Riktiga drakar: Olm (Proteus anguinus)

En del tycker olmen har en del mänskliga drag

Naturligt enbart i underjordiska grottsjöar precis öster om Adriatiska havet lever ett mycket speciellt litet djur kallat olm. Olmen har inget pigment, och har tre rosa eller röda yttre gälar på varje sida, vilket gör att den påminner litet om axolotl som skrivits om tidigare här. Olmen har en långsträckt bål och fyra förhållandevis jättekorta ben. Den blir som mest 30 centimeter lång och har ögon som hos vuxna individer är helt täckta av hud och enbart ljuskänsliga.

Arten beräknas ha en livslängd på över 100 år och de kan gå över tio år helt utan mat. Det är en mycket ansenlig ålder för en liten ödla. 

En annan intressant sak med ödlan är att utvecklingen av såväl ägg som kläckta exemplar är helt beroende av vattentemperaturen. Vid 8° tar det sex månader för äggen att bli redo för att kläckas, medan i en vattentemperatur på 15° tar det hälften så lång tid! I tiogradigt vatten kan det dessutom ta 14 år för arten att bli könsmogen!

Olmen upptäcktes 1689 efter att några spolats upp ur grottorna av översvämningar. De beskrevs då som drakyngel och man trodde att de faktiskt var yngel till riktiga drakar som ryktades leva i grottorna i Slovenien. Det dröjde nästan hundra år innan olmen fick ett vetenskapligt namn och så småningom började bli känd som ett eget djur i stället för att vara en mytologisk avkomma.

Som om allt detta inte vore nog för att göra det här djuret speciellt så är teorin att arten existerat, mer eller mindre i sin nuvarande form i 15 millioner år.

Framben, bakben och långsmalt huvud.

Här ser man ganska tydliga likheter med axolotl

En ett år gammal olm från Postojnagrottans akvarium

Källor: Wikipedia, Postojnska Jama, ABC News

Märkliga stora gelébollar

Sedan 2002 har det inkommit multipla rapporter om märkliga, stora geléartade bollar som upptäckts både från båt och av dykare på ganska grunda vatten runt om i världen. Bara förra året, 2017, rörde det sig om ett tiotal rapporter, centerade vid kusterna utanför Norge och Sverige, men även vid Kanadas kust. Bollarna som setts är mellan en till två meter i diameter, somliga helt klara och genomskinliga, medan andra har ett rött stråk genom mitten.

Ett liknande fynd har gjorts utanför Turkiets kust 2015, men den bollen var närmare 4 meter i diameter.

Gemensamt för samtliga rapporter är att dessa gelébollar enbart hittats på relativt grunt vatten, ned till 20 meters djup. Rapporterna är i nuläget vanligast i kalla vatten.

Den starkaste teorin är att det rör sig om en form av skyddskapsel för bläckfiskägg, men innan någon tagit ett vävnadsprov är det omöjligt att avgöra om så är fallet. Gro I van der Meeren som arbetar som forskare vid Havsforskningsinstitutet i Norge säger att det enda som de är övertygade om är att det rör sig om någonting levande, och troligen ofarligt.
Jättebläckfiskar har förts på tal, men eftersom dessa bara rör sig på ofantliga djup och gelébollarna enbart observerats på grunda vatten verkar det inte särskilt troligt att det handlar om deras ägg. Betydligt troligare är att det handlar om olika medlemmar av bläckfiskfamiljen med det latinska namnet Omnastrephidae, då de i fångenskap har observerats lägga ägg i sådana här kapslar, förmodligen som en skyddsmekanism så att äggen hinner utvecklas till fullo innan de kläcks. Medlemmar av den familjen finns också spridda i såväl varma som kalla hav över hela jordklotet. Konstaterade fynd av sådana gelébollar har också gjorts utanför Nya Zeeland.

Flertalet av arterna inom nämnda familj är väldigt hårt ansatta vad gäller utfiskning, och förhoppningsvis innebär ökningen av observationer att dessa arter har återhämtat sig och fortplantar sig flitigt.

Fyndet i Turkiet 2015

Dykare med en av gelébollarna

En 80 cm geleboll kring äggen från en Todarodes Pacificus

Äggmassa på 10 meters djup utanför Nya Zeeland 2004.

Källor: GP, Havet.nu, Mother Nature Network, Calocean Project, ResearchGate

Mystiska dinosaurliknande kvarlevor funna i Indien

Foto med mätningar av fyndet

I november 2017 fann man de här märkliga kvarlevorna när man rensade ur ett sedan länge övergivet ställverk i Jaspur, Indien. Rummet där man gjorde fyndet under litet bråte hade inte varit öppnat på 35 år. Visserligen en ansenlig tid för ett rum att vara stängt, men inte förväntade man sig ett så märkligt fynd för det.

På bilden ovan kan ni se mätningarna av kvarlevorna. Kroppen var 28 cm lång och huvudet 9 cm.

Myndigheter kontaktades och vid en första undersökning kunde man inte fastslå vad för slags djur det rörde sig om, även om det inte är svårt att se likheten med en dinosaurie.
Många har efter att ha sett bilderna på internet påstått med säkerhet att det rör sig om en katt, men efter att ha betraktat bilderna och de videor som finns av fyndet ställer jag mig ytterst tveksam till detta. Dels för att ögonhålorna är helt felaktigt placerade för att det skall röra sig om en katt, men främst för att både en Dr Parag Madhukar Dhakate, en konservator för Indian Forest Service samt palentologstuderande Aaryan Kumar vid Delhi University har undersökt kvarlevorna och torde vara kunniga nog för att känna igen en katt om de ser en.
Ingen av dem säger dock att det rör sig om en dinosaurie, även om båda medger att det ser ut som det.

Dr Dhakate uppgav att kvarlevorna har sänts till Dr Badhaur Kotia som är en palentolog vid Kuman University.

Någon vidare information om vad man kom fram till vid analysen har inte undertecknad hittat, så om ni läsare vet mer får ni gärna berätta det!

Ett kattskelett. Visst finns det likheter, men titta på huvudet och jämför.

En till bild på kvarlevorna.

En dakotaraptor, vilket är en av de dinosaurier man tycker fyndet liknar.

Källor: Mirror, DailyMail, TimesofIndia, IndiaExpress

Kort från Loch Ness

Jag fick häromveckan in några bilder från en kär vän som besökt Loch Ness och som gått med på att dela bilderna med oss. Inget monster syns visserligen här, men sjön är ju alltid intressant ur en kryptozoologisk synpunkt, så håll till godo!

Ruinen av Urquhart Castle är ett välkänt ställe där många siktat Nessie

Spegelblanka Loch Ness

Andre styrman Agnes Olsson passade på att leta efter Nessie!

Bläckfiskstäder i havet

Två av stadsborna i Octlantis

Sedan bläckfisken Octopuis Tetricus upptäcktes 1852, har man trott att den arten är ensamlevande och väldigt sällan rör sig i närheten av andra bläckfiskar. Det var allmänt vedertaget i forskarvärlden att de bara träffade andra individer av sin art en gång om året för att fortplanta sig, men för åtta år sedan upptäcktes något som omkullkastade hela den teorin. 2009 fann man nämligen något som bara kan beskrivas som en bläckfiskstad på havsbotten utanför Australien. Forskarna teoretiserade om att samlingen av bläckfiskar berodde på ett oidentifierat objekt (förmodligen av mänskligt ursprung) som råkade ha blivit en centralpunkt vilken bläckfiskarna sedan byggde sina lyor kring. Föremålet är  runt 30 cm långt och helt övervuxet, möjligen gjort av metall. Staden döptes till Octopolis och har bevakats sedan den upptäcktes. Det finns alltid mellan två och 16 bläckfiskar på plats, året runt.

Förra året, 2017, rapporterades ännu en bläckfiskstad med samma art inte långt från Octopolis. Denna döptes till Octlantis och har ingen märklig artifakt som kan förklara stadens uppkomst.
En doktorand som forskar kring städerna beskriver att bläckfiskarna mycket snillrikt har skapat sina lyor av skal från djur de ätit och andra ting de funnit på botten. Det är ju sedan tidigare känt att bläckfiskar är ett av få djur som dekorerar sina hem, och nu har de alltså också visat sig bygga städer!

Precis som i alla städer kan det gå tufft till i Octopolis och Octlantis. Förutom att allt liv i städerna attraherar rovdjur så har det också varit mycket aggressioner mellan bläckfiskarna i städerna. Hanarna ägnar stor del av sin tid med att jaga ut varandra från lyorna. Bråken har till och med gått så långt att man observerat hur bläckfiskarna tycks kasta saker på varandra!
Forskarna har ännu inte kommit på en anledning till det här beteendet och det är en av de saker som studeras närmare.

Forskarna tror heller inte att det här med städerna är ett nytt fenomen, utan att vi människor helt enkelt bara blivit bättre på att observera bläckfiskarnas liv och därmed fått möjlighet att upptäcka sådana här unika och fantastiska saker. Man tror nämligen att både Octopolis och Octlantis är resultatet av bläckfiskar som umgåtts i generationer, och ingenting som skapats nyligen.

Källor: EarthTouch, Quartz, ScienceAlert