The Automatic - Monster

Tänkte ta och tipsa om en liten musikvideo som på ett skämtsamt sätt presenterar ett gäng skäggiga kryptozoologer. =) Mycket nöje!

The Automatic - Monster

Mekong-flodens drake

Enligt legenden lever det en drake i Mekong-floden. Ovanstående klipp visar inte mycket, men påstås alltså vara en film av denna legendariska drake. Det finns olika teorier om vad klippet egentligen visar, en av dem är att det skulle vara en eller flera stora ormar, en annan att det rör sig om en sillkung och sedan följer en rad gissningar på olika sorters fiskar. Den vanligaste gissningen efter sillkung är att en familj jättestora ålar skall ha sitt hem i floden.

Det finns också ett mystiskt ljusfenomen som hör ihop med Mekong-floden. Det består av ljusbollar som lösgör sig från ytan och försvinner upp mot himmelen. En till tre dagar om året inträffar fenomenet, i oktober. Ljusbollarna dyker upp utan vare sig ljud eller rök. Färgen brukar vara röd, rosa eller vit. De kan ibland ses nå en höjd av upp till hundra meter ovanför vattenytan. Enligt legenden skall det vara Mekong-draken som släpper ifrån sig dessa eldbollar från under ytan.

Givetvis finns det en naturlig förklaring till ljusfenomenet i form av naturgas, att jämföra med de i svensk folktro mer välkända irrblossen som orsakas av sumpgas. Exakt vad som utgör den "drake" som så många har sett återstår dock att spekulera i.

 

Källor: Unique, Dragon fire ball

Mystiskt sjöodjur i London

Kanadagås

Tydligen har flera vittnen sett en uppskattningsvis åtta kilo tung kanadagås dras ned under vattenytan och försvinna i Olympiaparken i London. Daily Mail rapporterar att samtidigt har antalet svanar i parken under en tid minskat betydligt.
Jämför gärna med odjuret i vallgraven i Varberg som 2006 drog ned en trut under ytan. Orsaken till den händelsen hittades det aldrig någon direkt förklaring till.
En zoolog som bor i närheten av Olympiaparken gissar på att det i det här fallet kan röra sig om en förrymd orm, exempelvis en pytonorm.

Källor: Aftonbladet

Gef, den talande mangustern

Denna video får bli veckans mer lättsamma bidrag. Någonstans på gränsen mellan kryptozoologi, legend och paranormalt ligger bakgrunden till Lemon Demons trallvänliga låt. Den handlar nämligen om Gef, en talande manguster som rapporterades bo i en lantstuga på Isle of Man 1931.

Källor: Youtube, Wikipedia

Riktiga drakar: Japansk jättesalamander (andrias japonicus)

Av: Utagawa Kuniyoshi

Dagens riktiga drake är en riktig överlevare som nästan inte förändrats ett dugg på 30 miljoner år! Den japanska jättesalamandern finns bara i Japan där den är känd under namnet "Ōsanshōuo" vilket fritt översatt betyder "Gigantisk pepparfisk". Den är ett av världens största groddjur och kan bli runt en och en halv meter lång, även om legenderna givetvis talar om mycket större exemplar.

Arten lever i klara vattendrag och då främst i områden med skog, även om den har hittats nära tät bebyggelse några gånger. Den anses vara en delikatess att äta, men är helt fridlyst eftersom den utöver jakten hotas av dammbyggnationer och liknande påverkan av naturen från människans sida.

Den äter bland annat fisk, grodor och insekter och är aktiv på natten. Man har märkt att i fångenskap kan den bli en bit över femtio år gammal, men i det vilda uppnår den åldrar på över åttio år!

Den japanska jättesalamandern uppmärksammades av västvärldens vetenskapsmän först på 1836 när den holländske zoologen Coenraad Jacob Temminck upptäckte den. I Japan har jättesalamandern dock länge varit föremål för både legender och konstverk. En saga från 1700-talet berättar om en salamander som var tio meter lång och som gav sig ut på åkrar och åt upp både kor och hästar (Värt att nämna är väl att jättesalamandern till skillnad från många andra salamander aldrig lämnar vattnet i verkligheten). En hjälte hittades i alla fall, Mitsui Hikoshiro, som lät salamandern svälja honom hel för att sedan sprätta upp den inifrån. Det var dock ingen bra idé, för enligt sagan så började skörden då att slå fel och folk dog på mystiska sätt, inklusive hjälten själv. Snart insåg byborna att salamanderns ande fanns kvar och hämnades från andra sidan döden. Detta löstes genom att man byggde ett altare för att hedra salamandern, en byggnation som finns kvar än i dag.
 
Det är ett tydligt exempel på hur viktig jättesalamandern varit i Japans historia och även att djur som kan tyckas vara mytologiska har en verklig varelse bakom sig.

Ett exempel för att se hur stora de faktiskt blir!

Käkar som kanske ser ofarliga ut, men inte är att leka med.

Den har små ögon och ser väldigt dåligt.

Källor: Science Naturalis, BBC News, Wikipedia

Ursäkter

Som ni märker blev det ingen uppdatering i söndags. Detta berodde på att jag var på semester och inte hade tillgång till sidan alls.
Skall göra ett försök att uppdatera dubbelt nästa söndag i stället!

Bigfoot begins

En underhållande liten film om hur det kanske inte ligger till med Bigfoot!

Berömda falsarium: Skvadern

Visste ni att vi har ett alldeles eget berömt falsarium här i Sverige? Skvadern är ett påhittat djur med en hares framkropp och en tjäders bakdel.
Falsariet tog sin början i slutet av 1800-talet i Norrland. En flottningsinspektör vid namn Håkan Dahlmark var känd för att tycka om jakt och gärna berätta mer eller mindre troliga jakthistorier i goda vänners lag. En utav dessa historier handlade om en bevingad hare som han påstod att han skjutit i Medelpad 1874. Han kallade djuret en "skvader".

1907 fick Dahlmark en tavla föreställande denna skvader av sin hushållerska och strax innan sin död fem år senare donerade han tavlan till Medelpads fornminnesförening. Den nye intendenten där, Hammarlund, tyckte att det vore intressant att kombinera två djur och därefter kunna visa fram en uppstoppad skvader. Han lärde känna en konservator som färdigställde idén och 1918 lämnade konservatorn över den uppstoppade skvadern som sedan dess funnits på fornminnesföreningens friluftsmuseum i Sundsvall.

Skvadern har med tiden blivit en symbol för Sundsvall och man kan till och med hitta en söt varningsskylt föreställande skvadern på vägen mot museet.

Tydligen händer det fortfarande varje sommar att besökare blir besvikna när de får reda på att skvadern bara är påhittad och aldrig har funnits på riktigt. Det om något bevisar väl hur gärna människor vill tro på saker!

Den första bilden av en skvader. Målad av Halvar Frisendahl.

Den första uppstoppade skvadern!

Vägskylten med skvadern

Källor: Medelpads fornminnesförening, Wikipedia, Djurparker i fokus

Big foot diaries

Och här kommer ett litet serietips!
The big foot diaries är en väldigt söt liten serie som inte tar lång tid att läsa, men som definitivt är värd det! Missa inte att du kan bläddra vidare på sidan för att läsa alla delar i serien!

Mokele-mbembe - En gömd dinosaurie?

Teckning föreställande Mokele-mbembe, av Bill Rebsamen

En levande dinosaurie i våra tider? Det är nog en barndomsdröm för många, men för andra är det lite mer än så. Än i våra dagar fortsätter expeditioner att bege sig till Afrika för att söka efter en dinosaurie som påstås finnas kvar där i vattendrag och djungler. Denna dinosaurie kallas mokele-mbembe, vilket på Lingala-språket i Kongo betyder "En som stoppar flodars flöde".

Rapporter kan dateras ända till 1776 då ben bok vid namn Histoire de Loango utgavs. I den kunde man läsa om missionärernas rapporter om fotavtryck med klor, ungefär 90 cm i omkrets. Dessa avtryck fanns med ungefär två meters avstånd från varandra vilket visade på ett djur som var någonstans mellan en flodhäst och en elefant i storlek, men inget utav dessa djur har klor.

En annan rapport från en expedition 1913-14 beskriver uttalandet från afrikaner om ett elefantstort djur som bodde i djupa vattensamlingar och som brukade välta kanoter med sin kraftiga svans. Intressant var att djuret sades döda, men inte äta männen i kanoterna. Alltså var djuret en växtätare och afrikanerna kunde till och med redogöra för exakt vad för slags växt som den åt.

Sedan under åren har rapporterna duggat tätt och många ögonvittnen har trätt fram, det senaste under 2000-talet. Det har dock uttalats att djuret blivit mycket mer sällsynt med tiden och att det var vanligare för ungefär ett halvt sekel sedan.
Ett väldigt misskrediterat foto togs 1981 och man har även gjort många avgjutningar av fotspår som påstås tillhöra dinosaurien.

När man visat bilder på dinosaurier för de afrikaner som sägs ha sett Mokele-Mbembe så har Diplodocus (vilken liknar brontosaurien) pekats ut speciellt som bilder av "monstret". Man har även visat olika djurspår och bland dem fossilerade avtryck från dinosaurier, även dessa har pekats ut speciellt.

Som vanligt när det gäller kryptozoologi så lär expeditionerna fortsätta även i framtiden och när nyheter dyker upp inom ämnet så kommer ni att kunna läsa dem här på sidan.

Fotografiet från expeditionen 1981

Ett fossilerat dinosauriespår liknande Mokele-mbembes

En diplodocus

Källor: mokelembembe.com, Time, Wikipedia, Den flygande katten

Ny design

En ny design håller på att utformas, som ni ser. Utöver lite små finesser här och var så har jag även börjat med "Veckans fråga" för att ni läsare skall få bli lite mer aktiva. Just nu blev det bara en klassisk fråga, men i framtiden är det tänkt att den skall vara relaterad till uppdateringarna på sidan.

Den förra undersökningen visade att folk helst vill ha uppdateringar en gång i veckan och jag bestämmer nu att det blir på söndagar. Det kan komma andra inlägg under veckorna, men varje söndag blir det definitivt en ny artikel!

Prenumeration!

Nu har jag ordnat så att du enkelt och smidigt kan prenumerera på inlägg här på kryptozoologi.se. Allt du behöver göra är att fylla i din mailadress i rutan här uppe till höger och klicka på "submit" så får du ett mail varje gång det kommer en ny artikel!

Utställning: Havsmonster - nu med sillkung

Fick ett tips från signaturen Milla om att Havets Hus i Lysekil under 2011 har en utställning om havsmonster med en avgjutning av den första sillkung som hittats i Sverige på 131 år. För att läsa mer om sillkungen kan du klicka här.

Sillkungen i fråga hittades 2010 i vattnet vid en sjöbod i Bovallstrand. Den var inte stor med sillkungsmått mätt, men 3,5 meter känns ändå som en bjässe till fisk, inte sant?

Museet har jullovsöppet, så om du bor i närheten av Lysekil kan det vara väl värt ett besök för såväl stora som små.

Fr. v. Kurt Ove Eriksson som hittade sillkungen, Emma Nohren från Havets Hus och Bo Wessman som gjorde avgjutningen och modellen av sillkungen som man ser i bakgrunden.

Källor: Havets hus, SvD

Berömda falsarium: Fiji-sjöjungfrun

P.T. Barnum's Feejee mermaid, 1842

Som ni kan se så var Fiji-sjöjungfrun (ibland Feejee-sjöjungfrun) långt ifrån sagornas vackra kvinnor med fiskstjärt. Den som startade hela konceptet var en man vid namn P.T. Barnum. Han var en mångsysslare, underhållare och bedragare i Amerika.

Det hela började när en engelsk gentleman vid namn Dr. J. Griffin dök upp i Amerika med vad han sade var en äkta sjöjungfru. Han sade även att han företrädde "British Lyceum of Natural History" och med hjälp av listig marknadsföring så ville snart alla se sjöjungfrun. Det sades då att Barnum hade önskat köpa den till sitt museum, men fått avslag. Griffin höll sedan ett föredrag för alla nyfikna där han bland annat hävdade att allt på jorden hade sin motsvarighet i havet, såsom sjölejon och sjöhästar och därmed också då havsmänniskor. Senare gick han med på att låta sjöjungfrun visas på Barnums museum där biljettintäkterna snabbt gick upp rekordartat.

Det hela var dock Barnums plan hela tiden. Doktor Griffin hette egentligen Levi Lyman och var Barnums kompanjon och långt ifrån en engelsk gentleman. Det påstådda "British Lyceum of Natural History" existerade inte över huvud taget. Sjöjungfrun i fråga hade Barnum hyrt av en person i showbuisness som i sin tur köpt den av en sjöman och Barnum hade även låtit få sjöjungfrun undersökt och visste mycket väl att den var falsk, men insåg ändå vilken guldtupp den kunde användas till med rätt omständigheter och marknadsföring. Barnum visade upp den under en tid, men den gick senare förlorad i en brand.

Sjöjungfrun i fråga var skapad av en död apunge, en fisk och papier-maché för att täcka upp skarvarna.

Många kopior av Fiji-sjöjungfrun dök sedan upp, ofta såldes de till kuriosakabinetter. För den som undrar vad en sådan är, så var det en privat samling av underliga och ofta ganska groteska saker. Märkliga foster, avvikelser från djurvärlden i stil med ormar med två huvuden, fingrar från avrättade personer och gärna ting kopplade till det ockulta var sådant man kunde hitta i en kuriosakabinett, men även påstått drakblod eller enhörningshorn.

Än i dag finns många av dessa förfalskade sjöjungfrur kvar i privata samlingar över större delen av världen, och det skapas även nya från tid till tid. Säga vad man vill om detta berömda falsarium, men det har i alla fall bibehållit sin popularitet och dyker då och då upp på Internet som ett åter igen påstått "äkta" fenomen.

Källor: Roadsideamerica, Museum of hoaxes

Tack till Emma som önskade artikelämnet!

Riktiga drakar: Flygande ödlor

Draco Volans

Flygödlor hör inte bara hemma i dinosauriernas värld, utan finns även i vår tid, om än i något mindre skala. Det är ödlor som bor i södra och sydöstra Asien. De här ödlorna kallas lämpligt nog Draco och de använder sina vingar för att glidflyga från träd till träd för att snabbt och smidigt komma undan rovdjur. De är dock inga jättar, för den största av dem, Draco Blanfordii blir bara strax under 35 cm med svans.

Glidflygturer på runt 60 meters längd har noterats och det är extra anmärkningsvärt just med tanke på att ödlorna är ganska små. Även om vingarna i fråga inte gör att ödlorna faktiskt kan lyfta och faktiskt flyga, så kan flera arter däremot kontrollera sina flygturer ganska bra och manövrera i luften för att ta sig dit de vill. De som har mindre vingar och inte kan kontrollera turen lika bra är däremot mycket snabbare än sina mer storvingade släktingar.
Ödlorna lever hela sina liv i träden och den enda gång de ger sig ned på marken är när honorna skall lägga ägg. Då klättrar de ned och gör ett hål i marken där hon lägger några ägg innan hon fyller igen hålet. I ungefär ett dygn vakar hon över äggen, men sedan ger hon sig av upp i träden igen och återvänder aldrig.

Linné gav dessa ödlor namnet Draco eftersom de är så lika de mytologiska drakarna, och visst får man erkänna att när man kikar närmare på dem och föreställer sig ett mycket större exemplar så går det inte att frångå att det här faktiskt är riktiga, nu levande drakar.

 

Källor: Wild Asia, Reptile.lv, Mudfooted, Wikipedia

En konstnärlig jättebläckfisk från forntiden

Shonisaurus popularis

Forkare har länge varit förbryllade över en samling av fossil efter nio Shonisaurus popularis som bildat en märklig formation. Tidigare har man teoretiserat om utifall att dessa dog i grupp på grund av giftig algblomning eller för att de kommit in på för grunt vatten. Nya rön visar dock att det var väldigt djupt vatten på platsen där djuren dog. Frågan är således varför fossilen var lagda i ett så märkligt mönster.
En ny teori är ett en gigantisk bläckfisk arrangerade benen som ett självporträtt efter att först ha dränkt ödlorna.

Det är givetvis en högtflygande teori och den faller inte riktigt in under kryptozoologi, men samtidigt är den definitivt intressant nog för att förtjäna en liten notis här på sidan.

Källor: io9.com, earthtimes.org

Meddelande

Ville bara säga att bloggen snart kommer att bli mer aktiv igen! En ny artikel kommer i veckan. Ursäkta att ni har fått vänta!

Afrikas storfot

Sedan 1800-talet har det florerat rykten om en afrikansk jätteapa som gått under det dramatiska namnet ”Lejondödare” eftersom den sägs kunna döda stora byten såsom just lejon, ett beteende man tidigare aldrig stött på hos apor.

I början på 2000-talet fick primatexperten Shelly Williams möta dessa apor öga mot öga. Hon och hennes medhjälpare hade spårat aporna genom skogen. Då en av spårarna utstötte ett ljud som skulle låta som en sårad antilop kom plötsligt fyra av aporna rusande mot dem. Om det hade varit ett skenangrepp skulle de ha skrikit för full hals för att skrämmas, men de var helt tysta och stora. Innan Shelly visste ordet av stod de framför henne, men när de förstod att det var en människa stannade de upp och försvann ljudlöst in i skogen igen.

Apan, som går under namnen "Biliapa" eller "Bondo Mystery Ape" har senare uppdagats vara en sorts schimpans, men dubbelt så stor mot andra schimpanser. En biliapa kan bli två meter lång när den står upprätt (vilket den gör ibland) och väga runt 100 kilo. Fotavtrycken kan bli minst 34 centimeter långa, vilket också är fotavtryck större än de hos både schimpanser och gorillor, det är därför den ibland kallas ”Afrikas storfot”. Skallen är större än hos andra schimpanser och det finns rapporter om att de skall ha en benkam på kraniumet, precis som gorillor.
Pälsen är svart och tycks skifta mot grått över hela kroppen när de åldras.

Även i beteende finns det en del skillnader gentemot andra schimpanser. Biliapan bygger bland annat bon på marken, vilket de har gemensamt med gorillor. Skillnaden där ligger dock i att de återvänder till sina bon och sover i dem under en längre tid, medan gorillor ständigt bygger nya. De fördrar även annan sorts terräng än gorillor för sitt bobyggande.
Det intressanta är ju också att biliapan vågar bo på marken i ett område som trots allt är fullt med stora rovdjur, vilket också är det enda ordentliga belägget för att de skall kunna rå på stora kattdjur. En del antropologer spekulerar i huruvida biliapan kan använda tillhyggen som vapen.

Biliapan verkar synnerligen orädd för människor och visar ingen aggressivitet gentemot sina ständigt upprättgående släktingar. Detta är förmodligen för att de sällan eller aldrig mött människor förut.

Forskningen kring biliapan har gått trögt på senare år, kanske främst på grund av att Shelly Williams blev skjuten i ryggen när hon råkade komma i vägen för en knarkuppgörelse 2005. Efter det har hon varit invalidiserad och rullstolsbunden och forskningen har lämnats vidare till andra.

Överlag gör den här upptäckten att tankarna kring yeti och storfots existenser inte längre känns fullt lika avlägsna.

Biliapa

Shelly Williams med fotavtryck från biliapa

Biliapa

 Tack till Anna Bergkvist för artikelidén!

Källor: Cryptomundo, BBC, Anthropology.net, Illustrerad Vetenskap

Jättelik färskvatten-stingrocka

Den jättelika stingrockan som lever i floder i sydöstra Asien är en av de mest märkliga sötvattensfiskarna. Den kan väga mellan 500-600 kilo och ett antal meter i diameter. Den har även en giftig gadd som kan bli 38 centimeter lång. Honorna blir dessutom betydligt större än hanarna.

Det är osäkert om den lever enbart i sötvatten, men om den gör det så är det den största sötvattensfisk som finns. Tyvärr har det också blivit mäkta populärt för sportfiskare att ta in ett exemplar, plus att de för lokala fiskare kan innebära en såpass god slant att arten på senare år blivit alltmer ovanlig.

Många av de riktigt stora exemplaren har hittats i Mekong-floden, vilket är extra intressant i och med de rapporter som inkommit om en drake i just den floden. Kanske ligger en många meter lång stingrocka med en ännu längre svans bakom ryktena?

I och med att forskare endast har känt till den här fisken sedan 1990, så är det ju möjligt att det finns ännu större exemplar än vad man hittills fångat.

Källor: National Geographic, Wikipedia, Oklahoma division of I.C.E.

Bloglovin'

Follow my blog with Bloglovin

Attackerar jättebläckfiskar båtar?

Bilden ovan är inte särskilt unik. Temat med jättebläckfiskar som attackerar skepp har ofta dykt upp genom historien, men har lika ofta tagits för rena fantasibilder. 2003 hände någonting som kom att ändra den uppfattningen för många.

Den franske seglaren Olivier De Kersauson deltog i en jorden-runt-seglats. Han hade seglat i ett antal timmar och befann sig utanför Madeira när båten plötsligt saktade ned betydligt och till sist gick ned till halvfart. Det han snart upptäckte var att en jättebläckfisk hade klamrat sig fast vid båtens skrov. De Kersauson kunde se två tentakler som låste rodret, vilka han beskrev var dubbelt så tjocka som hans egen arm. Bläckfisken började efter en stund att skaka båten. Då varken De Kersauson eller hans besättning visste vad de skulle ta sig till så beslutade de sig till sist för att stanna båten, vilket ledde till att bläckfisken släppte taget och försvann tillbaka ned i djupet.

Bevisar det här någonting? Ja, givetvis. Det bevisar att jättebläckfiskar trots allt mycket väl kan ha angripit skepp, även förr i världen. En del teorier talar för att bläckfisken kan ha misstagit skeppet för en kaskelot, vilket är jättebläckfiskens enda (kända) naturliga fiende. Kanske var inte bläckfiskarna lika stora som den på bilden här ovan, men om tentaklerna är dubbelt så tjocka som en vuxen mans arm så var det förmodligen skrämmande nog ändå.

Källor: BBC News,  Journeyman Pictures

Filmtips: Trolljegeren

Trolljegeren är en norsk film som borde roa alla som är intresserade av kryptozoologi. Den målar upp en (inom filmvärldens ramar) trovärdig bild av en hemlig existens av troll i Norge och berättar historien om mannen som är anställd för att hålla efter dem.

Vilken genre man egentligen skall placera Trolljegeren i är lite oklart, men någonstans mellan låtsasdokumentär och actionkomedi borde nog vara ganska korrekt.

Trots att filmen är filmad med handkamera i dokumentärstil så är det ingenting man stör sig på och en intressant detalj är att kvaliteten skiftar efter vem av karaktärerna i filmen som håller i kameran just då.
Trollen själva är snyggt gjorda, om än inte fantastiska och allt som allt är det en mycket underhållande film som är väl värd ett inköp.

Märkliga djur: Genomskinliga ålar (Leptocephalus)

I vår nyaste artikelserie "Märkliga djur" kommer det att dyka upp artiklar om djur som kanske inte är ovanliga, men i alla fall såpass märkliga att filmklipp som det ovan genast bemöts med skepsis av mindre insatta.

Leptocephalus är nämligen inget mytomspunnet och ovanligt djur, utan helt enkelt ett ålyngel. Dessa yngel har väldigt tunna kroppar vilka innehåller en geléliknande substans på insidan och ett tunt lager muskler på utsidan. Ynglet saknar även röda blodceller ända tills de vidareutvecklas till unga ålar.

Leptocephali skiljer sig från de flesta fiskyngel eftersom de blir ganska stora, runt 6-30 cm långa och ibland längre än så. De har även en väldigt lång yngelperiod som sträcker sig mellan tre månader till över ett år.
De kan simma både framlänges och baklänges och är ganska snabba.

Länge var det oklart vad de åt för någonting eftersom man aldrig hittade plankton (den vanligaste maten för yngel) i deras system. Nyligen insåg man att de verkar äta de små partiklarna som flyter omkring fritt i havet.

Leptocephali-yngel bor i de övre 100 meterna av havet under natten och ofta lite djupare under dagen.
De kan även innehålla i det närmaste självlysande punkter, vilket man kan se på den här fantastiska videon, vilken var den första filmningen av fenomenet:
Ophichtid leptocephalus off Kona, Hawaii

Källor: Australian Museum, Wikipedia

Främmande, stora katter

Bild tagen i Dartmoor 2008

Det finns ett fenomen som vanligtvis kallas ABC. Detta står för "Alien, big cats" [främmande, stora katter]. Fenomenet är inte exklusivt för England, men det är ofta i samband med just Storbritannien som man hör talas om det. Mest känd är kanske det som kallas Dartmoor-besten.

Dartmoor är en nationalpark i sydvästra England av den imponerande storleken 953 km². Här har man sedan trettio år tillbaka sett kattdjur som liknar pantrar och pumor. 1998 observerades till och med ett ungt lejon och man fann då även spår som identifierades av en vildmarksexpert.

1976 kom en ny lag i Storbritannien som påbjöd att man inte längre fick ha stora, vilda djur utan officiellt tillstånd. Det här tror många kan ha varit en del av anledningen till att man efter det ofta har sett underliga djur där de inte riktigt hör hemma. Utöver katterna så har en stam vilda kängurur, apor av flera slag, strutsar och mycket annat observerats i just Storbritannien.

Som vanligt finns det både troende och skeptiker i fråga. De troende säger att stora katter som släppts ut mycket väl kan ha överlevt och fortplantat sig praktiskt taget ostört med tanke på Dartmoors storlek och kvantiteten av mat som finns tillgänglig där. Skeptikerna säger samma saker som vanligt; att så länge det inte kommit fram tydliga bevis så är det bara hörsägen det handlar om.

ABC i Storbritannien är dock knappast begränsat endast till Dartmoor. Exempelvis så infångades en puma 1981 i Cannish, Skottland och en annan puma har kommit att bli ganska berömd genom många observationer i Surrey.
Som synes på bilden längst upp i artikeln är inte heller ABC-fenomenet någonting utdaterat, utan observationer görs fortfarande varje år.

I många av de fall av ABC som utspelat sig i andra länder så har det till sist visat sig att det rör sig om en förvuxen huskatt. 2005 sköt en jägare en gigantisk katt i Australien som senare faktiskt visade sig vara en förvildad tamkatt. Denna katt var nästan två meter lång.

Australien 2005

Även i Sverige har det hänt att förvildade tamkatter blivit hemskt stora. När jag var liten hade vi en katt som flyttade från gården när den blev osams med grannkatten. Den höll sig först i närheten och vi såg den många gånger, men lyckades inte locka hem den. Efter det försvann den i flera år och när den återvände var den sannerligen den största katt jag någonsin sett. Den kanske inte var lika stor som katten ovan, men den var gott och väl 150 cm från nos till svansspets.

Vi avslutar artikeln med en liten filmsnutt från Dartmoor:

http://youtu.be/Y87IJ4-Rw-c

Källor: Legendary Dartmoor, Wikipedia, Fat Cats, Den flygande katten

Ålar och sjöormar

Professor Johannes Schmidt, samme man som upptäckte att ålarna beger sig till Sargassohavet för att fortplanta sig, fångade 1930 någonting spektakulärt på 1000 famnars djup utanför Godahoppsudden. Det var ett ålyngel som var hela 1,83 meter långt. Ålyngel på ungefär 10 cm kan bli runt 3 meter långa som vuxna, men det här ynglet var redan lika stort som en fullvuxen ål. Hur stort kunde det då ha blivit när det växte upp? Med samma tillväxtfart som små ålyngel så hade det blivit runt 36 meter, men även med lite mer praktiska begränsningar så skulle bara hälften vara synnerligen spektakulärt och förmodligen förklara många observationer av sjöormar.
Schmidts student Anton Bruun (senare chef för Zoologiskt museum i Danmark) var eld och lågor över upptäckten och försökte många gånger senare att hitta och bevisa den jättelika sjöormen, utan att lyckas.

Vad extra intressant är att platsen där ynglet infångades redan då var långt ifrån okänt i kryptozoologiska intressekretsar. Den 6 augusti 1848 iakttog de brittiska officerarna och kapten Peter M'quhae ombord på HMS Daedalus utanför Godahoppsudden hur en cirka 19 meter lång sjöorm simmade jämsides med skeppet. De beskrev varelsen som liknande en orm eller ål med huvudet minst en meter över vattenytan. Huvudet i fråga var runt 3 meter långt, avsmalnande och platt på ovansidan, samt att den hade ett tydligt överbett. Den hade mörkbrunt skinn med lite gulaktigt vitt kring strupen. De såg också något längsmed ryggen som de beskrev som liknande manen på en häst.
Vittnena såg inga rörelser, men sjöormen gjorde 13 till 14 knop och var på väg rakt sydväst. Observationen varade ungefär 20 minuter.

Just kring Afrikas kust är det här långt ifrån de enda rapporterna. Bland annat så såg 1879 passagerar på skeppet Baltimore något som liknande observationen från Daedalus i Adenviken. Den här gången var observationen mer dramatisk, då sjöormen faktiskt uppmärksammade skeppet och öppnade sina käftar vid två tillfällen.

Kanske ligger helt enkelt svaret i sjöormsfrågan hos ålarna, kanske inte. Den som lever får se.

Samtida illustration av sjöormen och skeppet Daedalus.

Källor: Michell & Rickard: Den flygande katten, Fanthorpe: The Worl'd Greatest Unsolved Mysteries, Mysterious World

Ett litet april-tips

 I och med att varje dag riskerar att vara första april inom kryptozoologin så beslutade jag mig snabbt för att inte ha några dylika bedrägerier här på kryptozoologi.se. Däremot vill jag gärna dela med mig av den mycket underhållande artikeln på Cryptomundo:

 

Top All-Time Cryptozoology April Fools’ Jokes

Knobby

Bild från filmsnutten som fimades av Thomas Byers 11-03-22

Det har dykt upp en ny video som påstås föreställa Knobby, den kända storfot som sägs röra sig i North Carolina, USA. Just den här filmen är tagen på Golden Valley Chruch Road i Rutherford County.

Byers berättar att han och några vänner lyckades ta den mycket korta filmen på ett avstånd av ungefär 500 meter. Varelsen de såg berättar han var lite över två meter lång, vägde kanske 140 kilo och stank något fruktansvärt.

Det låter på beskrivning mer som att Byers såg en skunkapa än en storfot. Skunkapan eller stinkapan är en hominid kryptid som har setts många gånger i sydöstra USA, främst i trakterna kring Florida. Den har fått namnet av att den sprider en kadaverliknande stank omkring sig. En intressant sak är också att just Knobby är en känd skunkapa. Det finns de som påstår att skunkapan och storfot är besläktade raser av samma art och förmodligen är det därför som filmklippet nu benämns som en bild av storfot och inte den mer troliga skunkapan.

Oavsett vad man kallar det som Byers filmat så tycker både jag och mer storfotsinriktade experter att filmen ser helt fel ut. Förutom att den är vansinnigt suddig så är sättet den går på mycket underligt för en storfot. Näst intill alla ögonvittnesskildringar och tidigare filmklipp visar på att en storfot går med långa kliv och svängande armar. Saken på filmen trippar försiktigt fram, som någon i en dräkt där den inte riktigt ser var den är på väg.

Eller som någon skrev som kommentar på en av kopiorna till detta klipp: "Knobby kommer alltid att existera, precis bortom fokus."

Källor: Aftonbladet, Wikipedia, Cryptomundo

Robert Le Serrecs möte med en sjöorm

Den här välkända bilden till vänster togs 1964 av den franske fotografen Robert Le Serrec.

Utanför Australiens kust, den 12 december 1964 var Le Serrec tillsammans med sin familj och en god vän på väg över Stonehaven Bay när hans hustru fick syn på något stort och underligt som vilade på sandbottnen mindre än två meter under havsytan. När de kom lite närmare insåg de att det tycktes vara ett stort, grodyngelliknande djur. Först uppskattade de varelsen vara runt tio meter lång, men då de närmade sig ytterligare uppskattades längden till en bra bit över det dubbla.
Le Serrec tog några fotografier och körde sedan ännu närmare med motorbåten för att kunna filma varelsen. Först tänkte de försöka få varelsen att röra sig från båten, men eftersom barnen var rädda och de inte ville riskera att få båten förstörd bestämde sig de båda männen för att närma sig under vattnet i stället, Le Serrec med sin kamera och hans gode vän med ett undervattensgevär. När de närmade sig så gapade dock varelsen och vände sig mot männen. De bestämde sig snabbt för att återvända till båten och medan de pysslade med det så såg Le Serrecs hustru hur varelsen simmade ut mot havet med rörelser liknande de hos en ål eller orm.

När bilderna i mars följande år publicerades i en australiensk tidning berättade Le Serrec att varelsen haft ett stort, blekt sår på ena sidan av svansen och att det var på grund av skadan som den låg och vilade på sandbotten. Ögonen som kan ses på ovansidan av huvudet är blekgröna, runt fem centimeter stora i diameter och sades ha avlånga pupiller. Varelsen var till största delen svart, men hade bruna ränder och skinnet var blankt och utan knaggligheter eller fjäll. Den hade inga fenor och när den gapade mot Le Serrec och hans vän såg de inga tänder.

Några saker talar dock för att fotografierna är fejkade. Dels så hade Le Serrec ett rykte om sig att inte vara den mest pålitlige människan i världen (bland annat efterlyst av Interpol) och dels så indikerar den underliga placeringen av varelsens ögon att det är en fejk. Ögonen är nämligen placerade på ett sätt som inte matchar någon annan placering av ögon på vattenlevande varelser. Nu kan man ju tycka att det inte behöver betyda något och ett större bevis är nog att Le Serrec några år innan bilderna togs hade försökt få ihop en grupp till en expedition som han påstod skulle löna sig samt sagt att det hade med en sjöorm att göra.
Utöver detta visade aldrig Le Serrec upp sin film för neutrala bedömare och ryktena sade att den var väldigt suddig och i stort sätt värdelös som bevis på någonting.

Dock så har dessa bilder, trots 50 års diskussioner om dem aldrig egentligen kunnat bevisas vara fejkade, vilket gör att även om så skulle vara fallet är de några av de snyggast fejkade kryptozoologiska bilderna i historien.

En annan vinkel

Närbilder

Källor: Tetrapodzoology, Gåtfulla Varelser ISBN 91-88174-03-04

Berwick-monstret

En synnerligen spöklik bild, inte sant? Den här bilden sändes in till en amerikansk nyhetskanal. Personen som sände in den påstod att en hjort-kamera ute i skogen filmade den här gestalten en natt. Enligt avsändaren så skall kameran ha varit trasig när den hittades, men att minneskortet var intakt och bland annat innehöll just den här humanoida varelsen. Personen i fråga valde att vara anonym.
Så, vad skall vi få ut av den här bilden? Underligt nog så florerar även denna bild på nätet, där det påvisas att det dykt upp två bilder och att de har olika datum, men samma tid. Lite underligt, inte sant? Det är också väldigt klantigt om det är en fejk, och varför ändra datumen över huvud taget?

Om man skall fundera närmare så ser det ut som om varelsen i fråga inte är kryptozoologisk alls, utan snarare en vildman (om man skall ta en logisk förklaring med grunden att filmen skulle vara äkta), eller mer ett paranormalt inslag. Dock är sådana spekulationer ingenting som skall göras på kryptozoologi.se.
Slutsatsen blir således, precis som alltid: tro vad du vill (men tro inte på allt).

Tack till Mattias som inspirerar mig att uppdatera oftare. /Y

Veckans bild: Kadavret på Zuiyomaru

Detta underliga kadaver drogs upp av ett japanskt fiskefartyg, Zuiyomaru den 25 april 1977 öster om Nya Zeeland. En besättningsman gjorde uppskattningen att djuret i fråga hade varit runt tio meter långt.
Tyvärr var kadavret i ett så långt gånget stadium av föruttnelse att man var tvungen att låta det återvända till havet så att det inte skulle förstöra fångsten.

Det krävs inget geni för att se likheterna med en plesiosaur (svanödla), men skeptikerna anser det vara lämningar av en brugd.
En brugd är en stor haj vars kadaver många gånger misstagits för sjömonster eftersom den vid föruttnelse tappar underkäken och då ger illusionen av ett litet huvud på en lång hals.

Källor: Wikipedia, Den flygande katten (John Michell och Robert Rickard)

Veckans bild: Surgeon's Photograph

I dag börjar vi med en ny sak här på kryptozoologi.se. Varje vecka kommer en bild som är intressant ur kryptozoologisk synvinkel att publiceras med en kortare text.

Bilden ovan är nog en av de mest berömda kryptozoologiska bilderna någonsin, den är i alla fall den mest kända bilden på Nessie. Fotografiet togs av en Dr. Robert Kenneth Wilson 1934.
Bilden har senare konstaterats som fejk, men självklart finns det fortfarande de som tror på dess äkthet.

Riktiga drakar: Krokodiler

Krokodiler är egentligen inte en art i sig, utan en familj av arter och till den hör 14 olika krokodilarter. När jag var yngre minns jag att jag alltid störde mig på att jag kanske sade fel när jag kallade något en krokodil, eftersom det kunde vara en alligator. Nu har vi ju klargjort att alligatorerna också tillhör krokodilfamiljen, så därmed kan man inte säga fel om man säger krokodil.

På bilden ovan ser ni en amerikansk krokodil. Tydligt där är ju att den har många tänder och tänder är förmodligen en av de saker man gärna förknippar med krokodiler. En krokodils tänder är ihåliga och inuti den växer en ny tand fram, så de förnyas under hela dess liv.
En intressant sak är att man är osäker på hur gamla krokodiler egentligen kan bli, eftersom det inte finns något säkert sätt att kontrollera deras ålder på. Enligt kvalificerade gissningar så har man kommit fram till att krokodiler kan leva i ungefär 70 år, även om man också gissat att "Mr. Freshy" som bor på Australian Zoo är hela 130 år gammal!

Nu handlar ju det här inlägget om riktiga drakar och trots allt är krokodiler det närmaste vi kommer den sorts drakar som faktiskt levt på jorden, i och med att de fanns med redan under dinosauriernas tid. De blir också maffigt stora. Man har hittat krokodiler som är över sex meter långa, men det finns också rykten om de som blivit upp till nio meter!
 Glöm för övrigt krokodiljägaren och Crocodile Dundee för ett ögonblick. Den mest fantastiska krokodiljägaren i Australien är en kvinna vid namn Krys Pawlowski. 1957 sköt hon den största krokodil som någonsin blivit mätt, en bjässe på 8,63 meter!

Nu slutligen så skall vi prata lite om en kändis-krokodil vid namn Gustave. Han är en gigantisk nilkrokodil som bor i Burundi. Med sina över sex meter i längd och vikt runt ett ton så är han den största krokodil som man är säker på har bevittnats i Afrika.
Gustave beräknas vara närmare 70 år gammal nu och anklagas av lokalbefolkningen för att ha dödat över 300 människor. Säkerligen är siffran överdriven, men att denne jätte faktiskt dödat människor råder det ingen större tvekan om.
Intressant är också att Gustave verkar synnerligen intelligent. 2002 försökte mannen som döpt Gustave, Parice Faye, gillra en fälla för krokodilen. Inte bara undvek Gustave fällan, utan det verkade också som om han faktiskt medvetet retades med Faye och hans team. Allt finns dokumenterat i en dokumentärfilm kallad "Capturing the Killer Croc" som rekommenderas. Gustave har även stått som modell för filmen Primeval.

Med all trolighet ett foto av Gustave.

Pawlowski vid en replika av rekordkrokodilen. Det får en att inse hur stor den faktiskt var, inte sant?

Krokodil dödad av en handgranat från en amerikansk soldat på Saipan Island 1943.
Den sägs ha varit runt nio meter lång.

Krokodil av okänt datum från Roper River i Australien.

Källor: National Geographic, Wikipedia, The Age, Mysterious Australia