Mollisquama parini - Den andra någonsin sedd av människan

Den första gången någon såg en "Pocket Shark", som den kallas, var 1979 utanför Perus kust och den beskrevs ingående av iktyologen (iktyologi är vetenskapen som studerar fiskar) Vladimir Nikolaevich Dolganov 1984. Sedan dess har ingen sett röken av den lilla djuphavshajen, förrän nu.
2010 samlades en stor mängd vattenvarelser in under en statlig forskningsexpedition cirka 30 mil utanför Louisianas kust. Exemplaren frystes sedan in i väntan på att bli undersökta och kategoriserade. Det tog flera år för forskarna att ta sig igenom de infrysta fiskarna och till sist gjorde de en fantastisk liten upptäckt. Bland exemplaren fanns en pocket shark, en hane, 14,2 cm lång och förmodligen några veckor gammal.
Trots att det engelska namnet kan tyckas passande på grund av artens ringa storlek så beror det på ett mysterium i stället. Hajen har nämligen små märkliga fickor vid bröstfenorna som ingen riktigt vet funktionen av.

Den förra pocket shark som hittades var cirka 40 cm lång och en hona som fiskades upp från ett djup av 330 meter. Några fler exemplar är inte kända. Hur stor hajen kan bli vet man inte, och man känner heller inte till någonting om dess vanor eller beteende.

Än så länge är och förblir den alltså ett mysterium.

Källor: Sci-News.com, Fox News, Wikipedia, io9.com

Följetong: Prof. Lake Lyndons journal, del 2

Följetongen är en skönlitterär novell i åtta delar förlagd till slutet av ett fiktivt 1800-tal och består av rapporter kring en upptäcktsresande kryptozoologs expeditioner.

Det köttätande trädet

Den behagliga delen av min resa tycks vara över. Det har nu varit ett konstant skyfall sedan min förra anteckning och allt i packningen är fuktigt. Det är imponerande hur väl infödingarna har anpassat sig till de vädernycker som kan uppstå och mitt lidande av väderleken är jag sorgligt ensam om.

Än har jag inte sett några spår efter Mokele Mbembe, det underliga monster efter vilket jag främst söker, men det har kommit in färska vittnesmål från en närbelägen stam mot vilken jag ger mig av i gryningen. Tydligen kan infödingarna från denna stam vara något fientligt inställda mot främlingar, men jag hoppas på att min tolk och förtrogne Modibo kommer att kunna reda upp möjligt problematiska situationer.

Växten som påstås vara Mokele Mbembes huvudsakliga föda är en stor, strålande vacker, röd blomma med tjocka, vätskefyllda blad. Tyvärr innebar expeditionen till denna blomma upptäckandet av en växt, ett träd, som taget ur människans mörkaste mardrömmar. Jag har tidigare hört rykten om trädet, som stundtals kallas Minotaur och stundtals Yate-veo, vilket betyder ”Jag ser dig”.
Trädet i fråga har en kort stam från vilken långa och slingrande grenar med stora taggar sträcker sig. Dessa grenar ligger draperade över marken, men ve dem som råkar in inom dess räckhåll. Infödingarna såg till att hålla sig långt borta från grenarna, men för att demonstrera trädets natur kastades en bit av vår matsäck i form av en nyskjuten kabybara fram som offer. Trädet vaknade ögonblickligen till liv, grenarna piskade och det snärjde bytet och slingrade sig kring det tills det kramat ut blodet, vilket rann ned över stammen. 

Jag vill inte ens tänka på vad trädet skulle kunna göra med ett större byte, exempelvis en oförsiktig människa. Så även om Afrika må vara vackert så är det också ett vilt, outforskat och farligt land, långt bortom civiliserade människors tankeverksamhet.

Antecknat av Prof. L.L.

La bête du Gévaudan

Géuvadanmonstret var en gigantisk best som härjade på den franska landsbygden från 1764 till 1767. Den dödade både män, kvinnor och barn genom att slita upp halsen på dem. Exakt hur många som dödades är inte helt fastslaget, men en undersökning från 1987 slog fast att det hade skett 210 attacker vilka resulterade i sammanlagt 113 dödsfall. 98 av offren blev delvis uppätna. Andra efterforskningar säger dock att man enbart kan fastslå upp till ett sextiotal dödsfall.

Attackerna var såpass många att härjningarna drog till sig den dåvarande kung Ludvig XVs intresse och denne anställde professionella vargjägare som skulle jaga ned besten. Dessa arbetade hårt med att döda vargar i några månader, men eftersom attackerna fortsatte under tiden så ersattes jägarna med kungens vapenbärare Antoine de Beauterne. Han lyckades efter tre månader döda en mycket stor varg som var 80 cm hög, 1,7 meter lång och som vägde 60 kilo. Man ansåg att den var alldeles för stor för att vara en vanlig varg och fastslog att den var monstret som låg bakom attackerna. Antoine de Beauterne återvände hem i triumf och belönades med pengar, titlar och mark.

Dock skedde ett dussintal attacker även efter att den stora vargen skjutits och terrorn var inte över förrän två år senare, då en lokal jägare vid namn Jean Chastel påstod sig ha dödat den riktiga besten. Han hade dock en otrolig historia om hur bibliska böner skall ha hejdad varelsen så att den sedan gick att skjuta, vilket ju gör att trovärdigheten minskar något. Efter detta blev dock ingen mer attackerad. Jean Chastel lät stoppa upp varelsen och visade den i olika städer för en avgift som en attraktion. Kungen själv ville dock se monstret, men vid det laget så hade den dåliga uppstoppningen resulterat i ett så högt stadium av förruttnelse att kungen beordrade att kadavret skulle grävas ned en gång för alla.

Hur skall då Gévaudanmonstret ha sett ut? Enligt ögonvittnena så skall den ha haft en del kroppsliga likheter med en varg, men varit stor som en ko och haft en lång svans samt röd päls med vita ränder längsmed kroppen. Teorierna om vad monstret kan ha varit rör sig mellan allt från varg till urvarg, varulv, hyena, tränad mördarhund eller ett magiskt monster skapat av en trollkarl.

Vi lär nog aldrig få reda på vad varelsen egentligen var, men det är en intressant historia, särskilt som den är så väldokumenterad trots sin höga ålder.

För den som vill ha mer av legenden, kan jag rekommendera filmen "Vargarnas Pakt" som baseras på historien även om den självklart är extra dramatiserad.

En scen ur Vargarnas Pakt

Antoine de Bauterne skjuter jättevargen

Jean Chastel

Källor: The Cryptid Zoo, Wikipedia, Occultopedia

Knölval i Östersjön

Att se knölvalar i Östersjön är ovanligt, men har blivit vanligare på senare år. Under augusti siktades den över tio meter långa knölvalen "Lola" både utanför Gotland och Öland. Sist sågs hon utanför Ölands södra udde, vilket förhoppningsvis betyder att hon har hittat ut igen. Det finns nämligen inte tillräckligt mycket mat i Östersjön för att en val skall kunna överleva där en längre tid.

En del marinbiologer tror dessutom att Lola inte var ensam, utan att det kunde ha funnits upp till tre knölvalar i Östersjön samtidigt. Det har nämligen kommit in rapporter både från Finland och Danmark. En utav de valar som bevittnats är en kalv och även om de flesta tror att valarna kommit in i Östersjön genom att följa fiskstim så finns det de som teoretiserar om att Lola letar efter sin kalv.

En knölval blir omkring 15 meter lång och kan väga 36 ton. Knölvalar har en puckel på ovansidan och kallades tidigare för "puckelval". Knölarna i fråga är vårtliknande knölar som finns på huvudet och underkäken. Dessa är ombildade hårsäckar, spännande nog.

2008 var senaste året då man under en månads tid siktade en knölval i Östersjön.

Källor: Expressen, Wikipedia, Natursidan, Sveriges Radio

Tatzelwurm

Ibland känner man att det vore trevligt med lite fler kryptider i Europa. Då kan man lugnt luta sig tillbaka och läsa om den här spännande varelsen.

Balkins foto 1934

"Tatzelwurm" betyder "klo-orm" och skall enligt alpin folklore ha framdel som en katt och bakdel som en orm. Den har även beskrivits som mer ormlik än så och med hela kroppen täckt av fjäll. Andra har beskrivit den mer som en tjock, fiskliknande ödla med framben och bakben, inte helt olik den japanska jättesalamandern som det skrivits om på den här sidan förut. Det finns tankar om att det skulle kunna handla om inte en utan två kryptider, men faktum är att rapporterna om utseenden kring alla kryptider brukar skifta stort.

Den första kända rapporten av tatzelwurm kommer från en grisfarmare i Schweiz 1779, men de ögonvittnesskildringar dyker upp då och då än i dag. Eftersom tatzelwurm av de flesta ses som en legend så är det dock sällan det namnet som nämns i rapporterna, utan i stället rapporteras det in krokodiler, stora ödlor och till och med dinosaurier som beskrivning på vad folk har sett.

1934 såg en schweizisk fotograf vid namn Balkin vad han trodde var en tatzelwurm, och han tog ett fotografi av varelsen. Det resulterade i ett nytt intresse kring tatzelwurm och därigenom en eftersökningsexpedition sponsrad av tidningen Berliner Illustrierte. Den expeditionen fann dock inte ett dugg och intresset falnade åter igen för varelsen. Fotot anses nu av de flesta vara ett falsarium.

En vanlig teori är att det handlar om en stor, och för mellan- till södra Europa inhemsk ödla vars bakben är synnerligen outvecklade. Denna ödla skall i så fall vara utrotad eller näst intill utrotad i dag enligt den tanken. Själv har jag dragit kopplingar till ett intressant fenomen som innebär att man ibland hittar ormar som har ett eller flera ben, något som förbryllat många forskare. Den troligaste förklaringen till den mutationen är att de ormsorter som detta händer en gång varit ödlor och haft ben och att det är den saken som då och då hoppar fram ur genpoolen.

Orm med fot funnen i Kina 2009

En intressant tanke vore väl om tatzelwurm under en period var en familj av ormar där denna mutation ofta inträffade, men att det blivit ovanligare på senare år. Om inte annat för att det verkar tämligen opraktiskt.

Oavsett om det finns någon egentlig grund bakom myten om tantzelwurm så är det en spännande varelse och den har också många likheter med det nordeuropeiska sagomonstret lindormen som stundtals avbildats med (om några ben alls)enbart framben .

Källor: Unknown Explorers, Cryptid Wiki, Fortean Times

Tack till Padre Pistola för tips om artikelämnet!

Följetong: Prof. Lake Lyndons journal, del 1

Illustration av Kajsa Collin

Följetongen är en skönlitterär novell i åtta delar förlagd till slutet av ett fiktivt 1800-tal och består av rapporter kring en upptäcktsresande kryptozoologs expeditioner.

Rio dos Camarões

Jag har efter en lång och delvis behaglig resa till luftskepps anlänt till Rio dos Camarões, eller Wouri som infödingarna kallar den. Nu färdas jag via flodbåt genom denna fängslande djungel med en flora och fauna som känns så främmande att den stundtals tycks overklig. När jag skriver detta är det natt och min expedition har slagit läger intill by med en stam pygméer som kallade sig själva ”baka”. Min tolk, Modibo, underlättar kommunikationsmöjligheterna stort.

Anledningen till min resa är främst ett jättelikt monstrum som här kallas för Mokele Mbembe vilket fritt översatt betyder ”den som stoppar floders flöde”. Denna varelse sägs vara en överlevande skräcködla, en livs levande dinosaurie från tidernas morgon. De absolut tidigaste antecknade rapporterna är från sent 1700-tal och gjordes av en fransk missionär, men redan långt innan dess har givetvis varelsen varit känd för infödingarna.

Det är intressant att varelsen är mycket detaljerat beskriven och några jägare från baka-stammen har lovat att i morgon dag visa mig till den plats där Mokele Mbembe senast sågs till, samt visa mig de växter som djuret sägs äta. Det är nämligen inte en köttätande varelse, vilket de varit noga med att poängtera, utan den äter växter och de gånger den gått till attack mot människor tycks ha varit främst för att försvara sitt eventuella revir.

Mokele Mbembe sägs vara kring trettio fot lång, ha en lång svans och hals, klumpig kropp och ett mycket litet huvud med små, svarta ögon. Ett synnerligen märkligt djur. Under min resa kommer jag förhoppningsvis även att få kontakt med andra stammar och undersöka huruvida ögonvittnesskildringarna skiftar eller stämmer överens. Målet är ju dock givetvis att finna och dokumentera ett levande exemplar av odjuret.

Antecknat av Prof. L.L.

Ingen Nessie på Apple Maps

En privatperson som tittade på Loch Ness via Apple Maps fick fram den här märkliga bilden och skickade den genast vidare till Official Loch Ness Monster Club. Tyvärr var det som vanligt att folks önskan om att se något gick före deras undersökningar av bevisen och många förklarade bilden som äkta innan det visade sig att sanningen var lite enklare än Nessie. Det vi ser på bilden är nämligen svallvågor från en båt, medan själva båten försvunnit via missar i det rent tekniska.
Så åter en gång, ingen Nessie, men väl något för att hålla intresset för henne levande.

En bild som visar hur båten blev ett monster.

Källor: Metro, Livescience, TC