Meddelande

Ville bara säga att bloggen snart kommer att bli mer aktiv igen! En ny artikel kommer i veckan. Ursäkta att ni har fått vänta!

Afrikas storfot

Sedan 1800-talet har det florerat rykten om en afrikansk jätteapa som gått under det dramatiska namnet ”Lejondödare” eftersom den sägs kunna döda stora byten såsom just lejon, ett beteende man tidigare aldrig stött på hos apor.

I början på 2000-talet fick primatexperten Shelly Williams möta dessa apor öga mot öga. Hon och hennes medhjälpare hade spårat aporna genom skogen. Då en av spårarna utstötte ett ljud som skulle låta som en sårad antilop kom plötsligt fyra av aporna rusande mot dem. Om det hade varit ett skenangrepp skulle de ha skrikit för full hals för att skrämmas, men de var helt tysta och stora. Innan Shelly visste ordet av stod de framför henne, men när de förstod att det var en människa stannade de upp och försvann ljudlöst in i skogen igen.

Apan, som går under namnen "Biliapa" eller "Bondo Mystery Ape" har senare uppdagats vara en sorts schimpans, men dubbelt så stor mot andra schimpanser. En biliapa kan bli två meter lång när den står upprätt (vilket den gör ibland) och väga runt 100 kilo. Fotavtrycken kan bli minst 34 centimeter långa, vilket också är fotavtryck större än de hos både schimpanser och gorillor, det är därför den ibland kallas ”Afrikas storfot”. Skallen är större än hos andra schimpanser och det finns rapporter om att de skall ha en benkam på kraniumet, precis som gorillor.
Pälsen är svart och tycks skifta mot grått över hela kroppen när de åldras.

Även i beteende finns det en del skillnader gentemot andra schimpanser. Biliapan bygger bland annat bon på marken, vilket de har gemensamt med gorillor. Skillnaden där ligger dock i att de återvänder till sina bon och sover i dem under en längre tid, medan gorillor ständigt bygger nya. De fördrar även annan sorts terräng än gorillor för sitt bobyggande.
Det intressanta är ju också att biliapan vågar bo på marken i ett område som trots allt är fullt med stora rovdjur, vilket också är det enda ordentliga belägget för att de skall kunna rå på stora kattdjur. En del antropologer spekulerar i huruvida biliapan kan använda tillhyggen som vapen.

Biliapan verkar synnerligen orädd för människor och visar ingen aggressivitet gentemot sina ständigt upprättgående släktingar. Detta är förmodligen för att de sällan eller aldrig mött människor förut.

Forskningen kring biliapan har gått trögt på senare år, kanske främst på grund av att Shelly Williams blev skjuten i ryggen när hon råkade komma i vägen för en knarkuppgörelse 2005. Efter det har hon varit invalidiserad och rullstolsbunden och forskningen har lämnats vidare till andra.

Överlag gör den här upptäckten att tankarna kring yeti och storfots existenser inte längre känns fullt lika avlägsna.

Biliapa

Shelly Williams med fotavtryck från biliapa

Biliapa

 Tack till Anna Bergkvist för artikelidén!

Källor: Cryptomundo, BBC, Anthropology.net, Illustrerad Vetenskap

Jättelik färskvatten-stingrocka

Den jättelika stingrockan som lever i floder i sydöstra Asien är en av de mest märkliga sötvattensfiskarna. Den kan väga mellan 500-600 kilo och ett antal meter i diameter. Den har även en giftig gadd som kan bli 38 centimeter lång. Honorna blir dessutom betydligt större än hanarna.

Det är osäkert om den lever enbart i sötvatten, men om den gör det så är det den största sötvattensfisk som finns. Tyvärr har det också blivit mäkta populärt för sportfiskare att ta in ett exemplar, plus att de för lokala fiskare kan innebära en såpass god slant att arten på senare år blivit alltmer ovanlig.

Många av de riktigt stora exemplaren har hittats i Mekong-floden, vilket är extra intressant i och med de rapporter som inkommit om en drake i just den floden. Kanske ligger en många meter lång stingrocka med en ännu längre svans bakom ryktena?

I och med att forskare endast har känt till den här fisken sedan 1990, så är det ju möjligt att det finns ännu större exemplar än vad man hittills fångat.

Källor: National Geographic, Wikipedia, Oklahoma division of I.C.E.

Bloglovin'

Follow my blog with Bloglovin

Attackerar jättebläckfiskar båtar?

Bilden ovan är inte särskilt unik. Temat med jättebläckfiskar som attackerar skepp har ofta dykt upp genom historien, men har lika ofta tagits för rena fantasibilder. 2003 hände någonting som kom att ändra den uppfattningen för många.

Den franske seglaren Olivier De Kersauson deltog i en jorden-runt-seglats. Han hade seglat i ett antal timmar och befann sig utanför Madeira när båten plötsligt saktade ned betydligt och till sist gick ned till halvfart. Det han snart upptäckte var att en jättebläckfisk hade klamrat sig fast vid båtens skrov. De Kersauson kunde se två tentakler som låste rodret, vilka han beskrev var dubbelt så tjocka som hans egen arm. Bläckfisken började efter en stund att skaka båten. Då varken De Kersauson eller hans besättning visste vad de skulle ta sig till så beslutade de sig till sist för att stanna båten, vilket ledde till att bläckfisken släppte taget och försvann tillbaka ned i djupet.

Bevisar det här någonting? Ja, givetvis. Det bevisar att jättebläckfiskar trots allt mycket väl kan ha angripit skepp, även förr i världen. En del teorier talar för att bläckfisken kan ha misstagit skeppet för en kaskelot, vilket är jättebläckfiskens enda (kända) naturliga fiende. Kanske var inte bläckfiskarna lika stora som den på bilden här ovan, men om tentaklerna är dubbelt så tjocka som en vuxen mans arm så var det förmodligen skrämmande nog ändå.

Källor: BBC News,  Journeyman Pictures

Filmtips: Trolljegeren

Trolljegeren är en norsk film som borde roa alla som är intresserade av kryptozoologi. Den målar upp en (inom filmvärldens ramar) trovärdig bild av en hemlig existens av troll i Norge och berättar historien om mannen som är anställd för att hålla efter dem.

Vilken genre man egentligen skall placera Trolljegeren i är lite oklart, men någonstans mellan låtsasdokumentär och actionkomedi borde nog vara ganska korrekt.

Trots att filmen är filmad med handkamera i dokumentärstil så är det ingenting man stör sig på och en intressant detalj är att kvaliteten skiftar efter vem av karaktärerna i filmen som håller i kameran just då.
Trollen själva är snyggt gjorda, om än inte fantastiska och allt som allt är det en mycket underhållande film som är väl värd ett inköp.

Märkliga djur: Genomskinliga ålar (Leptocephalus)

I vår nyaste artikelserie "Märkliga djur" kommer det att dyka upp artiklar om djur som kanske inte är ovanliga, men i alla fall såpass märkliga att filmklipp som det ovan genast bemöts med skepsis av mindre insatta.

Leptocephalus är nämligen inget mytomspunnet och ovanligt djur, utan helt enkelt ett ålyngel. Dessa yngel har väldigt tunna kroppar vilka innehåller en geléliknande substans på insidan och ett tunt lager muskler på utsidan. Ynglet saknar även röda blodceller ända tills de vidareutvecklas till unga ålar.

Leptocephali skiljer sig från de flesta fiskyngel eftersom de blir ganska stora, runt 6-30 cm långa och ibland längre än så. De har även en väldigt lång yngelperiod som sträcker sig mellan tre månader till över ett år.
De kan simma både framlänges och baklänges och är ganska snabba.

Länge var det oklart vad de åt för någonting eftersom man aldrig hittade plankton (den vanligaste maten för yngel) i deras system. Nyligen insåg man att de verkar äta de små partiklarna som flyter omkring fritt i havet.

Leptocephali-yngel bor i de övre 100 meterna av havet under natten och ofta lite djupare under dagen.
De kan även innehålla i det närmaste självlysande punkter, vilket man kan se på den här fantastiska videon, vilken var den första filmningen av fenomenet:
Ophichtid leptocephalus off Kona, Hawaii

Källor: Australian Museum, Wikipedia