 50-talet och har väl egentligen aldrig helt avtagit efter det, även om det går i vågor precis som allt annat.
De allra flesta rapporter har kunnat motbevisas. En skalp som påstods komma från en yeti visade sig vara tillverkad av delar från en antilop, en skeletthand var mänsklig, päls har ofta visat sig vara björnpäls om den väl nått så långt att den blivit undersökt. Av rapporterna på 1900-talet så står dock något fortfarande som ut, nämligen de foton som togs 1951 av bergsbestigaren Eric Shapton. Ännu har man inte kunnat motbevisa bildernas äkthet.
Originalbilderna såldes 2014 på en onlineauktion och inbringade 6,875 pund (idag värt 84705 kronor).

Den mesta kända av Eric Shaptons bilder.

På baksidan av ett av fotografierna hade en annan bergsbestigare, Tom Bourdillon från expeditionen skrivit följande:

"Här är fotona av fotavtrycken. [...] Vi fann dem i ett högt bergspass vid Nepal-Tibetanska flodområdet under Everestexpeditionen 1951. De verkade komma från ett annat pass på ungefär 6000 meters höjd, och sedan ned till 5700 m där vi först såg dem, och sedan vidare ut över glaciären. Vi följde dem nästan en mil [Engelsk mil = 1,6km]. Vad det är vet jag inte, men jag är ganska säker på att det inte är något djur som man vet finns i Himalaya, och att det är stort. Jämför djupet med spåren gjorda av Mike Ward (ingen lättviktare) i snön."

Nämnda bild av spåren med Mike Wards spår bredvid.

Efter dessa foton fortsatte rapporterna att komma, även in på 2000-talet, främst från just bergsbestigare som sett spår eller trott sig se själva varelsen.

Och då är vi alltså framme vid nutiden, när tidningarna skriver om att den indiska armén funnit spår efter "den fruktansvärde snömannen". Fotspåren upptäcktes den 9:e april, men man väntade litet och jämförde fotspåren med tidigare rapporter om yeti innan man släppte bilderna och nyheten över Twitter, något som upprört många som inte tycker att en armé skall "twittra om fantasivarelser". Själv tycker jag att det är mycket spännande och att om en officiell organisation finner intressanta spår skall de självklart sprida informationen vidare. Hur skall man annars kunna avgöra vad bilderna visar, om ingen någonsin får se dem?
Utöver att många anser spåren vara falsarium så är det också några som tror att de kan vara från en björn gående på två ben. Detta stämmer intressant nog med faktumet att av nio undersökta "bevisföremål" för yetis existens så visade sig åtta av dem vara från björnar, men inte vilka björnar som helst utan en okänd sort som påminner om isbjörnar, möjligen en hybrid mellan isbjörn och brunbjörn enligt forskarna. Sådana hybrider är inte helt omöjliga, då de redan är konstaterade på andra sidan av Atlanten i form av korsningar mellan grizzlybjörnar och isbjörnar, en korsning som till och med är fertil, till skillnad från många andra artkorsningar.

En "grolar" eller "prizzly", vilket då är nämnda korsning.

Enligt mig är det en vinst oavsett, för en okänd björnsort är verkligen inte fy skam!

Källor: Christie's, Science, LiveScience, Svenska Dagbladet, 

Indian Army, The Guardian, BBC, Wikipedia, Dagens Nyheter, 

Det oförklarliga (1986) ISBN 91-7024-246-1

In Search Of...

På sjuttio- och åttiotalet sändes den här serien i USA. Utöver kryptider så undersökte den också övernaturliga fenomen på ett spännande och fängslande sätt. De flesta av avsnitten går numera att hitta på Youtube och jag har länkat till ett av mina favoriter, om inte annat för att med Leonard Nimoy som berättare förtjänar serien nya tittare. Mycket nöje!

Boktips: Drakormens Gåta

Boken är både vacker och behändig

Denna fantastiska bok anlände till mitt hem nu i veckan som var. Den är utgiven av Kronoberg läns Hembygdsförbund 2017 och är såväl som en rykande färsk kryptozoologibok även en historisk sådan, daterad till cirka 70 år innan uttrycket "kryptozoologi" ens togs i bruk. Då skrev nämligen folklivsforskaren Gunnar Olof Hyltén-Cavallius Om draken eller lindormen, vilket var ett seriöst försök att samla vittnesmål och rapporter om drakormen i den svenska, framför allt Småländska, naturen.
I den här boken skildras således hans efterforskningar med inledning, kommentarer och efterord av Thomas Malm, professor i humanekologi vid Lunds universitet.
För såväl historieintresserade, som etnologer, kryptozoologer och de som är trollbundna av myter och legender är den här boken ett klart och tydligt måste i bokhyllan!

Boken går att beställa direkt från Kronobergs läns Hembygdsförbund. Trevlig läsning!

Källa: Drakormens Gåta av Gunnar Olof Hyltén-Cavalliuys och Thomas Malm, ISBN: 978-91-86870-23-2

Åskfågeln i Texas

En bild av en åskfågel, skapad av Steven Thompson

Här kommer något väldigt speciellt för er läsare. Det är en ögonvittnesskildring från en man vid namn Todd Dreher som såg något mycket intressant i skyn över Texas, år 2012.

Todd berättar att han var på väg till jobbet en tidig morgon i Pearland, Texas, när han såg en bevingad varelse som inte liknade någon av fåglarna i området. Han jämförde fågeln med träden omkring och hur högt den beräknades vara uppe i luften och insåg genast att det här inte var en av de vanliga gamarna eller större fåglar som fanns i trakten. Eftersom Todd växte upp som jägare så är han också välbekant med djurlivet omkring sig och van vid att artbestämma fåglar på avstånd. Han har också sett stora gamar, både flygande och på nära håll, så det hörde inte till vanligheterna att han fick se någonting för honom okänt.

Det var under rusningstrafiken, så Todd kunde inte stanna bilen för att tittare närmare på varelsen. Storleksmässigt uppskattar han att den var som två eller två och en halv kalkongamar sida vid sida. En kalkongam blir nästan två meter mellan vingspetsarna. Denna varelsen var i alla fall svart och segelflög på vindarna, men eftersom folk bakom Todd började tuta med sina bilar var han tvungen att röra sig vidare.

Vad var det som Todd Dreher såg för sex år sedan? Todd själv säger att han är rätt säker på att det var en åskfågel, och det är inte den första rapporten om en enorm fågel i omgivningarna.

Jag kontaktade en annan kryptozoolog i Texas, Lyle Blackburn, och han skickade mig några gamla nyhetsartiklar som berättar om andra rapporter av en gigantisk fågel med ett vingspann av 4-5 meter, också i Texas. Artiklarna beskriver en varelse som inte bara blivit sedd, utan som också skall ha attackerat folk. Eftersom den Sydamerikanska kondoren (Vultur gryphus), vilket är den största fågeln på den halvan av jorden bara finns i just Sydamerika så är det verkligen något okänt dessa människor sett. Nämnda kondor blir upp till 3,3 meter mellan vingspetsarna, men kan säkert uppfattas som närmare fyra meter.

Så, vad är en Åskfågel? Det är huvudsakligen den term som kryptozoologer använder för att beskriva enorma okända fåglar i Amerika, här i Europa använder man oftare termen "fågel Rock" för samma sak.
Åskfågeln är i grunden från amerikanska urinnevånarnas mytologi och rapporter om den finns från många hundra år tillbaka. Fossila fynd visar faktiskt att fåglar med så mycket som ett vingspann på fem meter existerade samtidigt som människan en gång i tiden, och kanske, kanske finns det några kvar där ute, glidflygande på hög höjd.

En rekonstruktion av den största kända fågeln genom tiderna, utdöd sedan länge.

Gamar kan tveklöst bli riktigt stora. Detta är en gåsgam.

Kalkongamen blir nästan 2 meter mellan vingspetsarna.

Article in English here.

Källor: Todd Dreher, Lyle Blackburn, Wikipedia

Märkliga stora gelébollar

Sedan 2002 har det inkommit multipla rapporter om märkliga, stora geléartade bollar som upptäckts både från båt och av dykare på ganska grunda vatten runt om i världen. Bara förra året, 2017, rörde det sig om ett tiotal rapporter, centerade vid kusterna utanför Norge och Sverige, men även vid Kanadas kust. Bollarna som setts är mellan en till två meter i diameter, somliga helt klara och genomskinliga, medan andra har ett rött stråk genom mitten.

Ett liknande fynd har gjorts utanför Turkiets kust 2015, men den bollen var närmare 4 meter i diameter.

Gemensamt för samtliga rapporter är att dessa gelébollar enbart hittats på relativt grunt vatten, ned till 20 meters djup. Rapporterna är i nuläget vanligast i kalla vatten.

Den starkaste teorin är att det rör sig om en form av skyddskapsel för bläckfiskägg, men innan någon tagit ett vävnadsprov är det omöjligt att avgöra om så är fallet. Gro I van der Meeren som arbetar som forskare vid Havsforskningsinstitutet i Norge säger att det enda som de är övertygade om är att det rör sig om någonting levande, och troligen ofarligt.
Jättebläckfiskar har förts på tal, men eftersom dessa bara rör sig på ofantliga djup och gelébollarna enbart observerats på grunda vatten verkar det inte särskilt troligt att det handlar om deras ägg. Betydligt troligare är att det handlar om olika medlemmar av bläckfiskfamiljen med det latinska namnet Omnastrephidae, då de i fångenskap har observerats lägga ägg i sådana här kapslar, förmodligen som en skyddsmekanism så att äggen hinner utvecklas till fullo innan de kläcks. Medlemmar av den familjen finns också spridda i såväl varma som kalla hav över hela jordklotet. Konstaterade fynd av sådana gelébollar har också gjorts utanför Nya Zeeland.

Flertalet av arterna inom nämnda familj är väldigt hårt ansatta vad gäller utfiskning, och förhoppningsvis innebär ökningen av observationer att dessa arter har återhämtat sig och fortplantar sig flitigt.

Fyndet i Turkiet 2015

Dykare med en av gelébollarna

En 80 cm geleboll kring äggen från en Todarodes Pacificus

Äggmassa på 10 meters djup utanför Nya Zeeland 2004.

Källor: GP, Havet.nu, Mother Nature Network, Calocean Project, ResearchGate

Mystiska dinosaurliknande kvarlevor funna i Indien

Foto med mätningar av fyndet

I november 2017 fann man de här märkliga kvarlevorna när man rensade ur ett sedan länge övergivet ställverk i Jaspur, Indien. Rummet där man gjorde fyndet under litet bråte hade inte varit öppnat på 35 år. Visserligen en ansenlig tid för ett rum att vara stängt, men inte förväntade man sig ett så märkligt fynd för det.

På bilden ovan kan ni se mätningarna av kvarlevorna. Kroppen var 28 cm lång och huvudet 9 cm.

Myndigheter kontaktades och vid en första undersökning kunde man inte fastslå vad för slags djur det rörde sig om, även om det inte är svårt att se likheten med en dinosaurie.
Många har efter att ha sett bilderna på internet påstått med säkerhet att det rör sig om en katt, men efter att ha betraktat bilderna och de videor som finns av fyndet ställer jag mig ytterst tveksam till detta. Dels för att ögonhålorna är helt felaktigt placerade för att det skall röra sig om en katt, men främst för att både en Dr Parag Madhukar Dhakate, en konservator för Indian Forest Service samt palentologstuderande Aaryan Kumar vid Delhi University har undersökt kvarlevorna och torde vara kunniga nog för att känna igen en katt om de ser en.
Ingen av dem säger dock att det rör sig om en dinosaurie, även om båda medger att det ser ut som det.

Dr Dhakate uppgav att kvarlevorna har sänts till Dr Badhaur Kotia som är en palentolog vid Kuman University.

Någon vidare information om vad man kom fram till vid analysen har inte undertecknad hittat, så om ni läsare vet mer får ni gärna berätta det!

Ett kattskelett. Visst finns det likheter, men titta på huvudet och jämför.

En till bild på kvarlevorna.

En dakotaraptor, vilket är en av de dinosaurier man tycker fyndet liknar.

Källor: Mirror, DailyMail, TimesofIndia, IndiaExpress

Veckans konstverk: Mokele Mbembe av GojiraLegionnaire

(c) GoijraLegionnaire, se mer av dennes arbete på
https://imperialgojiralegion.deviantart.com/

Gryttie - sjöko eller legend?

Sjön Gryttjen

I Hälsinglands skogar ligger djupa sjön Gryttjen. Det är oklart hur djup sjön egentligen är, men den mest troliga rapporten är att det största djupet är 36 meter, även om det från lodlinjemätningar på 1940-talet framkom att det tycks finnas hålor som är djupare än 100 meter. Oavsett så är Gryttjen också känd för att härbärga ett legendariskt sjöodjur kallat "Gryttie". Tydligen är legenden om Gryttie en lokal legend med rötter i 1800-talet, men det var inte förrän 1985 när en grupp intressenter bildade "Gryttie-gruppen" som ryktet om Gryttie började nå ut till omvärlden.

Gryttie-gruppen har gjort två olika tekniska undersökningar av sjön för att försöka ta reda på vad som ligger bakom såväl legend som flertaliga ögonvittnen.

1987 - Under sommaren hyrde gruppen en undervattensrobot från militären kallad "Lady Bird". Denna bestod av en fjärrstyrd videokamera som färdades längsmed sjöbotten på larvfötter. Systemet inbegrep en monitor på stranden, vilken mottog bilder från kameran. Tyvärr kom ingen ny information i dagen genom denna expedition.

1988 - Gruppen lade samman sina resurser och köpte en då väldigt modern undervattenskamera som fjärrstyrdes under ytan via propellrar, också med en monitor på stranden för att kunna övervaka bilderna. Det var under denna expedition som man fann något man tror är en läppsköld från ett sirendjur.

1992 undersöktes sjön av en maringeolog från Stockholms universitet. Undersökningarna genomfördes med vad som kallas en "side scan sonar", med andra ord ett sidoseende ekolod. Syftet med undersökningen var dock inte egentligen att hitta Gryttie, utan att mäta eventuella gasutsläpp från de påstådda djuphålen. Under denna undersökning så uppenbarades dock något intressant då mätinstrumenten registrerade någonting nästan fem meter under ytan som var massivt (alltså inte kunde ha varit ett fiskstim eller gas) och 4,5 meter långt.

Många är de som gått vidare på teorin om sirendjur. Vad är då ett sirendjur? De nu levande sådana lever enbart i tropiska vatten, såsom dugonger och manater, men fram till på 1763-talet fanns det en bland annat arktiskt levande art kallad Stellers sjöko som levde främst i Berings hav. Denna var också betydligt större än de tropiska varianterna (upp till fyra meter) på 7,5 meters längd. Stellers sjöko levde främst i ganska grunda vatten. Namnet kommer sig av den förste europe som beskrev arten, Georg Wilhelm Steller. Efter att Steller upptäckte och beskrev arten så blev den intensivt jagad på grund av såväl kött som skinn och 27 år efter att den upptäckts av europeer var den utrotad.

Om det skulle finnas ett bestånd av Stellers sjöko i Gryttjen så vore det i sanning en fantastisk upptäckt, nästan än mer fantastisk än om det skulle vara en helt ny art.
Eller så är det givetvis bara legender... Själv undrar jag varför man inte undersökt den upphittade läppskölden för att konstatera dess ursprung. Jag har gjort några små försök att nå ut till de jag funnit som namngivna medlemmar i gruppen för att ställa den frågan till dem det berör, om jag får någon kontakt kommer givetvis en uppföljning här på bloggen!

Stellers teckning av sjökon med två sjölejon för storleksjämförelse.

En bild av en nutida släkting till Stellers sjöko

Källor: Gryttie homepage, Wikipedia, Cryptopia, Radio Ljusdal

Veckans konstverk: Wallowa Lake Monster av Trendorman

Wallowa Lake Monster av Trendorman. Se mer av hans fantastiska verk på https://trendorman.deviantart.com/

Nessie: Ian Bremners foto

Välkomna tillbaka efter sommaruppehållet! Nu återupptar uppdateringarna varje söndag i och med det här inlägget. Först ut i flödet är ovanstående foto som togs i Loch Ness förra året.

En eftermiddag i september 2016 åkte den 58-årige amatörfotografen Ian Bremner kring Loch Ness och fotograferade. Ovanstående foto säger han sig inte ha noterat förrän han kom hem och häpnade över vad han såg. Bremner påstår sig ha varit en skeptiker som genom det här fotot blivit övertygad, men själv är jag inte lika övertygad direkt.

En jämförelse, först en inzoomning av fotot:

Och sedan en relevant jämförelse:

Bilden ovan är ett foto av en säl i just skotska vatten, och det är allmänt känt att sälar färdas upp via floden Ness, från havet till sjön.

Så även om det är ett fantastiskt foto så är det som mest fantastiskt för att det visar hur lurad man kan bli av sina egna - eller andras - ögon.

Kanske ligger det till med sälarna som med manaterna i den här charmiga serien:

Källor: The Sun, Doubtful News, Metro, Man versus Manatee

Jättemaneten

Att det finns stora maneter råder det ingen tvekan om, men då och då rapporteras om maneter som är så stora att det blir litet svårare att tro på.

Den största kända maneten i världen blir upp till två meter i diameter och med tentakler längre än världens största däggdjur - blåvalen. Det är ingen mindre än den röda brännmaneten, samma sort som inte är ovanlig på vår egen västkust.

1973 rapporterades det att skeppet Kuranda råkade i lag med en jättemanet. Denna spolades bort med hjälp av en slang, men hann bränna en av sjömännen så illa att han dog från sina skador. Senare undersöktes slemmet maneten lämnat på skeppet och det visade sig att det faktiskt var just en röd brännmanet.

Det har dock rapporterats flertalet gånger om gigantiska maneter, ofta beskrivet bruna till färgen. En dykare i australien beskrev hur en "brun massa" slukade en hel haj 1953. 16 år senare beskrev två dykare en manet som skall ha varit över 15 meter i diameter. Den beskrevs som mörklila med en rosa kant. De uppgav att de träffade på den här jätten strax sydväst om Bermuda.

Är det troligt att det finns så otroligt stora maneter? Det är svårt att avgöra, men vad vi definitivt vet är att havet fortsätter att ha stora, outforskade vattenmassor där man säkerligen kan och kommer göra spännande upptäckter!

Den röda brännmaneten

En vanlig syn vid kusten i Västsverige

Källor: Cryptidzwikia, Wikipedia