I skräcködlans spår
Det har nu varit uppehållsväder under flera dagar, vilket lyckligtvis tycks ha lett till framsteg i mitt sökande efter den mytomspunna besten Mokele Mbembe. I går anlände en två mindre båtar från en närliggande vänlig stam som just med nöd och näppe klarat sig ur ett möte med den gigantiska ödlan. Genast utrustade jag en undersökningsgrupp och begav mig från vårt läger.
Det grönbruna vattnet låg alldeles stilla och moskiterna surrade som vansinniga kring våra huvuden. Stundtals fladdrade overkligt stora fjärilar förbi och tjocka, repliknande lianer hängde ned över vattnet. Jag var själv spänd intill bristningsgränsen och lyssnade bara med ett halvt öra på vad mitt sällskap samtalade om, även om jag förstod relativt mycket, ty jag har delvis börjat lära mig deras språk nu, tack vare min guide och vän Modibo.
Efter flera timmars färd tycktes någonting förändras i vår omgivning. Apornas tjattrande blev alltmer avlägset och fåglarna tycktes hålla sig undan. Det var som om hela naturen bävade. Mobido upplyste mig om att vi nu var nära den plats där Mokele Mbembe synts till. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte kände en isande känsla i magtrakten.
Plötsligt anade vi en rörelse bland djungelns täta vegetation. Något stort var på väg rakt ned mot floden. Mot oss. Jag tror att vi alla höll andan när ett gråaktigt huvud bröt fram mellan träden och avslöjade en elefant. Lättnaden var stor, men i mitt hjärta satt även besvikelsen som en giftig gadd. Denna besvikelse fick snart ge vika då vi från vårt färdmedel såg något spektakulärt på strandbanken; stora fotavtryck i leran av en sort jag tidigare bara anat i mina drömmar.
Spåren tycktes vara dagsgamla och efter en kort diskussion bestämde vi oss för att följa dem djupare in i djungeln. Bara Gud allena vet vad vi kommer att finna där.
Antecknat av Prof. L.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar