La bête du Gévaudan

Géuvadanmonstret var en gigantisk best som härjade på den franska landsbygden från 1764 till 1767. Den dödade både män, kvinnor och barn genom att slita upp halsen på dem. Exakt hur många som dödades är inte helt fastslaget, men en undersökning från 1987 slog fast att det hade skett 210 attacker vilka resulterade i sammanlagt 113 dödsfall. 98 av offren blev delvis uppätna. Andra efterforskningar säger dock att man enbart kan fastslå upp till ett sextiotal dödsfall.

Attackerna var såpass många att härjningarna drog till sig den dåvarande kung Ludvig XVs intresse och denne anställde professionella vargjägare som skulle jaga ned besten. Dessa arbetade hårt med att döda vargar i några månader, men eftersom attackerna fortsatte under tiden så ersattes jägarna med kungens vapenbärare Antoine de Beauterne. Han lyckades efter tre månader döda en mycket stor varg som var 80 cm hög, 1,7 meter lång och som vägde 60 kilo. Man ansåg att den var alldeles för stor för att vara en vanlig varg och fastslog att den var monstret som låg bakom attackerna. Antoine de Beauterne återvände hem i triumf och belönades med pengar, titlar och mark.

Dock skedde ett dussintal attacker även efter att den stora vargen skjutits och terrorn var inte över förrän två år senare, då en lokal jägare vid namn Jean Chastel påstod sig ha dödat den riktiga besten. Han hade dock en otrolig historia om hur bibliska böner skall ha hejdad varelsen så att den sedan gick att skjuta, vilket ju gör att trovärdigheten minskar något. Efter detta blev dock ingen mer attackerad. Jean Chastel lät stoppa upp varelsen och visade den i olika städer för en avgift som en attraktion. Kungen själv ville dock se monstret, men vid det laget så hade den dåliga uppstoppningen resulterat i ett så högt stadium av förruttnelse att kungen beordrade att kadavret skulle grävas ned en gång för alla.

Hur skall då Gévaudanmonstret ha sett ut? Enligt ögonvittnena så skall den ha haft en del kroppsliga likheter med en varg, men varit stor som en ko och haft en lång svans samt röd päls med vita ränder längsmed kroppen. Teorierna om vad monstret kan ha varit rör sig mellan allt från varg till urvarg, varulv, hyena, tränad mördarhund eller ett magiskt monster skapat av en trollkarl.

Vi lär nog aldrig få reda på vad varelsen egentligen var, men det är en intressant historia, särskilt som den är så väldokumenterad trots sin höga ålder.

För den som vill ha mer av legenden, kan jag rekommendera filmen "Vargarnas Pakt" som baseras på historien även om den självklart är extra dramatiserad.

En scen ur Vargarnas Pakt

Antoine de Bauterne skjuter jättevargen

Jean Chastel

Källor: The Cryptid Zoo, Wikipedia, Occultopedia

Knölval i Östersjön

Att se knölvalar i Östersjön är ovanligt, men har blivit vanligare på senare år. Under augusti siktades den över tio meter långa knölvalen "Lola" både utanför Gotland och Öland. Sist sågs hon utanför Ölands södra udde, vilket förhoppningsvis betyder att hon har hittat ut igen. Det finns nämligen inte tillräckligt mycket mat i Östersjön för att en val skall kunna överleva där en längre tid.

En del marinbiologer tror dessutom att Lola inte var ensam, utan att det kunde ha funnits upp till tre knölvalar i Östersjön samtidigt. Det har nämligen kommit in rapporter både från Finland och Danmark. En utav de valar som bevittnats är en kalv och även om de flesta tror att valarna kommit in i Östersjön genom att följa fiskstim så finns det de som teoretiserar om att Lola letar efter sin kalv.

En knölval blir omkring 15 meter lång och kan väga 36 ton. Knölvalar har en puckel på ovansidan och kallades tidigare för "puckelval". Knölarna i fråga är vårtliknande knölar som finns på huvudet och underkäken. Dessa är ombildade hårsäckar, spännande nog.

2008 var senaste året då man under en månads tid siktade en knölval i Östersjön.

Källor: Expressen, Wikipedia, Natursidan, Sveriges Radio

Tatzelwurm

Ibland känner man att det vore trevligt med lite fler kryptider i Europa. Då kan man lugnt luta sig tillbaka och läsa om den här spännande varelsen.

Balkins foto 1934

"Tatzelwurm" betyder "klo-orm" och skall enligt alpin folklore ha framdel som en katt och bakdel som en orm. Den har även beskrivits som mer ormlik än så och med hela kroppen täckt av fjäll. Andra har beskrivit den mer som en tjock, fiskliknande ödla med framben och bakben, inte helt olik den japanska jättesalamandern som det skrivits om på den här sidan förut. Det finns tankar om att det skulle kunna handla om inte en utan två kryptider, men faktum är att rapporterna om utseenden kring alla kryptider brukar skifta stort.

Den första kända rapporten av tatzelwurm kommer från en grisfarmare i Schweiz 1779, men de ögonvittnesskildringar dyker upp då och då än i dag. Eftersom tatzelwurm av de flesta ses som en legend så är det dock sällan det namnet som nämns i rapporterna, utan i stället rapporteras det in krokodiler, stora ödlor och till och med dinosaurier som beskrivning på vad folk har sett.

1934 såg en schweizisk fotograf vid namn Balkin vad han trodde var en tatzelwurm, och han tog ett fotografi av varelsen. Det resulterade i ett nytt intresse kring tatzelwurm och därigenom en eftersökningsexpedition sponsrad av tidningen Berliner Illustrierte. Den expeditionen fann dock inte ett dugg och intresset falnade åter igen för varelsen. Fotot anses nu av de flesta vara ett falsarium.

En vanlig teori är att det handlar om en stor, och för mellan- till södra Europa inhemsk ödla vars bakben är synnerligen outvecklade. Denna ödla skall i så fall vara utrotad eller näst intill utrotad i dag enligt den tanken. Själv har jag dragit kopplingar till ett intressant fenomen som innebär att man ibland hittar ormar som har ett eller flera ben, något som förbryllat många forskare. Den troligaste förklaringen till den mutationen är att de ormsorter som detta händer en gång varit ödlor och haft ben och att det är den saken som då och då hoppar fram ur genpoolen.

Orm med fot funnen i Kina 2009

En intressant tanke vore väl om tatzelwurm under en period var en familj av ormar där denna mutation ofta inträffade, men att det blivit ovanligare på senare år. Om inte annat för att det verkar tämligen opraktiskt.

Oavsett om det finns någon egentlig grund bakom myten om tantzelwurm så är det en spännande varelse och den har också många likheter med det nordeuropeiska sagomonstret lindormen som stundtals avbildats med (om några ben alls)enbart framben .

Källor: Unknown Explorers, Cryptid Wiki, Fortean Times

Tack till Padre Pistola för tips om artikelämnet!

Följetong: Prof. Lake Lyndons journal, del 1

Illustration av Kajsa Collin

Följetongen är en skönlitterär novell i åtta delar förlagd till slutet av ett fiktivt 1800-tal och består av rapporter kring en upptäcktsresande kryptozoologs expeditioner.

Rio dos Camarões

Jag har efter en lång och delvis behaglig resa till luftskepps anlänt till Rio dos Camarões, eller Wouri som infödingarna kallar den. Nu färdas jag via flodbåt genom denna fängslande djungel med en flora och fauna som känns så främmande att den stundtals tycks overklig. När jag skriver detta är det natt och min expedition har slagit läger intill by med en stam pygméer som kallade sig själva ”baka”. Min tolk, Modibo, underlättar kommunikationsmöjligheterna stort.

Anledningen till min resa är främst ett jättelikt monstrum som här kallas för Mokele Mbembe vilket fritt översatt betyder ”den som stoppar floders flöde”. Denna varelse sägs vara en överlevande skräcködla, en livs levande dinosaurie från tidernas morgon. De absolut tidigaste antecknade rapporterna är från sent 1700-tal och gjordes av en fransk missionär, men redan långt innan dess har givetvis varelsen varit känd för infödingarna.

Det är intressant att varelsen är mycket detaljerat beskriven och några jägare från baka-stammen har lovat att i morgon dag visa mig till den plats där Mokele Mbembe senast sågs till, samt visa mig de växter som djuret sägs äta. Det är nämligen inte en köttätande varelse, vilket de varit noga med att poängtera, utan den äter växter och de gånger den gått till attack mot människor tycks ha varit främst för att försvara sitt eventuella revir.

Mokele Mbembe sägs vara kring trettio fot lång, ha en lång svans och hals, klumpig kropp och ett mycket litet huvud med små, svarta ögon. Ett synnerligen märkligt djur. Under min resa kommer jag förhoppningsvis även att få kontakt med andra stammar och undersöka huruvida ögonvittnesskildringarna skiftar eller stämmer överens. Målet är ju dock givetvis att finna och dokumentera ett levande exemplar av odjuret.

Antecknat av Prof. L.L.

Ingen Nessie på Apple Maps

En privatperson som tittade på Loch Ness via Apple Maps fick fram den här märkliga bilden och skickade den genast vidare till Official Loch Ness Monster Club. Tyvärr var det som vanligt att folks önskan om att se något gick före deras undersökningar av bevisen och många förklarade bilden som äkta innan det visade sig att sanningen var lite enklare än Nessie. Det vi ser på bilden är nämligen svallvågor från en båt, medan själva båten försvunnit via missar i det rent tekniska.
Så åter en gång, ingen Nessie, men väl något för att hålla intresset för henne levande.

En bild som visar hur båten blev ett monster.

Källor: Metro, Livescience, TC

Jättebläckfiskar är mer lika än man trott

Konstverket "Sea Monsters" av Abiogenisis

Det har dykt upp spännande resultat i forskningen kring jättebläckfiskar. Forskare har undersökt DNA från 43 olika prover tagna från vitt spridda platser i världen och de blev förbluffade över resultatet. Det har inte bara visat sig att jättebläckfiskar, som finns i jordens alla hav, är av samma art, utan de är också extremt lika för att vara djur med så stor spridning.

En förklaring är att de antingen skall ha varit nära utrotning och därigenom alla härstammar från ett litet bestånd. Den andra förklaringen är att antalet jättebläckfiskar helt plötsligt för ungefär 30 000 till 700 000 år sedan ökade enormt. Varför är svårt att avgöra, men några forskare gissar på att det kan ha haft att göra med antalet kaskelotvalar att göra, i och med att det är jättebläckfiskens enda kända naturliga fiende.
Värt att nämna är att även kaskelotvalar DNA-mässigt är väldigt lika varandra, vilket tyder på att de också upplevt en hastig ökning i beståndet någon gång, kanske på grund av att först ha minskat i antal. Detta skulle förmodligen då i sin tur kunna ha lett till ökningen av antalet jättebläckfiskar.
Genom jämförelser av tidpunkter för tillökning för de båda djuren kanske det kan finnas en lösning på mysteriet.

Källor: sciencemag.org, Nature.com

Krönika: Att tumla vid Hovs hallar

Hovs hallar. Foto: Mikael Åkerman 2014

Det här är tänkt att vara det första inlägget i en serie mer personliga inlägg om min vardag i relation till intresset för märkliga djur och de underverk som vår värld kan erbjuda.
Nu i helgen var jag på besök hos en god vän i Skåne. En del av er vet säkert att jag i vanliga fall befinner mig på östkusten, men nu var jag alltså betydligt närmare den västra kusten och kunde självklart inte hålla mig från att ta en tripp till havet. Färden gick till Hovs hallar, vilket utöver att vara inspelningsplatsen för ett mycket berömt schackparti även är ett fullkomligt fantastiskt område med vidsträckta stenstränder, dramatiska klippor och spännande grottor.

Det är något speciellt med att vara vid västkusten, förmodligen för att vad som helst faktiskt är möjligt. Där ute bland vågorna finns det teoretiskt sett möjlighet att få syn på späckhuggare, delfiner och tumlare och på stränderna finner man ibland sepiaskal efter bläckfiskar och andra intressanta ting.

Hovs hallar, foto: Y. Undin 2014

När jag för över 20 år sedan var där för första gången så hittade jag ett hajkadaver och fick se en liten grupp om tre tumlare långt ute i vattnet. Efter det har det blivit några besök då och då, även om det är långt från så ofta som jag hade önskat. Just tumlare tycks dock vara något som ofta färgar mina besök, och till min stora förtvivlan missade jag hur en ung tumlarkalv besökte den privata badbryggan jag brukade besöka 2008.
Även denna gång stals min uppmärksamhet av en tumlare i form av ett kadaver som hade spolats iland på den steniga stranden.

Det till höger är ett tumlarkadaver, Hovs hallar. Foto: Mikael Åkerman 2014

 Tumlare är intressanta djur. Det beräknas finnas några hundra tumlare kvar i Östersjön, men det var länge sedan jag hörde någon rapport om det. De är lite vanligare vid västkusten, men tyvärr har beståndet minskat betydligt på senare tid.

Oavsett så känner jag mig lyckligt lottad som både fått möjlighet att se levande tumlare i det fria samt studera ett tumlarkadaver på nära håll.
Och för er som har möjlighet att göra ett besök vid Hovs hallar så kan jag starkt rekommendera den fina naturupplevelsen oavsett om man vill spana efter något märkligt eller bara njuta av dagen.

Siamesiska tvillingvalar

I januari detta år hittade man i Mexiko en gråval med två huvuden och två stjärtfenor, med andra ord ett siamesiskt tvillingpar som var hopväxta på mitten. Det är det enda kända exemplaret av siamesiska gråvalar så här långt, även om siamesiska tvillingar dyker upp lite då i djurriket.

Biologen Benito Bermudez rapporterade att valarna var vid liv när de hittades, men då nyfödda och de dog strax därefter. Troligtvis var det en för tidig födsel som orsakade dödsfallen, vilket man kan gissa då de bara var fyra meter långa, medan gråvalskalvar brukar vara ungefär det dubbla när de föds.

Källor: DN, Mirror, BBC

J'ba Fofi - monsterspindeln

Nu har många sett den nya Hobbit-filmen på biograferna och säkerligen är det också många som ryckt till vid scenerna med jättespindlarna. Men hur är det med jättespindlar i verkligheten och krytozoologin?

1938 var den engelske upptäcksresande R.K. Loyd och hans hustru på safari i Kongos djungler. När de körde genom regnskogen såg de plötsligt en stor varelse som korsade vägen framför dem. De trodde först att det var en stor apa på alla fyra, men insåg lika snabbt att det var en spindel med ett benspann på mellan 120 och 150 cm. Inte helt överraskande kände de sig lättade när spindeln vände om och flydde då de närmade sig.

1942 befann sig en australiensk soldat i Papua, Nya Guinea, och han rapporterade att han såg en "valp-stor" jättespindel i ett nät som var mellan 3-4,5 meter i diameter. Han beskrev den som att den hade massiv kropp och att den var svart och hårig som en fågelspindel.

1948 var en man vid namn William Slaydon ute och gick med sina barnbarn på väg till kyrkan. De stannade när de hörde ljud i vegetationen och strax därefter kom en spindel "i storlek med ett badkar" ut från buskarna och korsade vägen.

Det ovanstående är då rapporter från västvärlden, men namnet "J'ba Fofi" betyder "jättespindel" och kommer från Baka-folket i Kongos observationer av densamma. Baka-folket har under början av 2000-talet för kryptozoologen William Gibbons beskrivit J'ba Fofi som ungefär 150 cm bred när man räknar med benen, och de har också beskrivit noga hur de bygger ytliga tunnlar kamouflerade med löv som sedan avslutas i ett runt nät mellan två träd. Beskrivningarna är påfallande lika hur minörspindlar och vissa fågelspindlar bygger sina bon. De har berättat att spindlarna äter fåglar och mindre djur, men att de är mer sällsynta nu än vad de varit förr, då de var mycket vanliga. I Gibbons guidegrupp om sex personer hade samtliga män dock någon gång sett en jättespindel. Det berättades också att spindlarna är väldigt giftiga och farliga för människor.
J'ba Fofis ägg beskrivs som ljust gulvita och med samma form som jordnötter. Det sägs också att de nykläckta är gula med lila magar. När de blir äldre så mörknar färgerna och det gula övergår till brunt.

Det intressanta med detaljen om giftet är att det leder oss till en rapport från en engelsk missionär i Uganda vid namn Arthur Simes. Någonstans på 1890-talet så påstod han att hans bärare blev intrasslade i ett gigantiskt nät och att ett antal stora spindlar anföll dem och injicerade dem med gift. Männens kroppar svullnade och de dog sedan i feberyror. Simes påstod sig ha skrämt bort spindlarna med hjälp av sin pistol.

Inga av dessa jättespindlar har fått sin existens bevisad i vetenskapliga termer. Den största spindeln man känner till i dag har ett benspann på lite över 30 cm och är en fågelspindel från Sydamerika. Den allra största fossilerade spindeln levde dock för 300 miljoner år sedan och hade ett benspann på över halvmetern.

Det finns också lite intressanta teorier kring sådana här jättespindlars fysik. Det har påpekats att spindlar av den storleken inte kan existera på grund av hur de är uppbyggda. Det har också påpekats att de mer primitiva spindelarterna har en specifik fysisk uppbyggnad och de mer utvecklade en annan, samt att sådana här jättespindlar torde ha en kombination av de båda varianternas fysiska företräden.

Lovecrafts Leng-spindel tecknad av Mark Ferrari.

Överlag är jättespindlar något väldigt nervkittlande och spännande, så spännande att skräckförfattaren H.P. Lovecraft skrev om en spindel (vanligtvis kallad "Leng-spindel") från en annan dimension som händelsevis hade lila kropp... Och Lovecraft dog 1937.

Källor: Unexplained Monsters, Sciences 360, Mysterious Creatures: N-Z, Cryptozoology, Wikipedia