Gammelgäddan

Alla känner till gäddan i våra svenska vatten. Det inte alla känner till är hur stor den egentligen kan bli och att den även kan bli aggressiv mot människor. I och med att sommaren står för dörren, fiskesäsongen har börjat och badandet bara ligger några veckor framåt i tiden så tänkte jag att det kunde vara intressant att få reda på mer om denna best.
Nyckeln till att lära sig mer om okända djur är ju nämligen att känna igen de som är i högsta grad verkliga.

Namnet "gädda" har sin ursprung i det fornnordiska ordet gaddr, som betyder spik eller spets och syftar på gäddans tänder. Jämför med ordet "gaddar" som i praktiken är samma ord.

Honan blir markant större än hannen och rekordet för en hona som dragits upp och verifierats i Sverige är strax över 19 kilo, även om det cirkulerar historier om bra mycket tyngre gäddor. Alla är ju inte intresserade av rekordböcker heller. Min far har exempelvis dragit upp större gäddor än så, visserligen med nät, men ändå. Kanske kan jag leta reda på en bild så småningom för att visa er här på sidan.

Den mest spännande (och därmed också otroliga) fiskehistorien om en gädda kommer från Hornavan, vilket är Sveriges djupaste sjö. Den berättar om hur en lokal fiskare fått lite för mycket innanför västen innan han skulle vittja sina nät. Han lyckades på något sätt dock få ombord en gigantisk gädda som fastnat i nätet och ta in den till stranden. Väl där insåg han att han aldrig skulle orka släpa den hem, utan bestämde sig för att rensa och filea den på plats. När han vaknade upp nästa morgon så började han fundera på om gäddan inte varit väldigt mycket större än de brukar vara egentligen, så han gick ned till stranden för att se om huvudet i alla fall fanns kvar. Tyvärr hade det dock släpats iväg av vilda djur under natten. När han gick hem igen och vägde filéerna så vägde de 27 kilo, vilket torde visa på att gäddan i sig vägt runt 40 kilo!

Historier om gigantiska gäddor finns överallt i vårt land, och i varje sjö brukar det finnas en specifik "gammelgädda" som man talar om med både längtan och vördnad. Gammelgäddan ryktas alltid vara större, äldre och listigare än alla andra fiskar, en slags konung i sjön om man så vill.

Detta leder oss också in på att det finns legender om gäddor som faktiskt bär kronor. Dessa skall uppstå när en rovfågel attackerat gäddan, men gäddan i stället dykt och fågeln drunknat. Fågeln skall sedan då sitta fast så djupt med klorna att den så småningom ruttnar, men klorna sitter kvar som en krona ovanpå gäddan. Självklart finns det bara historier, men inga bevis på att något sådant någonsin förekommit.

Det finns också ganska många, och flera av dem sanningsenliga rapporter om gäddattacker. Det är inte så vanligt att en gädda attackerar en människa, men det händer med jämna mellanrum. Oftast handlar det om folk som blivit bitna i en hand eller fot när gäddan inte riktigt förstått vad den haft framför sig i sin helhet, men ibland kommer rapporter som avviker från detta.

Exempelvis har jag en bekant som när han bara var ett litet barn blev biten i axeln av en gädda. Tänk er själv den förvirring som uppstår när ett litet barn tultar upp ur vattnet och proklamerar "Mamma, fisken bet mig" med blodet rinnande från ena axeln.
Det har också hänt att gäddor på vissa platser blivit synnerligen rovgiriga och attackerat flera människor per sommar. Förmodligen är det något som slagit snett i huvudet på sådana djur, precis som med andra rovdjur som plötsligt börjar attackera allt i sin väg utan urskiljning.

Men, som sagt, det är ovanligt att gäddor blir gigantiska och det är ovanligt att de attackerar människor. Turligt nog borde det ju inte heller vara gammelgäddan som går på bitarstråk i och med att den nu skall vara så smart och listig... Och att bita för stora byten är ju inte så smart.


Källor: Wikipedia, personliga samtal, hörsägen

Ogopogo - sjödemonen från Kanada

Okanagan-sjön i Kanada är en möjlig hemvist för ett av de mest kända sjöodjuren, Ogopogo. Legenden börjar redan innan nybyggarnas tid med okanakaneindianerna. De kallade Ogopogo för Na-ha-ha-itkh eller n'ha-a-itk, vilket betyder ungefär "sjödemon". Det berättas att indianerna alltid tog med sig en hund eller kyckling som offer när de skulle färdas över sjön. På så sätt hade de något att ge till monstret om det närmade sig så att de själva kunde komma undan oskadda.

När nybyggarna väl dök upp i området så var Susan Allison, en missionärsfru, den första som såg Ogopogo 1872. Hon fick syn på något som liknade en stock ute i vattnet, men som sedan började simma mot strömmarna och vinden. Efter det har observationerna duggat tätt ända fram till våra dagar. Stränderna kring sjön är tätbefolkade och att se Ogopogo beskrivs inte ens som en ovanlig syn, vilket känns lite som en överdrift med tanke på att det tagits många filmer och fotografier vilka som vanligt inte visat någonting tydligt alls.

Den förste som lyckades filma något märkligt i sjön var sågverksarbetaren Art Folden 1968. Filmen är givetvis inte särskilt tydlig, precis som man kan förvänta sig av en så gammal film tagen av en lekman, men den har analyserats av otaliga experter och tycks trots allt visa något okänt levande i sjön.

Som vanligt när en varelse får en legend kring sig så är beskrivningarna av varelsen ungefär lika många som observationerna. En del säger att varelsen är väldigt bred, andra beskriver något som på det tjockaste stället är nästan en meter över ryggen eller smalare. Några säger att den har ett stort huvud, andra beskriver ett mindre. Färgerna skiftar, sättet att simma skiftar (allt från spiralliknande rörelser till ett mer ormlikt slingrande) och givetvis längden. Varelsen på Art Foldens film kan man dock genom att beräkna avstånd och storlek på träden vid stranden bedöma som ungefär 18 meter lång eller längre. Vanligaste längden som beskrivs är ungefär hälften av detta.

Faktum kvarstår dock att det finns massor med människor som svär på att det finns någonting extraordinärt i sjön. Experter, vanliga människor, ovanliga människor - alla sorters människor. Det är väl också det som fortsätter att hålla legenden vid liv och som när hoppet om att man en dag skall lyckas få bevis eller i alla fall en bra förklaring.

Källor: The Legend Hunters, Mysterycasebook, Art Folden Ogopogo video, Wikipedia, Lakemonsters of the word, Arthur C. Clarkes Gåtfulla Värld

Riktiga drakar: Tuataror (Rhynchocephalia)

Visst ser den väl ut som en ödla? Det är den dock inte. Tuataror eller "bryggödlor" som de också kallas på svenska är en alldeles egen kräldjursordning som i dag bara har två levande arter. De räknas in under kategorin "nutida dinosaurie" och "levande fossil", med andra ord djur som har mer gemensamt med utdöda varelser än med några som lever i dag. Alla deras släktingar dog ut för ungefär 100 miljoner år sedan.

Tuatarorna lever på Nya Zeeland där de haft mycket problem sedan människorna kom dit och tog med sig djur som kom att hota de uråldriga kräldjuren. Av den ena arten finns det i dag bara kvar runt 400 vuxna individer, men de lever dock tryggt och skyddade för tillfället.

En bryggödla kan bli upp till 80 centimeter lång (hanarna), men håller sig ofta kring 60 cm, medan honan är något mindre. De blir mellan 60 och upp till över 100 år gamla och växer över hälften av den tiden så att de blir större och större. Några experter tror att de rent teoretiskt sett skulle kunna nå 200 års ålder om förutsättningarna är perfekta.

Här kommer en annan väldigt intressant sak som gör tuatarorna unika och det är att de har ett tredje öga! Detta sitter ovanpå huvudet och syns bara på riktigt unga djur, eftersom de sedan blir övervuxna med skinn och fjäll. Dock har de förmodligen någon gång fungerat som vanliga ögon eftersom de har alla av ögats komponenter och är kopplade till hjärnan. Även i vuxen ålder när ögonen är dolda så tror man dock att de fortfarande kan skilja på ljus och mörker och kanske även samla in d-vitamin från solen.

Bryggödlan är för övrigt nattlevande, men tycker om att ligga och sola på dagarna om de är fullvuxna. De små brukar gömma sig under trädstammar och liknande, kanske främst för att de större ibland ägnar sig åt kannibalism. Utöver att äta upp varandra så tycker de om att äta insekter, spindlar, grodor, andra ödlor och fågelägg.

Tuatarorna finns i många olika färger och de kan också skifta färg flera gånger under sin levnadstid.

Det finns många inhemska legender om dem och de är enligt sägen budbärare åt Whiro, vilken är gud över död och katastrofer.

En brun bryggödla

En liten grön hane

Ännu en grön

Mer än så här kan man inte se av det tredje ögat till sist.

En större bryggödla med pärlor som utsmyckning på en tagg.

Tidigare fanns tuataran avbildad på New Zeelands mynt och här har smyckeskonstnärinnan Donna Spray gjort en vacker ring av den.

Och till sist en stor mörkgrå tuatara som vilar på en trädstam.

Källor: Wikipedia,  Department of conservation,

Axolotl - den lilla vattenguden

Denna märkliga varelse är ingen kryptid, utan finns i högsta grad på riktigt. Det är en alldeles speciell sorts mexikansk vattensalamander. Namnet Axolotl fick den av aztekerna och kan på språket nahuatl betyda två olika saker; den mest populära översättningen är "vattengud" medan översättningen "vattenhund" är nästan lika vanlig. "Xolotl" var nämligen dels namnet på guden för deformation och död, men kunde också betyda "hund". Exakt vilket av det som aztekerna tänkte på när de gav varelsen namnet lär vi nog aldrig få veta.

Från början fanns den i de två sjöarna Xochimilco och Chalco, men den senare finns inte kvar längre och den första är nu bara mindre kanaler och laguner. Det finns med andra ord inte så mycket plats kvar för axolotler i det vilda, och inte heller finns så många kvar i vilt tillstånd. Utöver boendebristen så beror det också på att man sålt dem som föda (!) i Mexico City. Numera är de dock rödlistade som utrotningshotad art.

Däremot är axolotlen som art inte hotad i fångenskap i alla fall, den är nämligen ett mycket populärt akvariedjur och finns i nästan alla länder i såväl privata bostäders mindre akvarium som djurparker.

En axolotl blir ytterst sällan mer än 40 cm lång och ofta bara kring 25 cm lång. Den har två häftiga egenskaper som är värda att notera: Den första är att den är nära släkt med tigersalamandrarna, så nära att den kan para sig med sådana och få ungar som ser ut som "vanliga" tigersalamandrar. Den andra är att den utan större problem kan återskapa förlorade kroppsdelar, såsom ben, svansar och till och med ögon och lever!

Här kommer den märkligaste saken med axolotlerna: De är helt vattenlevande, men kan i vissa fall genomgå en metamorfos och förvandlas till landlevande axolotler. De får då mer släta sidor av huvudet och gälarna avvecklas, bland annat. Ett populärt namn för dessa individer är "morpholotl".
Det är i sanning ett magiskt djur!

En axolotl. Det är märkligt att det ser ut som om de ler.

En ung axolotl.

En tigersalamander i sitt larvstadium. Visst är den lik en axolotl?

Källor: Wikipedia, Axolotl or Salamander, Axolotl.org, Axolotl