Vad hände med uppdateringarna?

Hej, kära läsare.

Nu är det nog ganska många av er som undrat om jag åter igen har fallit ned i ett djupt hål och slutat uppdatera därav. Så är inte riktigt fallet.
Jag råkade ut för något oförutsett som upptog hela min tankevärld under en längre tid och därav blev saker som att uppdatera en blogg ganska irrelevanta.

Jag har dock inte glömt bort sidan och nu finns det skisser på ett par inlägg för att sparka igång med uppdateringarna igen.

Det jag ville säga är med andra ord: Håll ut, vi är snart i sjödugligt skick igen!

Monster och magiska hattar

Filmtolkningen av monsterspindeln Aragog

Att Harry Potter har blivit ett synnerligen populärt fenomen har nog knappast gått någon förbi, men till och med i vetenskapen sätter Rowlings värld sina fotspår. Det är ett par av dessa fotspår jag tänkte berätta om här, nämligen två nya sorters spindlar som båda döpts efter individer som existerar inom Harry Potters universum.

Det krävs inte så mycket fantasi för att se likheten, inte sant?

Först ut är en märkligt formad spindel som hittades i Indien 2016. Den döptes till Eriovixia gryffindori efter Godric Gryffindor på grund av sin likhet med Sorteringshatten! Om ni undrar över sambandet så var Godric Gryffindor den trollkarl som först ägde hatten.
Spindelforskaren Javed Ahmed berättade: "När jag var ung var jag väldigt förtjust i att läsa Harry Potter-böckerna. Så när jag träffade den här lilla spindeln fick den mig att tänka på den magiska hatten."
Javed Ahmed beslös sig också för att dela nyheten på Twitter med J.K. Rowling och fick följande svar: "Jag är verkligen smickrad! Gratulationer till upptäckten av ännu ett fantastiskt vidunder!"

Inte heller helt olik sin namne.

Den 26 april 2016 var det nästan på dagen nitton år sedan den jättelika monsterspindeln Aragog dog i Harry Potter-böckerna. Det var också dagen när man fann en ny spindelsort i Iran och beslöt sig för att döpa den efter den berömda besten.  Till utseendet påminner vargspindeln Lycosa Aragogi verkligen om filmens tolkning av Aragog, och den tolkningen var också baserad på just en vargspindel. Den här spindelns är inte riktigt lika stor i alla fall, dess kropp är "bara" 26 mm lång.

Lycosa Aragogi

Eriovixia gryffindori

Visst är det fantastiskt hur mycket populärkulturen kan komma att inspirera även inom vetenskapen?

Källor: Wikipedia, Iflscience, CNN, The Indian Express, DailyMail, Discovery Channel, Earthtouchnews

Veckans konstverk: "Kelpie" av Horsecanada9

"Kelpie"

av signaturen Horsecanada9, som du också finner på Deviantart och Tumblr.

Veckans konstverk: Mokele Mbembe av GojiraLegionnaire

(c) GoijraLegionnaire, se mer av dennes arbete på
https://imperialgojiralegion.deviantart.com/

Indiens märkliga underjordiska grodor

Nasikabatrachus Bhupathi

Det finns en familj grodor med bara två arter som medlemmar, dels denna ovan (Nasikabatrachus Bhupathi) som officiellt förkunnades upptäckt för bara ett par dagar sedan och dels dess enda släkting som beskrevs av forskare för första gången 2003 (Nasikabatrachus Sahyadrensis).

På engelska kallas den här grodan för "purple pig-nosed frog", men på svenska har den ännu inte något eget namn. Det som gör arten speciell är inte bara den vackra blå teckningen kring ögonen, vilket ger ögat ett ovanligt vaket utseende, utan också att de lever näst intill hela sina liv under jord. De lila grodorna ger sig inte ens upp på ytan för att äta, utan gräver i stället gångar med sina hårda framben och har en specialanpassad lång tunga som de använder för att slicka i sig termiter och myror i gångarna.

Det finns egentligen bara en sak som kan locka fram de lila grodorna från sina gångar - vilket är regn, eller i förlängningen fortplantning.
När monsunperioden inträder så börjar hanarna uppge läten från under sanden i bergsbäckar. De uppsöks sedan av honor och parar sig i vattnet där äggen sedan läggs. Dessa kläcks till grodyngel inom bara ett par dagar, men i stället för att vara vanliga grodyngel som bara simmar omkring så har de en slags sugmun som de suger sig fast vid stenarna med under de av monsunregnen skapade vattenfallen. Där äter de alger med sina små munnar och tillbringar ungefär 120 dagar i strömmen. Det är den längsta perioden som de här arterna någonsin är ovanför marken... Om nu under vattnet kan räknas.

Nasikabatrachus Sahyadrensis

Nasikabatrachus Sahyadrensis

Källor: National Geographic, Atlasobscura, DailyMail, Wikipedia

Gryttie - sjöko eller legend?

Sjön Gryttjen

I Hälsinglands skogar ligger djupa sjön Gryttjen. Det är oklart hur djup sjön egentligen är, men den mest troliga rapporten är att det största djupet är 36 meter, även om det från lodlinjemätningar på 1940-talet framkom att det tycks finnas hålor som är djupare än 100 meter. Oavsett så är Gryttjen också känd för att härbärga ett legendariskt sjöodjur kallat "Gryttie". Tydligen är legenden om Gryttie en lokal legend med rötter i 1800-talet, men det var inte förrän 1985 när en grupp intressenter bildade "Gryttie-gruppen" som ryktet om Gryttie började nå ut till omvärlden.

Gryttie-gruppen har gjort två olika tekniska undersökningar av sjön för att försöka ta reda på vad som ligger bakom såväl legend som flertaliga ögonvittnen.

1987 - Under sommaren hyrde gruppen en undervattensrobot från militären kallad "Lady Bird". Denna bestod av en fjärrstyrd videokamera som färdades längsmed sjöbotten på larvfötter. Systemet inbegrep en monitor på stranden, vilken mottog bilder från kameran. Tyvärr kom ingen ny information i dagen genom denna expedition.

1988 - Gruppen lade samman sina resurser och köpte en då väldigt modern undervattenskamera som fjärrstyrdes under ytan via propellrar, också med en monitor på stranden för att kunna övervaka bilderna. Det var under denna expedition som man fann något man tror är en läppsköld från ett sirendjur.

1992 undersöktes sjön av en maringeolog från Stockholms universitet. Undersökningarna genomfördes med vad som kallas en "side scan sonar", med andra ord ett sidoseende ekolod. Syftet med undersökningen var dock inte egentligen att hitta Gryttie, utan att mäta eventuella gasutsläpp från de påstådda djuphålen. Under denna undersökning så uppenbarades dock något intressant då mätinstrumenten registrerade någonting nästan fem meter under ytan som var massivt (alltså inte kunde ha varit ett fiskstim eller gas) och 4,5 meter långt.

Många är de som gått vidare på teorin om sirendjur. Vad är då ett sirendjur? De nu levande sådana lever enbart i tropiska vatten, såsom dugonger och manater, men fram till på 1763-talet fanns det en bland annat arktiskt levande art kallad Stellers sjöko som levde främst i Berings hav. Denna var också betydligt större än de tropiska varianterna (upp till fyra meter) på 7,5 meters längd. Stellers sjöko levde främst i ganska grunda vatten. Namnet kommer sig av den förste europe som beskrev arten, Georg Wilhelm Steller. Efter att Steller upptäckte och beskrev arten så blev den intensivt jagad på grund av såväl kött som skinn och 27 år efter att den upptäckts av europeer var den utrotad.

Om det skulle finnas ett bestånd av Stellers sjöko i Gryttjen så vore det i sanning en fantastisk upptäckt, nästan än mer fantastisk än om det skulle vara en helt ny art.
Eller så är det givetvis bara legender... Själv undrar jag varför man inte undersökt den upphittade läppskölden för att konstatera dess ursprung. Jag har gjort några små försök att nå ut till de jag funnit som namngivna medlemmar i gruppen för att ställa den frågan till dem det berör, om jag får någon kontakt kommer givetvis en uppföljning här på bloggen!

Stellers teckning av sjökon med två sjölejon för storleksjämförelse.

En bild av en nutida släkting till Stellers sjöko

Källor: Gryttie homepage, Wikipedia, Cryptopia, Radio Ljusdal

Veckans konstverk: Wallowa Lake Monster av Trendorman

Wallowa Lake Monster av Trendorman. Se mer av hans fantastiska verk på https://trendorman.deviantart.com/

Två nya reptiler funna i Indonesien!

Pseudocalotes baliomus. Foto: Zootaxa 2017

Det är alltid roligt när det hittas djur som man inte tidigare visste existerade. Nu i år har man hittat två stycken tidigare okända reptiler på Sumatra i Indonesien. Dels är det den här lille gynnaren ovanför, vilken döptes till pseudocalotes baliomus, ett namn som syftar på de kännetecknande vita prickarna över ödlans skulderblad. Ödlan lever i skogen på Sumatras östkust.

Den andra reptilen som har hittats är en orm, uppkallad efter en Indonesisk herpetologist* vid namn Irvan Sidik, vilket då ledde till det latinska namnet Lycodon sidiki. Ormen i fråga är inte giftig, men den ser ut som sina giftiga släktingar vilket i sig är en överlevnadsstrategi.

Lycodon sidiki. Foto: Zootaxa 2017

Pseudocalotes baliomus. Foto: Zootaxa 2017

Källor: Mongabay, Wikipedia, foton från Zootaxa

 * = Reptilforskare

Nessie: Ian Bremners foto

Välkomna tillbaka efter sommaruppehållet! Nu återupptar uppdateringarna varje söndag i och med det här inlägget. Först ut i flödet är ovanstående foto som togs i Loch Ness förra året.

En eftermiddag i september 2016 åkte den 58-årige amatörfotografen Ian Bremner kring Loch Ness och fotograferade. Ovanstående foto säger han sig inte ha noterat förrän han kom hem och häpnade över vad han såg. Bremner påstår sig ha varit en skeptiker som genom det här fotot blivit övertygad, men själv är jag inte lika övertygad direkt.

En jämförelse, först en inzoomning av fotot:

Och sedan en relevant jämförelse:

Bilden ovan är ett foto av en säl i just skotska vatten, och det är allmänt känt att sälar färdas upp via floden Ness, från havet till sjön.

Så även om det är ett fantastiskt foto så är det som mest fantastiskt för att det visar hur lurad man kan bli av sina egna - eller andras - ögon.

Kanske ligger det till med sälarna som med manaterna i den här charmiga serien:

Källor: The Sun, Doubtful News, Metro, Man versus Manatee

Jättemaneten

Att det finns stora maneter råder det ingen tvekan om, men då och då rapporteras om maneter som är så stora att det blir litet svårare att tro på.

Den största kända maneten i världen blir upp till två meter i diameter och med tentakler längre än världens största däggdjur - blåvalen. Det är ingen mindre än den röda brännmaneten, samma sort som inte är ovanlig på vår egen västkust.

1973 rapporterades det att skeppet Kuranda råkade i lag med en jättemanet. Denna spolades bort med hjälp av en slang, men hann bränna en av sjömännen så illa att han dog från sina skador. Senare undersöktes slemmet maneten lämnat på skeppet och det visade sig att det faktiskt var just en röd brännmanet.

Det har dock rapporterats flertalet gånger om gigantiska maneter, ofta beskrivet bruna till färgen. En dykare i australien beskrev hur en "brun massa" slukade en hel haj 1953. 16 år senare beskrev två dykare en manet som skall ha varit över 15 meter i diameter. Den beskrevs som mörklila med en rosa kant. De uppgav att de träffade på den här jätten strax sydväst om Bermuda.

Är det troligt att det finns så otroligt stora maneter? Det är svårt att avgöra, men vad vi definitivt vet är att havet fortsätter att ha stora, outforskade vattenmassor där man säkerligen kan och kommer göra spännande upptäckter!

Den röda brännmaneten

En vanlig syn vid kusten i Västsverige

Källor: Cryptidzwikia, Wikipedia

River Monsters: Legend of Loch Ness

Jeremy Wade vid Loch Ness

År 2010 kom ett ytterst intressant avsnitt av River Monsters med en del spännande och nya teorier angående vad som kan vara grunden till legenden om Nessie.

Jag vill rekommendera alla som missat den här pärlan att ta en titt och skriv gärna i kommentarsfältet om ni vill diskutera avsnittet!

Ni kan hitta hela avsnittet online på den här sidan.

Kiwada (kiwa hirsuta)

För elva år sedan klippte min mor ut en liten tidningsnotis åt mig. Den satt länge på mitt kylskåp innan den försvann i en flytt. I dag tänkte jag se vad som egentligen hände med den märkliga "håriga krabban" som notisen handlade om. Sagt och gjort: Möt kiwada.

Kiwada kallas på engelska ofta för "Yeti crab" eller "Yeti lobster" på grund av sin ljusa färg och sin håriga uppenbarelse. Namnet "Kiwada" kommer från "Kiwa" vilket är namnet på en havsgud i moerisk mytologi. Ett poetiskt namn för Stilla Havet, där kiwadan hittades, är "Te moana nui a Kiwa" vilket till och med betyder "Kiwas stora hav".
"Hirsuta" vilket är dess andranamn på latin betyder helt enkelt bara "hårig", vilket känns logiskt nog.

Denna märkliga lilla varelse blir inte mer än runt femton centimeter lång och såg för första gången den moderna dagens ljus i mars 2005, och upptäckten offentliggjordes inte förrän ett år senare. Det var genom en marinbiologisk undersökning som ägde rum via en bemannad djuphavsubåt som man fann detta ovanliga skaldjur på 2200 meters djup.
Även om kiwadan ser ut som en hummer är den närmare besläktad med eremitkräftor och krabbor än faktiskta humrar.

Det visade sig efter rejäla undersökningar att upptäckten av kiwadan resulterade i att man fick skapa en ny biologisk familj kallad "kiwaidae" och 2006 upptäcktes ännu en medlem som sedan fastslogs 2011 och fick namnet "kiwa puravida".

Kiwadan är blind och lever enbart på rejäla djup. Det är oklart vad den lever av, men den vanligaste teorin är att den helt enkelt är en köttätare.

Oavsett bevisar det här ännu en gång vilka märkliga företeelser det finns - och som fortfarande upptäcks - i havet.

Källor: Wikipedia, NCBI, MBARI

Vill du göra reklam?

Har du en blogg eller hemsida där du vill länka till kryptozoologi.se? Använd då gärna någon av bilderna nedan:

Har du en blogg eller hemsida som du tror att jag vill länka från? Skriv en kommentar med adressen!

Tack för hjälpen! Nu återgår vi till normala poster igen.

Senaste rapporten om Nessie

Åtta månader är inte en så lång tid, men det är en lång tid utan rapporter från folk som tror sig ha sett Nessie. De sista rapporterna under förra året kom in den 21 augusti (2016) och handlade dels om två stora varelser (runt tio meter långa) som simmat ut från stranden och dels om märkliga skuggor under ytan vid slottet Urquhart. Sedan gick det alltså åtta månader innan nästa rapport kom in, denna gång en filmad sådan.

Filmen togs den 7 maj (2017) och laddades sedan upp på Youtube. Efter att ha sett på den åtskilliga gånger kan jag dock tyvärr konstatera att chansen att den visar en levande varelse är snudd på omöjlig. Dels störs vattenytan knappt alls av att föremålet rör sig, utan det tycks vara något som flyter med en ström, dels så rör det sig inte alls individuellt utan är fixerat till en och samma form under hela videon.

Men, oavsett är det en ny rapport, vilket om inte annat är ett tydligt vårtecken!

Granne med Bigfoot

Markerna nära Davids hem innehåller många gånger träd som släpats från där
de fallit och placerats i olika konstellationer. Foto: David Parker

Nästan mitt i USA bor en man vid namn David. Han bor avlägset från folk och omgiven av skog. David är en van vildmarksmänniska som jagar och fiskar och som dessutom säger sig bo granne med en hel grupp bigfoot!

När man talar med David är det svårt att inte bli medryckt i hans fascinerande historier. Att han backar upp dem med intressanta ljudupptagningar gör det inte sämre. Jag tänker varken säga att han har kontakt med bigfoot som han säger, eller att han inte har det. Jag lägger min värdering i en spännande historia den här gången, och framför allt i ljudfilerna.

David säger sig kunna höra gruppen varje natt. Honorna är de som låter oftast och längst, samt närmast. Deras läten påminner delvis om en hel skock med ugglor och efter att ha lyssnat på ljudupptagningen så kan jag hålla med om att det inte låter riktigt som någonting jag tidigare hört. Ingen av ljudupptagningarna gör det.
Intressant är också att urinnevånarna i den delen av USA talade om "ugglekvinnor" i sina legender, och beskrivningarna av dessa ugglekvinnor var snarlik dagens beskrivning av bigfoot.

Enligt David låter hanarna mer som att de ylar "som varulvar" tillägger han och skrattar. Deras läten tyder på att de jagar och hörs inte lika ofta som honornas. Dessa hörs varje kväll, eller nästan varje kväll.

Den sista ljudupptagningen jag fick lyssna på innehöll nämligen ett nytt ljud, ett som både David och jag har misslyckats med att identifiera. Det är ett skrämmande skri av något slag, och det låter otvivelaktigt inte mänskligt, men inte heller som något annat djur jag känner till. David berättade att efter att det ljudet hade rungat genom skogen så var bigfoot-gruppen försvunnen under flera dygn. Inga ljud, de tog inte mat han lagt ut till dem, de höll sig bara undan.

Givetvis kan man manipulera ljudfiler till nästan vad som helst nuförtiden, och det är nog enbart genom att höra ljuden personligen som man kan vara säker på att de faktiskt är äkta. Jag planerar dock att undersöka ljudupptagningarna noga och sedan, när det är klart, presentera dem och resultatet av mina undersökningar här på kryptozoologi.se.

Källa: David Parker, U.S.A.

 

Riktiga drakar: Flyghundar

Bland flyghundarna finns de största fladdermössen i världen. Visserligen väger de inte så mycket, de största väger bara uppt till 1,5 kilo totalt, men kroppen kan vara upp till 40 centimterer och vingspannet på dessa jättar kan bli upp till imponerande 170 centimeter!

Även om de fått ganska dåligt rykte, såsom alla fladdermöss, så är samtliga av flyghundarna fredliga växtätare och föredrar att äta nektar, pollen, frukt och blommor. Många av dem dricker dessutom ovanligt nog saltvatten vilket innehåller ämnen som för dem är viktiga att få i sig.

Några av de större sorterna finns på Fillippinerna och det är nog inte helt otroligt att de ligger till grund för kryptiden Ropen, vilken beskrivs som liknandes en pterodactyl, det vill säga en av de utdöda flygödlorna. När man tittar på flyghundarnas fantastiska vingar så är det ganska lätt att dra den slutsatsen, inte sant?

Källor: Wikipedia, Cryptid Wiki

Mystiska kattdjur i Australien

Jag har tidigare skrivit främst en artikel om ABC-fenomenet, "Alien Big Cats" och då främst inriktat mot England. Det är dock även en ganska stor grej i Australien och det har inkommit många rapporter under 2000-talet, den senaste ägde rum i Victoriaområdet den åttonde april i år.

Kevin Manners var ute och gick i skogen på eftermiddagen när han plötsligt fick syn på någonting som han verkligen inte förväntade sig. Vid vandringsleden framför honom, bara 20 meter bort, stod en stor, svart katt och stirrade på honom. Den var enligt Manners betydligt större än en vanlig tamkatt, närmare bestämt som en stor schäferhund i storlek. Den stirrade på honom en kort stund innan den tog ett språng in i buskarna på andra sidan av stigen.
Manners berättade senare att djuret hade ett kattlikt ansikte, kort kolsvart päls som såg mjuk ut och en väldigt lång, jämn svans. Vidare beskrev han att djuret också var välmusklat och hade stora tassar.

Den nyaste rapporten innan ovanstående inkom den fjärde december 2016. Tim Hurley och hans flickvän körde längsmed en landsväg när Hurley fick syn på ett stort kattdjur som var på väg över vägen. Det visade sig dock snabbt att hans flickvän fått syn på en annan tjugo meter från den första.
Hurley beskrev djuren som att de rörde sig flytande och mjukt och var i storlek med en schäfer.

Naturforskaren Bernie Mace som har undersökt rapporterna om de stora katterna i över trettio år kommenterade fenomenet med att om de svarta kattdjuren är en exotisk art så är det mycket troligt att de huvudsakligen rör sig i par.

Vaughan King är en annan expert som uttryckt sin åsikt om de stora kattdjuren. Han har jobbat som djurskötare av just stora kattdjur på Australia Zoo. När han undersökte området där Hurley och hans flickvän såg kattdjuren sa han uttrycken att det var den absolut bästa tänkbara miljö för stora kattdjur. King undersöker ofta rapporter om stora kattdjur och har själv teorin om att det rör sig om tre olika arter. Han driver en hemsida som heter PantherPeople som fungerar som ett studieforum för att diskutera just det här fenomenet och tror också att det kommer att dyka upp otvetydiga bevis inom en snar framtid, en åsikt han delar med många insatta.

Dock skall det än en gång poängteras att även förvildade tamkatter kan bli otroligt stora, och att det stora, svarta kattdjur på nästan två meters längd som skjöts i Australien 2005 faktiskt visade sig vara just en sådan tamkatt.
Men även om så är fallet så är det väl en svindlande tanke att det tycks finnas en hel ras av dessa gigantiska katter som lever i det vilda och då och då syns av människan... För att sedan försvinna igen.

Källor: news.com.au, Herald Sun, Mysterious Australia,