1 okt. 2015

Krönika: Den storslagna Storsjön

Att flirta med odjuret. Foto: A. Axelsson
För ett par år sedan fick jag äntligen tillfälle att åka till Storsjön. Själv bor jag ju i Sveriges sydligare delar, så det är en ganska lång färd att göra. Den här gången hade jag blivit tillfrågad av CMJ Productions att i egenskap av kryptozoolog medverka i dokumentärserien Boogeymen och prata om "Storsie", det vill säga Storsjöodjuret och kryptozoologi i allmänhet.
Det föll sig så väl att en gammal barndomsvän huserar på Storsjöns stränder och därmed hade jag både boende och trevligt sällskap ordnat.

Min första vy av Storsjön. Foto: Y. Undin
Östersjön ligger fantastiskt vackert och erbjuder konstant storslagna vyer som tar andan ur betraktaren. Dessutom finns ju också alltid tanken där att man kanske kan få syn på någonting utöver det vanliga. Jag och min vän bestämde oss för att ta en del turer kring sjön under min vistelse.

Man vet att man kommit rätt när det finns särskilda platser
utsedda för spaning. Foto: Y. Undin

Jag hittade ett odjur, även om det ser mer ut som en kattlarv. Foto: A. Axelsson
Att möta upp det kanadensiska TV-teamet på Östersunds museum var spännande och lite lurigt först eftersom vi inte riktigt visste var de skulle hålla hus. Vi hittade dem dock i fiket och pratade en stund innan det blev dags att ge sig in i lokalen där vi skulle spela in.

Den tillförordnade studion. Foto: Y. Undin

Jag med två ur TV-teamet. Foto: A. Axelsson

Kvällsvy vid Storsjön. Foto: Y. Undin
Allt som allt var det en ljuvlig resa och jag hoppas på att snart kunna återvända och besöka fler av spaningsplatserna samt kika närmare på allt som rör Storsie!

25 juli 2015

Attenboroughs plattödla (Platysaurus attenboroughi)

En grupp vetenskapsmän ledda av doktor Martin Whiting från universitetet Maquari i Australien har i Sydafrika hittat en ny art av ödlesläktet Platysaurus. Släktets vackra små ödlor har gjorts kända genom dokumentärserien Life in Cold Blood som Sir David Attenborough gjorde, där uppmärksamhet ägnades åt P. attenboroughinis släkting P. broadleyi. Detta och allt som Attenborough har bidragit med till biologiintresserade genom många år gjorde att dr. White och hans kollegor tyckte det var en mycket god idé att döpa den här nya arten efter honom.

Tidigare har man trott att Attenboroughs plattödla var en annan art i samma ödlesläkte, men genomgående DNA-studier som genomförst av dr. Whiting har bevisat att så inte är fallet.

Ödlans kropp blir mellan 7-8 centimeter lång och har som ni ser ett ovanligt färgschema. Den hittades i Namibia och trivs i subtropiska klimat vid klippor, gärna med närhet till vatten.

Under följer en charmerande video från Life in Cold Blood som visar just den här nya artens släkting när den utför fantastiska krumsprång vid vatten.


Källor: iOl, sci-news, reptiles magazine

18 maj 2015

Följetong: Prof. Lake Lyndons journal, del 3

Följetongen är en skönlitterär novell i åtta delar förlagd till slutet av ett fiktivt 1800-tal och består av rapporter kring en upptäcktsresande kryptozoologs expeditioner.

I skräcködlans spår

Det har nu varit uppehållsväder under flera dagar, vilket lyckligtvis tycks ha lett till framsteg i mitt sökande efter den mytomspunna besten Mokele Mbembe. I går anlände en två mindre båtar från en närliggande vänlig stam som just med nöd och näppe klarat sig ur ett möte med den gigantiska ödlan. Genast utrustade jag en undersökningsgrupp och begav mig från vårt läger. 

Det grönbruna vattnet låg alldeles stilla och moskiterna surrade som vansinniga kring våra huvuden. Stundtals fladdrade overkligt stora fjärilar förbi och tjocka, repliknande lianer hängde ned över vattnet. Jag var själv spänd intill bristningsgränsen och lyssnade bara med ett halvt öra på vad mitt sällskap samtalade om, även om jag förstod relativt mycket, ty jag har delvis börjat lära mig deras språk nu, tack vare min guide och vän Modibo.

Efter flera timmars färd tycktes någonting förändras i vår omgivning. Apornas tjattrande blev alltmer avlägset och fåglarna tycktes hålla sig undan. Det var som om hela naturen bävade. Mobido upplyste mig om att vi nu var nära den plats där Mokele Mbembe synts till. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte kände en isande känsla i magtrakten.

Plötsligt anade vi en rörelse bland djungelns täta vegetation. Något stort var på väg rakt ned mot floden. Mot oss. Jag tror att vi alla höll andan när ett gråaktigt huvud bröt fram mellan träden och avslöjade en elefant. Lättnaden var stor, men i mitt hjärta satt även besvikelsen som en giftig gadd. Denna besvikelse fick snart ge vika då vi från vårt färdmedel såg något spektakulärt på strandbanken; stora fotavtryck i leran av en sort jag tidigare bara anat i mina drömmar.


Spåren tycktes vara dagsgamla och efter en kort diskussion bestämde vi oss för att följa dem djupare in i djungeln. Bara Gud allena vet vad vi kommer att finna där.

Antecknat av Prof. L.L.

17 maj 2015

Internetdraken som dog två gånger


Nyligen har den här och flera bilder av samma drake börjat cirkulera igen på Internet. Till den hör en historia om hur en bonde hittade draken då den givit sig in hans hus och hur han då sköt den. Det är dock andra gången just den här draken cirkulerat kring nätet, för redan förra året dök bilderna upp tillsammans med en historia om hur den fångats av en mongolsk fiskare.
Redan samma år dök det dock upp bilder på hur draken skapades i en ateljé. Fint gjord, men alltså ett falsarium.


Källor: Secretsofthefed.com, Snopes.com

26 apr. 2015

Mollisquama parini - Den andra någonsin sedd av människan


Den första gången någon såg en "Pocket Shark", som den kallas, var 1979 utanför Perus kust och den beskrevs ingående av iktyologen (iktyologi är vetenskapen som studerar fiskar) Vladimir Nikolaevich Dolganov 1984. Sedan dess har ingen sett röken av den lilla djuphavshajen, förrän nu.
2010 samlades en stor mängd vattenvarelser in under en statlig forskningsexpedition cirka 30 mil utanför Louisianas kust. Exemplaren frystes sedan in i väntan på att bli undersökta och kategoriserade. Det tog flera år för forskarna att ta sig igenom de infrysta fiskarna och till sist gjorde de en fantastisk liten upptäckt. Bland exemplaren fanns en pocket shark, en hane, 14,2 cm lång och förmodligen några veckor gammal.
Trots att det engelska namnet kan tyckas passande på grund av artens ringa storlek så beror det på ett mysterium i stället. Hajen har nämligen små märkliga fickor vid bröstfenorna som ingen riktigt vet funktionen av.

Den förra pocket shark som hittades var cirka 40 cm lång och en hona som fiskades upp från ett djup av 330 meter. Några fler exemplar är inte kända. Hur stor hajen kan bli vet man inte, och man känner heller inte till någonting om dess vanor eller beteende.

Än så länge är och förblir den alltså ett mysterium.



Källor: Sci-News.com, Fox News, Wikipedia, io9.com

21 apr. 2015

Följetong: Prof. Lake Lyndons journal, del 2


Följetongen är en skönlitterär novell i åtta delar förlagd till slutet av ett fiktivt 1800-tal och består av rapporter kring en upptäcktsresande kryptozoologs expeditioner.

Det köttätande trädet

Den behagliga delen av min resa tycks vara över. Det har nu varit ett konstant skyfall sedan min förra anteckning och allt i packningen är fuktigt. Det är imponerande hur väl infödingarna har anpassat sig till de vädernycker som kan uppstå och mitt lidande av väderleken är jag sorgligt ensam om.

Än har jag inte sett några spår efter Mokele Mbembe, det underliga monster efter vilket jag främst söker, men det har kommit in färska vittnesmål från en närbelägen stam mot vilken jag ger mig av i gryningen. Tydligen kan infödingarna från denna stam vara något fientligt inställda mot främlingar, men jag hoppas på att min tolk och förtrogne Modibo kommer att kunna reda upp möjligt problematiska situationer.

Växten som påstås vara Mokele Mbembes huvudsakliga föda är en stor, strålande vacker, röd blomma med tjocka, vätskefyllda blad. Tyvärr innebar expeditionen till denna blomma upptäckandet av en växt, ett träd, som taget ur människans mörkaste mardrömmar. Jag har tidigare hört rykten om trädet, som stundtals kallas Minotaur och stundtals Yate-veo, vilket betyder ”Jag ser dig”.
Trädet i fråga har en kort stam från vilken långa och slingrande grenar med stora taggar sträcker sig. Dessa grenar ligger draperade över marken, men ve dem som råkar in inom dess räckhåll. Infödingarna såg till att hålla sig långt borta från grenarna, men för att demonstrera trädets natur kastades en bit av vår matsäck i form av en nyskjuten kabybara fram som offer. Trädet vaknade ögonblickligen till liv, grenarna piskade och det snärjde bytet och slingrade sig kring det tills det kramat ut blodet, vilket rann ned över stammen. 

Jag vill inte ens tänka på vad trädet skulle kunna göra med ett större byte, exempelvis en oförsiktig människa. Så även om Afrika må vara vackert så är det också ett vilt, outforskat och farligt land, långt bortom civiliserade människors tankeverksamhet.

Antecknat av Prof. L.L.

31 okt. 2014

La bête du Gévaudan

Géuvadanmonstret var en gigantisk best som härjade på den franska landsbygden från 1764 till 1767. Den dödade både män, kvinnor och barn genom att slita upp halsen på dem. Exakt hur många som dödades är inte helt fastslaget, men en undersökning från 1987 slog fast att det hade skett 210 attacker vilka resulterade i sammanlagt 113 dödsfall. 98 av offren blev delvis uppätna. Andra efterforskningar säger dock att man enbart kan fastslå upp till ett sextiotal dödsfall.

Attackerna var såpass många att härjningarna drog till sig den dåvarande kung Ludvig XVs intresse och denne anställde professionella vargjägare som skulle jaga ned besten. Dessa arbetade hårt med att döda vargar i några månader, men eftersom attackerna fortsatte under tiden så ersattes jägarna med kungens vapenbärare Antoine de Beauterne. Han lyckades efter tre månader döda en mycket stor varg som var 80 cm hög, 1,7 meter lång och som vägde 60 kilo. Man ansåg att den var alldeles för stor för att vara en vanlig varg och fastslog att den var monstret som låg bakom attackerna. Antoine de Beauterne återvände hem i triumf och belönades med pengar, titlar och mark.

Dock skedde ett dussintal attacker även efter att den stora vargen skjutits och terrorn var inte över förrän två år senare, då en lokal jägare vid namn Jean Chastel påstod sig ha dödat den riktiga besten. Han hade dock en otrolig historia om hur bibliska böner skall ha hejdad varelsen så att den sedan gick att skjuta, vilket ju gör att trovärdigheten minskar något. Efter detta blev dock ingen mer attackerad. Jean Chastel lät stoppa upp varelsen och visade den i olika städer för en avgift som en attraktion. Kungen själv ville dock se monstret, men vid det laget så hade den dåliga uppstoppningen resulterat i ett så högt stadium av förruttnelse att kungen beordrade att kadavret skulle grävas ned en gång för alla.

Hur skall då Gévaudanmonstret ha sett ut? Enligt ögonvittnena så skall den ha haft en del kroppsliga likheter med en varg, men varit stor som en ko och haft en lång svans samt röd päls med vita ränder längsmed kroppen. Teorierna om vad monstret kan ha varit rör sig mellan allt från varg till urvarg, varulv, hyena, tränad mördarhund eller ett magiskt monster skapat av en trollkarl.

Vi lär nog aldrig få reda på vad varelsen egentligen var, men det är en intressant historia, särskilt som den är så väldokumenterad trots sin höga ålder.

För den som vill ha mer av legenden, kan jag rekommendera filmen "Vargarnas Pakt" som baseras på historien även om den självklart är extra dramatiserad.

En scen ur Vargarnas Pakt

Antoine de Bauterne skjuter jättevargen

Jean Chastel
Källor: The Cryptid Zoo, Wikipedia, Occultopedia