Megalania i Australien

Det dök nyligen upp en ögonvittnesrapport från Australien där vittnet själv uppger att han och två andra sett ett djur som mest av allt påminner om den utdöda Megalania prisca, en släkting till den nu levande Komodovaranen.

Ögonvittnet berättar själv att han och hans två vänner bevittnade djuret 2003, nordväst om Sydney. Han beskriver besten som stor nog "att kunna äta en panter" och minst fyra meter lång. Benen beskrivs som tjocka och huvudet som "the size of two large footballs". Bredden var mellan 60-70 centimeter och höjden runt en halvmeter, samt att varelsen var ungefär 20 centimeter ovanför marken när den rörde sig. Svansen var runt 30-40 centimeter i diameter och cirka två meter lång.

Han säger själv att ödlan i fråga såg ut exakt som den utdöda Megalania, och därmed också var väldigt lik vår Komodovaran. Kryptozoologi.se gör sitt bästa för att komma i kontakt med ögonvittnet för vidare information.

Wikipedia skriver om Megalania:

"Megalania prisca ( betyder "Forntidens stora vandrare", översätts ibland felaktigt som "Jätteslaktare från forntiden" )( även kallad Varanus prisca ) var ett släkte med förhistoriska jätteödlor, nära släkt med den moderna komodovaranen. Lämningar efter Megalania har hittats i centrala och östra Australien, och den var en del av den stora megafaunan som man tror fanns där fram tills för omkring 40 000 år sedan."

Ny sida

Vi har nu flyttat kryptozoologi.se till en ny plattform i och med att det var oräkneliga problem med den tidigare. Alla gamla artiklar är återpublicerade och ni kan räkna med att det snart dyker upp helt nya!

Mordiskt monster i Sibirien

Under de senaste tre åren har officiellt 19 personer drunknat i Tjanyjsjön i Sibirien. Enligt de boende på orten beror dödsfallen på ett människoätande monster i sjön som de döpt till Nesski efter det betydligt mer vänliga sjöodjuret som sägs finnas i Loch Ness i Skottland. Lokalborna säger även att det är fler än de officiellt angivna som har fallit offer för monstret.

Nu senast var det en 59-årig man som försvann i sjön. Hans vän berättar att de var ute och fiskade när mannen fick napp. Styrkan hos vad som än fanns på andra änden av reven var dock så stor att båten kapsejsade och den ene av männen drogs ned under ytan och försvann spårlöst. Detta tycks vara ett repeterat mönster då liknande historier har berättats vid tidigare drunkningar.

I detta precis som i de allra flesta av de andra fallen har inga kvarlevor dykt upp. I några få fall har kvarlevor faktiskt spolats iland och dessa sägs då haft bitmärken från ett djur med stora tänder.

Ett annat uppmärksammat försvinnande i sjön skedde för tre år sedan då en elitsoldat i trettioårsåldern var ute med en båt. Sjön var lugn, men helt plötsligt började båten skaka för att sedan slå runt. Elitsoldaten försvann även han ned under ytan för att inte dyka upp igen.

Tjanyjsjön är en stor sjö till ytan, över nio mil lång och åtta mil bred. Så långt är den lovande som sjö för ett monster, men den når bara ett djup på sju meter.

Några teoretiserar om huruvida det här bara är ett påhitt för att locka turister. Dock tycker jag att om de ville göra det så hade de hittat på ett mer innovativt namn på monstret.

Källor: Aftonbladet, Wikipedia, Mail Online, Thaindian News, Express
Ursprungligen publicerad Jul 14th, 2010

Jätteråttan i vulkanen

Under 2009 upptäcktes en rad nya djur i den utslocknade vulkanen Mount Bosavi i Papua Nya Guinea. Upptäckten gjordes av en grupp brittiska biologer under filmandet av en dokumentär för CNN.

Förutom en groda med huggtänder så hittade man också en av världens största råttor. Råttan har lång, silverbrun päls och mäter över 80 cm i längd samt väger runt 1,5 kg.

Det exemplar som infångades visade sig vara fullständigt orädd för människor och synnerligen hanterbar. Anledningen till detta är helt enkelt att den inte direkt stött på människor förut och inte ser dem som något hot.
Ännu har inte den här gnagaren fått något vetenskapligt namn, men tills vidare kallas den ”Ullig Bosaviråtta”.

Källor: Wikipedia, CNN
Ursprungligen publicerad Jun 17th, 2010

Ny jätteödla funnen!

Det är sällan man får glädjen att presentera ett helt nyupptäckt djur. När djuret i fråga dessutom är både landlevande och en riktig bjässe är det ännu mer fantastiskt.

2004 hittade man exemplar av denna ödla i bergsskogarna på ön Luzon i Filippinerna. Genom DNA-tester kunde man fastställa att det är en helt ny art och nu i april 2010 blev den bekräftad som egen art och fick namnet Varanus bitatawa.

Ödlan är märklig på många sätt, kanske främst för att den blir över två meter lång och kan väga runt tio kilo. Att ett så stort djur undgår upptäckt av vetenskapen är ovanligt om än inte helt omöjligt. Varanus Bititawa är bland annat till naturen en mycket skygg varelse som till merparten är trädlevande. Den äter dessutom bara frukt.

Infödingarna på ön Luzon känner givetvis till ödlan sedan länge och den är eftersökt på grund av dess goda kött.

 Källor: Svenska Dagbladet, Times, Wikipedia, Greenfudge
Ursprungligen publicerad Apr 9th, 2010

Bevingade katter

Bevingade katter är ett faktum som fångats, undersökts och dokumenterats både med fotografier och på film. Det finns en bra bit över 100 rapporterade bevingade katter och runt 30 av dessa har undersökts och dokumenterats.

Den första rapporten kommer från 1842 (England) och den senaste år 2009 (Kina), så att detta är ett fenomen som kommer att fortsätta dyka upp råder det knappast något tvivel om.

Det är dock ingalunda endast i andra länder som bevingade katter förekommer. I juni 1949 sköts en bevingad katt i norra Sverige. Kroppen stoppades upp och ställdes ut på ett museum. Historier om att bakbenen var fjäderklädda och att katten faktiskt flugit när den skjutits, fick en professor Rendahl från Naturhistoriska riksmuseet att undersöka händelsen. Han kunde konstatera att katten var fullt normal, förutom att den på ryggen hade ett par långa hudutväxter som tillsammans gav en ”vingbredd” på nästan 60 cm. Det är de längsta vingarna på någon dokumenterad katt.

Dessa luddiga utväxter som ser ut som vingar kan dyka upp överallt på kattens rygg och de behöver inte födas med dem, utan de kan börja växa efter ett till flera år. Vingarna är ingalunda endast bara luddiga skinnflikar eftersom det finns dokumenterade fall där de faktiskt innehåller benstruktur och muskelfästen (även om det finns fall med pälsklädda skinnflikar också). Det har till och med visat sig att flera av katterna kan höja och sänka sina vingar och att en del av dem använder dem för att hoppa högre eller glidflyga när de hoppar ned från en hög höjd. Det har också rapporterats om katter som tycks använda sina vingar för att springa fortare.

Självklart finns det också katter vars ”vingar” enbart är pälstovor som plattats ut och som flaxar omkring när de springer. Detta bör väl dock mer räknas som vanskötta missar i stället för bevingade katter.

Hur kommer det sig då att katter får vingar? En populär förklaring är att det finns en sjukdom som gör att huden på kattens rygg blir elastisk och seg. Den kan dras ut flera centimeter och ibland åker den inte tillbaka. Vid vissa tillfällen verkar det också som om muskler börjat växa i den utdragna huden eftersom vissa katter faktiskt kan röra på vingarna. Detta förklarar ju dock inte benstrukturen som upptäckts i några exemplar. Något som dock skulle förklara detta är att det rör sig om siamesiska tvillingkatter där den ena tvillingens ben sticker ut från den andras rygg.
Den tredje förklaringen är givetvis att det hela rör sig om en genetisk mutation, vilket getts som förklaring på den kinesiska katten som år 2009 fick vingar med benstruktur som växte ut på dess rygg.

En intressant sak är ju också den att om vingar visar sig vara något positivt för katter så kommer de bevingade katterna att med evolutionens gång öka i antal och i framtiden kommer det således kanske finnas en hel ras med flaxande katter. Är inte det en svindlande tanke?

Källor: Den flygande katten (John Michell – Robert J.M. Rickard), Wikipedia, Ananova, Messybeast, Unga Fakta

Ursprungligen publicerad Apr 4th, 2010 

Nya bilder på Storfot!

I går (8 januari) spelades ett märkligt videoklipp in av en familj på den Amerikanska Östkusten som var på en skogsutflykt. De lyckades filma något som de först trodde var en björn högt uppe i ett träd. Ju närmare de kom desto mer tvivlande blev de på att det som satt i trädet var en björn eftersom varelsen mer liknade en stor apa.
På grund av apbristen i Maine spekuleras det om huruvida det som sitter i trädet kan vara en bigfoot. Efter att själv ha sett videon så har jag precis som alla andra svårt att sluta mig till vad för slags varelse det kan vara, men underligt är att den inte tycks reagera trots att familjen visslar och lockar på den.

 Ursprungligen publicerad Jan 9th, 2010

Riktiga drakar: Komodovaran (Varanus komodoensis)

I den andra delen av artikelserien ”Riktiga drakar” skall vi besöka världens största bevisade ödla. Komodovaranen eller Komododraken som den också kallas kan bli upp till 3,13 meter lång och väga över 160 kilo. I vilt tillstånd finns den bara på några få öar i Indonesien och där finns det bara kvar runt 4000-5000 exemplar.
Arten upptäcktes av Européer först 1910, och även om den givetvis varit känd av lokalbefolkningen långt innan dess så räknas detta som komodovaranens upptäcktsår.

Komodovaranen är en köttätare som både jagar själv och äter kadaver som den hittar. Yngre komodovaraner är fläckiga i  röda, bruna, gula och svarta nyanser, men när de blir äldre och större blir färgen mer eller mindre enfärgat gråsvart.
Svansen är lika lång som kroppen och har ett sextiotal sågformade tänder som kan bli upp till 2,5 centimeter långa. Dess saliv är ofta färgat av blod eftersom tänderna nästan är helt täckta av tandkött som naturligt slits sönder då varanen äter, detta ger inte bara varanen ett ganska skräckinjagande intryck, utan främjar också smittofarliga bakterier som lever i dess mun.

Länge trodde man att det var dessa bakterier som gjorde att ett bett från komodovaranen ledde till infektioner, men 2009 upptäckte forskarna vid Melbourne University stora giftkörtkar i ödlans underkäke som öppnas när den biter ihop kring benet på till exempel ett rådjur. När varanen bitit släpper den och bytet dör inom ett par dagar av giftet.

Det är spännande att man fortfarande kan upptäcka nya fakta om ett så fascinerande djur som trots allt varit känt hundra år för vetenskapen.
Om man vill se en Komodovaran i Sverige så kan man bege sig till Parken Zoo i Eskilstuna där det existerar hela två stycken.

 Källor: Wikipedia,  Dalstiernska, SR, Parken Zoo
Ursprungligen publicerad Jan 9th, 2010

Yeti, Storfot och svenska troll

Förra året fångade en vandrare i de polska Tatra-bergen vad han tror är en snöman eller en yeti på film. Vandraren i fråga har tydligen själv alltid varit skeptisk till legender om en vildman, men räknar sig numera som omvänd. Filmen har skickats till The Nautilus Foundation i Warzawa i Polen där den skall undersökas av forskare. Som vanligt är filmen skakig och suddig och utgör alltså inget vidare bevis.

I de flesta kulturer på vår jord finns legender om någon slags stor, apliknande humanoid som bor i vildmarkerna. Ofta har han päls över hela kroppen som när det gäller yeti, storfot, Fouke-monstret, skunkmannen eller sasquatch, men ibland är han lite mer människoliknande som i våra egna legender om vildmän och troll.

Vildmännen i norden avbildas ofta som kraftiga, nakna, vanligtvis håriga och skäggiga män, med lövkrans kring huvud och höfter och beväpnade med en klubba, används ofta som sköldhållare i heraldiken. Vildmän förekommer till exempel i Danmarks kungliga vapen eller i det Svenska vapnet för Lappland.

Troll beskrivs ofta som stora, starka och med gott om hår på huvudet, tofsar på öronen och en lång svans med tofs. Enligt en del teorier skapades trollmyten efter mötet med samer och mer sydliga människor. Denna teori har fått vatten på sin kvarn efter att många av de föremål som enligt legend är gjorda av trollen har stora likheter med samiskt silversmide.

 Storfot [Bigfoot] och sasquatch beskrivs ofta som håriga över hela kroppen med grova, rödbruna hårstrån, en längd mellan två och tre meter och långa armar.

USA och Kanada har det rapporterats in över 1600 fynd relaterade till Storfot sedan 1800-talet. Många av dem är avgjutningar av fotavtryck. De första fotavtrycken rapporterades av upptäcksresande David Thompson 1811, men sedan dess har många andra dykt upp genom åren. De största som påträffats var upp till 20 centimeter breda och 60 centimeter långa. På grund av att avtrycken ofta uppvisar avtryck efter svettkörtlar, valkar och slitmönster så tror många forskare att avtrycken kommer från någon varelse som liknar en stor människoapa.


Den 20 oktober 1967 påstod sig jägaren Roger Patterson och hans kollega Robert Gimlin i Bluff Creek, Kalifornien att de hade fångat Storfot på film.  Filmen undersöktes av unversitet i New York, London och Moskva och de kom fram till att varelsen på filmen var ca 2 meter lång och tog 1 meter långa steg, längre än en människa brukar ta. Storfot på filmen gick med böjda ben och armarna fritt hängandes längs med sidorna. Skeptikerna påstår att filmen visar en stor man klädd i gorilladräkt.

För bara några få år sedan släpptes dock hela filmen på TV första gången och i samband med detta gjordes en undersökning av den filmade varelsens rörelsemönster. Efter denna undersökning kunde man fastslå att det inte var tal om en människa i en dräkt, eftersom varelsen rör sig på ett sätt som är praktiskt taget omöjligt för människor med en annorlunda viktfördelning och gångstil.

Vad kan man då sluta sig till av allt detta? Personligen tror jag att någonting finns där ute, men att varelserna i så fall är sällsynta och intelligenta och att det i stället för kryptozoologi rör sig snarare om antropologi. Om en grupp varelser skall kunna hålla sig gömda så länge för så många så måste det helt enkelt röra sig om intelligenta varelser som verkligen anstränger sig för att undgå upptäckt.

Ursprungligen publicerad Jan 6th, 2010

Jätteboan i Kina och andra stora ormar

Det har kommit rapporter om en jätteorm i Kina som sägs vara nästan 17 meter lång. Enligt ryktet skall denna orm och ytterligare en jätteorm ha hittats när byggnadsarbetare höll på att bygga en ny väg i ett skogsområde i Guping. Det beskrivs att en av de bulldozers som användes skall ha råkat döda den gigantiska ormen och att strax därefter dök ”en enorm guldfärgad boaorm upp med öppna käftar”. Enligt ryktet skall även maskinisten som hanterade bulldozern ha blivit så chockad av upplevelsen att han fördes till sjukhus där han senare dog av en hjärtattack. Om inte annat får denna skrämmande slutkläm hela historien att klinga falskt.
Visserligen är historien redan avfärdad som bluff av kommunala tjänstemän i Guping eftersom det inte finns några boaormar i  området, men visst är det en häftig historia?


Då och då dyker det upp historier av det här slaget med jättelika ormar av olika slag på olika platser i världen. Faktum är dock att det finns ormar som är riktigt, riktigt stora, men just 17 meter långa ormar har man aldrig hittat. För några år sedan kom det många rykten om att man funnit och fångat en 15 meter lång orm, men den visade sig bara vara lite drygt sex meter enligt vissa uppgifter och närmare sju enligt andra. I filmen här nedan står det att den är tio meter lång, men det tror jag själv inte en sekund på, men det är en maffig filmsnutt!

Den största boaormen är den gröna anakondan som kan bli nästan tio meter lång och väga 250 kilo. Den håller dock till i Sydamerika och inte i Kina.
Ryktet beskriver den levande ormen i Kina som guldfärgad, men den gula anakondan blir ”bara” som mest fyra och en halv meter lång. Även denna boaorm bor bara i Sydamerika.


Den största ormen i dag är nätpytonormen och alltså inte ens en boaorm, den är dock inte lika tung som den gröna anakondan, men blir upp till tio meter lång.

I en kolgruva i Columbia har forskare funnit ett fossil av en jätteorm som levde för 60 miljoner år sedan.  Den skall ha varit tretton meter lång och vägt ett ton. Inga sjutton meter där heller.

Självklart har det genom åren kommit rapporter och ögonvittnesskildringar om än häftigare och större levande ormar, men ingenting har kunnat bevisas.
Tips är att du går utomhus och mäter upp tio meter, först då förstår man vilka otroligt häftiga ormar det faktiskt finns, även utan skrönor om giganter!

Källor: Nyheter 24, Wikipedia, Sveriges Radio
Ursprungligen publicerad Nov 12th, 2009

Chupacabra överallt!

 

De senaste åren har det dykt upp både videos, fotografier och döda exemplar av vad man tror kan vara den legendariska chupacabra.

Namnet chupacabra kan grovt översättas till ”getsugare” och kommer sig av att varelsen sägs döda boskap och dricka deras blod.

De första rapporterna om chupacabra kommer från 1970-talet då en liten stad kallad Moca terroriserades av en varelse som de kallade ”Vampyren i Moca”.
Många bönder rapporterade att de hade förlorat delar av sin boskap och alla djur som dött hade två små hål i nacken, samt saknade mycket blod.

Sedan dess har rapporterna seglat in från större delen av Sydamerika, Mexico och USA. På senare år har man lyckats döda i alla fall två exemplar av ett underligt djur som man tror kan vara den legendariske chupacabra. Ett utav dessa döda djur har dock identifierats som en slags prärievarg, och förklarats som ett missbildat exemplar. Det är dock underligt att det tycks finnas en hel stam med ”missbildade coyotes” och man kan börja fundera på var man drar gränsen mellan ras och missfoster.

Det jag själv funderar över är att även om själva bloddrickandet kanske är en myt så är det ändå mycket möjligt att de här prärievargarna är grunden för myten – och därmed faktiskt ÄR chupacabras. Det ena utesluter inte det andra. Prärievargar utesluter inte att det finns en undergrupp som numera kallas chupacabra, och att denna är så ovanlig att den fått många fasansfulla egenskaper tillskriven sig.
Problemet med kryptozoologi är att så fort mystiken försvinner så försvinner också många av anhängarna till fenomenet.

Kryptozoologi handlar inte om att motbevisa, som all annan vetenskap handlar det om att bevisa. Kan man inte acceptera att en del monster som målats upp fått mycket häftigare egenskaper än de senare visar sig ha i verkligheten så bör man nog söka ett annat intresse.
Det är ju trots allt inte sagor och monster vi är ute efter, utan djuren som ligger bakom legenderna. När deras existens bevisas är det fantastiskt nog i sig självt.

Källor: Udda Nyheter, Wikipedia, div. nyhetssändningar
Ursprungligen publicerad Sep 27th, 2009

Boktips: Tidernas Fisk av Samantha Weinberg

Tidernas fisk – jakten på kvastfeningen är den fantasiska historien om upptäckten av kvastfeningen, den upptäckt som kryptozoologer alltsedan dess ofta använt som argument för att bevisa att deras forskning och sökande inte är helt meningslöst.

Den här boken är skriven som en skönlitterär deckarberättelse och ger oss en inblick i det fantastiska i att finna en fisk man trott varit utdöd sedan dinosauriernas tid. Den är medryckande och välskriven, även om man inte är insatt i ämnet eller särskilt intresserad av det från första början.

Tidernas Fisk bjuder även på en liten nervkittling som ger genklang hos var kryptozoolog som läser den, och här följer ett utdrag ur boken som inte rör just kvastfeningen:

”År 1934 steg han ned till ett djup av 800 meter, vilket var många gånger djupare än någon människa hade vågat sig på tidigare, vare sig i dykardräkt eller i en undervattensfarkost. Där såg han en varelse som var drygt sex meter lång och mycket bred, till synes färglös och utan tydliga konturer, som rörde sig ljudlöst genom det mörka vattnet. Han lyckades aldrig identifiera det märkliga, ormliknande djuret – än i dag är det ingen som vet vad han såg – och han drog slutsatsen att människans kunskaper om havsdjupen fortfarande var mycket begränsade.”

Tidernas Fisk är slutsåld hos förlaget, men går att finna på de flesta bibliotek. Om den inte finns inne på just ditt bibliotek kan du dock gå dit och be dem beställa hem den från ett annat. Du kommer inte att bli besviken!

Ursprungligen publicerad Sep 27th, 2009

Riktiga drakar: Regalecus glesne (Sillkung)

Det finns en fisk som kan få vem som helst att börja tro på drakar. Med sin långsmala, blåskimrande kropp, röda mankam och spröt så liknar den mest av allt urtypen av en kinesisk drake. Men, gott folk, sillkungen är ingen legend eller kryptoid – den existerar i allra högsta grad.

Sillkungen är en djupvattensfisk som enligt lite olika uppgifter vistas på allt från 20 till 2000 meters djup. Alla exemplar som kommit upp till ytan har varit skadade, förmodligen på grund av tryckskillnaden. Uppgifterna om hur lång den kan bli varierar också, men bekräftat är att den kan bli upp till 12 meter i längd, även om observationer av 17 meter långa exemplar har rapporterats.

Till skillnad från mer skrämmande fiskar och vidunder i havet så är dock Sillkungen utan tänder och synnerligen fredlig.

Sillkungen lever mestadels i tempererade och tropiska hav, men den har även förirrat sig till Bohuslän en gång 1879.

Detaljerna om Sillkungens fortplantningssystem är inte kända, men man har hittat ägg och larver i Medelhavet. Larverna skall tydligen genomgå en förvandling och har under ett stadium teleskopögon.

Här följer lite fotografier och filmer:

 

Källor: G.U.S.T., fiskbasen.se, wikipedia 

Ursprungligen publicerad Sep 26th, 2009

Hårlöst monster i Panama

I diverse tidningar cirkulerar nu bilder på ett ”hårlöst monster” som skall ha dykt upp ur vattnet vid Cerro Azul i Panama. Artiklarna förtäljer att varelsen krälade upp ur vattnet och skrämde några barn eller ungdomar som var på stranden. De kastade då stenar på varelsen tills den var död och slängde den sedan i vattnet. Nästa dag spolades den upp på stranden och alltihop kom fram i ljuset.
Påstås det.
Jag personligen tycker det verkar underligt att man ens vill röra vid något så makabert, särskilt om man inte är säker på att den är död – och varelsen på bilden tycks inte ha några allvarligare kross-skador.
Nu rasar diskussionerna på internet. Många tror att det är en hårlös sengångare, andra vill satsa på ”en konstig sköldpadda utan skal”. Vi får se vad utslaget blir.

Källor:  nyheter24.se, aftonbladet.se
Ursprungligen publicerad: Sep 25th, 2009