Monstret i dammen

Stillbild från Jeremy Durants video i april 2019

Det har börjat cirkulera ett par videoklipp som först publicerades för över en månad sedan i år, videoklipp som visar en ganska blank vattenyta och hur någonting syns delvis ovanför ytan, samt att mannen som filmar undrar vad det är och om det är en alligator. Jag bestämde mig för att ta en närmare titt på det hela.

Vi kan börja med att kika på videoklippen ifråga:

Dammen ifråga ligger i Akron, Ohio, och heter Little Turtle Pond. Den används till sportfiske för barn och är på sitt djupaste ställe bara runt 1,5 meter. Det kan ju också förklara varför mannen som filmade var så förvånad över att se någonting av en litet större storlek i dammen.
Vattnet beskrivs som mycket grumligt och sikten i det är inte särskilt bra. 

De som arbetar i parken säger att det absolut inte rör sig om en alligator, utan snarare en större fisk, förmodligen döende då den ligger som den gör vid ytan. Jag är beredd att hålla med dem, särskilt efter vidare undersökning av saken.

Efter att ha läst igenom all information som fanns att tillgå om Little Turtle Pond så fick jag nämligen också reda på att man varje år släpper ut fisk i dammen, utöver öring och abborre även "catfish", det vill säga amerikansk mal. Det är viktigt att göra en skillnad eftersom de europeiska malsorterna kan bli väldigt långa, och likaså de östländska, medan de i Amerika är betydligt mindre. De blir sällan mer än 1,5 meter långa. Samma längd som djupet i Little Turtle Pond, med andra ord.

Till saken hör dock att malar tenderar att kunna bli ganska gamla och gillar dyiga bottnar, något som rapporten om det grumliga vattnet talar för att dammen i fråga har.

Efter att till sist ha rådfrågat en expert kring videon så känner jag mig trygg i att anta att det hela rörde sig om en mal. Inte så mystiskt, men de är väldigt fascinerande fiskar som ovanligt ofta blir beskyllda för att vara sjöodjur.

En stilig mal.

Källor: Mysterious Universe, Summit Metro Parks, A Medium Corporation, Wikipedia

Valar i våra vatten

Knölval av: Katelyn Malmsten

Jag har tidigare skrivit om knölvalarna som siktas ibland i Östersjön, men jag har också insett att många inte känner till riktigt hur många olika sorters valar som man kan sikta i svenska vatten, både på väst- och östkusten.

Knölvalarna har fortsatt att siktas i Östersjön, och det verkar även som att en eller flera har lyckats övervintra, trots att vi ändå talar om världens mest förorenade hav, vars flora och fauna är väldigt känslig och där det inte borde finnas mat för att hålla ens en större val vid liv under en längre tid.

Knölvalen är också den av de stora bardvalarna som snabbast återhämtat sig efter att det infördes ett fångststopp på dem. När fångststopp utfärdades 1966 fanns det omkring 20 000 knölvalar och nu beräknar man att populationen är uppe i cirka 80 000 valar. Det betyder att knölvalen gått från att vara en hotad art till att oetas bort från den listan och fortfarande öka i antal!

Öresvin/flasknosdelfin är inte ovanligt i svenska vatten.

Utöver knölvalarna har man i Östersjön under de senaste fem åren sett den litet vanligare tumlaren, men även litet mer oväntade valar såsom grindval, vikval och flasknosdelfin (öresvin). Flera av dessa sorter har siktats även i de norra delarna av Östersjön, så inte bara nära själva mynningen in från de stora haven. År 2012 såg man även en större val, troligen knölval, så långt upp som utanför Luleå.

Späckhuggare, foto: Center for whale research

När vi sedan vänder oss mot västkusten kan man ha turen att råka på än mer överraskande valar, eller vad sägs om att din båt blir omgiven av en hel flock med späckhuggare? Detta hände exempelvis i maj 2016 när en Martin Boman med sin nioårige son åkte med sin motorbåt från Göteborg till Smögen. Mellan fem till sex individer var ibland så nära båten som bara någon meter. Det måste absolut räknas som en upplevelse för livet.

Kaskelotflocken i Kosterfjorden. Foto: Sara Rausenstierna

I Kosterfjorden iakttog man förra året sju till åtta kaskeloter som simmade norrut en måndagseftermiddag. Det är en helt unik händelse då man de senaste två hundra åren bara rapporterat två kaskeloter längs svenska kuser, varav den ena var död och flöt iland 1988 och nästa sågs 2016.

Kaskeloten är den största utav tandvalarna och därmed också det största kända däggdjuret med tänder som nu lever på vår planet.

En kaskelot blir upp till 18 meter lång, väga 50 ton och kan leva i över 70 år. En sak som just kaskeloterna är kända för är att de kan djupdyka mer än en kilometer ned under ytan, och att de inte helt sällan har påträffats med spår efter gigantiska sugkoppar från jättebläckfiskar efter sådana färder.

För de som är mer intresserade och har lust att försöka få möjligheten att med egna ögon se valar i svenska vatten rekommenderar jag varmt den fantastiska sidan valar.se.

Källor: valar.se, Expressen, PRI, Wikipedia

Yetifoton då och nu

Yeti av Meli-Val

År 1889 publicerades de första rapporterna om spår efter en väldig humanoid i Himalaya i västerländska tidningar. Detta skedde i och med att britterna under just 1800-talet började utforska området. Givetvis har snömannen varit känd under en betydligt längre tid i sina hemtrakter, men det var först då som ryktena nådde ut till resten av världen.

Under 20-30-talet kom många rapporter om yeti i vår västliga media. Intresset blev ännu större under 50-talet och har väl egentligen aldrig helt avtagit efter det, även om det går i vågor precis som allt annat.
De allra flesta rapporter har kunnat motbevisas. En skalp som påstods komma från en yeti visade sig vara tillverkad av delar från en antilop, en skeletthand var mänsklig, päls har ofta visat sig vara björnpäls om den väl nått så långt att den blivit undersökt. Av rapporterna på 1900-talet så står dock något fortfarande som ut, nämligen de foton som togs 1951 av bergsbestigaren Eric Shapton. Ännu har man inte kunnat motbevisa bildernas äkthet.
Originalbilderna såldes 2014 på en onlineauktion och inbringade 6,875 pund (idag värt 84705 kronor).

Den mesta kända av Eric Shaptons bilder.

På baksidan av ett av fotografierna hade en annan bergsbestigare, Tom Bourdillon från expeditionen skrivit följande:

"Här är fotona av fotavtrycken. [...] Vi fann dem i ett högt bergspass vid Nepal-Tibetanska flodområdet under Everestexpeditionen 1951. De verkade komma från ett annat pass på ungefär 6000 meters höjd, och sedan ned till 5700 m där vi först såg dem, och sedan vidare ut över glaciären. Vi följde dem nästan en mil [Engelsk mil = 1,6km]. Vad det är vet jag inte, men jag är ganska säker på att det inte är något djur som man vet finns i Himalaya, och att det är stort. Jämför djupet med spåren gjorda av Mike Ward (ingen lättviktare) i snön."

Nämnda bild av spåren med Mike Wards spår bredvid.

Efter dessa foton fortsatte rapporterna att komma, även in på 2000-talet, främst från just bergsbestigare som sett spår eller trott sig se själva varelsen.

Och då är vi alltså framme vid nutiden, när tidningarna skriver om att den indiska armén funnit spår efter "den fruktansvärde snömannen". Fotspåren upptäcktes den 9:e april, men man väntade litet och jämförde fotspåren med tidigare rapporter om yeti innan man släppte bilderna och nyheten över Twitter, något som upprört många som inte tycker att en armé skall "twittra om fantasivarelser". Själv tycker jag att det är mycket spännande och att om en officiell organisation finner intressanta spår skall de självklart sprida informationen vidare. Hur skall man annars kunna avgöra vad bilderna visar, om ingen någonsin får se dem?
Utöver att många anser spåren vara falsarium så är det också några som tror att de kan vara från en björn gående på två ben. Detta stämmer intressant nog med faktumet att av nio undersökta "bevisföremål" för yetis existens så visade sig åtta av dem vara från björnar, men inte vilka björnar som helst utan en okänd sort som påminner om isbjörnar, möjligen en hybrid mellan isbjörn och brunbjörn enligt forskarna. Sådana hybrider är inte helt omöjliga, då de redan är konstaterade på andra sidan av Atlanten i form av korsningar mellan grizzlybjörnar och isbjörnar, en korsning som till och med är fertil, till skillnad från många andra artkorsningar.

En "grolar" eller "prizzly", vilket då är nämnda korsning.

Enligt mig är det en vinst oavsett, för en okänd björnsort är verkligen inte fy skam!

Källor: Christie's, Science, LiveScience, Svenska Dagbladet, 

Indian Army, The Guardian, BBC, Wikipedia, Dagens Nyheter, 

Det oförklarliga (1986) ISBN 91-7024-246-1